Skjut mig i hjärtat

 Jag är mer singel än jag varit på länge. Ok, det finns män i mitt liv, Niklas, min trygghet, men inget självklart tvåsamt vi. Ingen att bo tillsammans med eller få barn med. Allt det där är det andra som har. Varje gång jag går in på Facebook finns färska bilder på gamla flammor som håller upp sina bebisar. Hur kunde det bli så här? Nåväl. Jag får göra något åt det. Jag får gå ut mer, träffa folk, ge mig själv och andra en chans, sluta tänka, blunda och hoppa(s).

Jag går till Rönnells Antikvariat, till ett föredrag av Peter Johansson om hans utställning på Zornmuseet och en bokpresenatation. Helt genialt förresten att ha ett pådrag i Stockholm som en pendang till det man gör någon annanstans, för ställer man ut utanför huvudstaden kan man inte förvänta sig att kulturmaffian ser. Det är som att ställa ut på månen.

Väl på plats börjar jag prata med folk (män) och jag skärper mig, är så trevlig jag bara kan, men naturligtvis är det ingen som frågar om mina kontaktuppgifter. Nähä, då får jag väl skjuta med hagelgeväret istället. Ja, det är också en möjlighet, där på antikvariatet. Peter Johansson har förberett grafiska blad på dalahästar med måltavlor. Man får fem skott. Det är bara män i kön så jag ställer mig där för att förändra världen. Geväret är riktigt tungt. Det lilla bladet på tjugo meters håll, mina händer som darrar, siktet som går fram och tillbaka, det är som träffa kärleken.

Jag skjuter i ramen och sen väldigt mycket över målet. Dålig på att skjuta. Inte ens det lilla får man alltså. Det hade väl världen kunnat bjuda på? Det hade väl inte varit så mycket begärt? Det hade varit lite sexigt att vara bra på att skjuta, men nej.

             Niki de Saint Phalle kan. Varför kan inte jag?