Catti och jag tar tunnelbanan hem efter en lång dag på
skolan och hon suckar att den här tiden på året, det är oxveckorna. Jag har
aldrig hört uttrycket men tycker mig förstå det intuitivt. Som en oxe fastspänd
vid plogen arbetar man sig långsamt igenom vintern. Det finns inga genvägar
eller thinking outside the box. Det finns bara en låda, behållaren för ens liv.
Veckorna då man borde arbeta men har för mycket privat trassel,
pressvisningarna som man släpar upp sig till och måndag morgon på Gerlesborgsskolan
som en välbehövlig käftsmäll efter helgens flummerier.
En annan lärare har med sig en bok åt mig, en självbiografi
där han beskriver ett barndomsmöte med någon som han tror kan vara konstnären
Einar Hylander. Eftersom jag guidat i Hylanders bevarade hem och allkonstverk
ska jag nu ta ställning till om det verkligen rör sig om honom. I scenens
början har Hylander precis fått ett stipendium, så han står vid Karlaplans
fontän och delar ut tusenlappar till förbipasserande som antar utmaningen att bada i
fontänen. Berättarjagets pappa känner Hylander, avbryter spektaklet och väser:
– Du kan väl åtminstone supa upp pengarna!
De tar en taxi hem till den märklige herrn. Där gråter
Hylander och klagar teatraliskt på sitt liv:
– Jag är sååå olycklig!
Och pappan svarar:
– Jaja, vem fan är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar