Får man ha det så bra?

Jag har börjat gå ut. Nalen, disco på Fotografiska, Scandic Malmen, är ett par ställen under den senaste tiden. Jag är inte alls van att gå ut, knappt att dricka heller, så det är en ny värld där jag står storögd och undrar: får man ha det så bra? Jag har ju hittills bara jobbat, även på lördag kväll, så jag undrar: får man verkligen tillbringa timmar med att lyssna på musik, prata med folk, slösa pengar på sprit och göra sig själv inkapabel att jobba på söndag? Tydligen går det bra. Och jag som trodde i alla dessa år att jag inte fick, för mig själv.

Visst, men ibland måste man jobba även i paradiset. C och jag ska dra ihop stolar till ett par vänner som kommit. Vi går fram till ett annat bord och jag fastnar i samtal där. Han som pratar med mig är precis så varm och skämtsam man önskar att alla vore, han blir imponerad av allt jag berättar, och han frågar snabbt: så vad är ditt nästa drag?
Jag: det är väl att få barn…
Han: Det borde inte vara svårt! Du kan få vem som helst här inne. Eller, skriv en kontaktannons ”Konstnärinna, journalist och lärare på Beckmans söker man att ha barn med.” Du kommer få sexhundra svar om dagen!

Jaha, det är alltså så jag borde ha skrivit min kontaktannons för några år sedan. Istället skrev jag att jag ogillade sport och tv. Det kanske var därför knappt någon hörde av sig. "Konstnärinna" skrev jag definitivt inte. Kom igen killar, vilken kvinnlig konstnär som har ett värdigt konstnärskap kallar sig konstnärinna? Folk är författare, poeter… inte poetissor. Men visst, han har en poäng. Jag spelade inte på några söta strängar. Jag stod väl där som vanligt och undrade: får man ha det så bra?