50-talsfru hugger snopp på barrikaderna

Det började bra, eller nej, för jag steg upp klockan fem och det var bland det äckligaste jag gjort. Sen satt jag på ett stillastående tåg; lövhalka och signalfel. Jag åkte tåg för exakt ett år sen, då var det också försenat och jag fick gratisbiljetten som jag nu använde, det lär bli en till idag. SJ borde ta höstlov. Lokföraren: ”Det är stillbild i mellersta Sverige, tack för er samverkan.” Jo, vi samverkade i stillbilden, vi sov, men väcktes ideligen av innehållslösa kommunikéer.

Nåväl, jag träffade min kompis som avtalat. Det är en ny bekantskap och vi hade massor att prata om. Vi gick på en utställning och det var som i en Woody Allen-film, spirituella samtal i konstmiljöer. Vi lyckades äta också i bästa sämja, men sedan när vi spatserade på gågatorna kom helvetet över oss. Han såg Halloween-pumpor och utbrast att herregud, är det redan? Jag hinner inte med. Ja, och tidningarna har satt igång med julbordsannonserna, svarade jag för att spä på hans förtvivlan, och tillade: jag hann inte heller med livet när jag hade ett heltidsjobb. Det fick honom intresserad, hur försörjde jag mig egentligen? Jo, Tomas betalar hyran och maten när vi handlar. Jag är en 1800-talsmadame, sa jag.

Han fick något distanserat i blicken. Han sa att det var märkligt att jag var så girl power och samtidigt levde som värsta klyschan. Hur kunde jag vara feminist nu när jag blev försörjd? Ni som känner mig eller vet vad mainstreamfeminism står för kan hoppa över de två följande styckena. Feminismen och jag tycker följande: Vi ska ha ett samhälle där kvinnor inte ska ses som andra sorteringens arbetskraft för att de föder barn, eller för att de just är kvinnor. Att ta hand om hem och barn ska inte utesluta för en kvinna att arbeta heltid med annat, alltså måste barnomsorgen vara väl utbyggd och hemsysslorna på tillräckligt låg ambitionsnivå, delade mellan makar, eller köpta. Klassiska kvinnoyrken ska ge en lön som man kan leva på. Med andra ord: kvinnor ska inte behöva hitta en man för att klara sitt uppehälle, så som det har varit historiskt sett och så som det fortfarande är i många länder.

Mer avsnoppande än så är varken feminismen eller jag, och jag hävdar att jag kan tycka allt detta, även om jag hittat en man som jag lever på. Hur kan detta gå ihop? Upplägget är inte idealt och där är vi överens. Jag har fått välja mellan att göra det näst bästa av mitt liv och vara en oklanderlig medborgare eller arbeta med det jag verkligen vill och inte klara min ekonomi själv. Det säger jag inte, jag koncentrerar mig istället på att jag aldrig exempelvis sagt att det primära är att alla arbetsföra individer (oavsett intressen eller viljan att göra det mest värdefulla av sina liv även om det inte genererar en heltidslön) ska kunna klara sin egen försörjning. Hade jag sagt det, och sen inte betalat hyran så hade jag förstått hans indignation. Och som han och jag kom fram till så hade jag kunnat klara mig själv, jobbat heltid, slängt drömmarna (och gått till psykologen för pengarna).

Jag säger inte att det är ett principiellt fel av någon att försörja någon annan, jag hade själv kunnat göra det utan problem om jag tyckt att personen gör tillräckligt meningsfulla grejer för att jag ska stödja det och om jag inte behövt undvara saker jag själv ville ha. Problemet med försörjning uppstår om det hela tiden är det ena könet som försörjer det andra för att det andra ska sköta markservicen eller lyxkonsumera. Och att samhället accepterar detta som norm.

Mellan oss utspelades många samtal, det här är ett hopkok:
- Du lever ju som en femtiotalshustru och samtidigt är du en snopphuggarfeminist som inte ger kredd åt din man.
– Inte konstigt att jag inte nämner min ekonomi om det ska reageras på det sättet. Jag står inte på barrikaderna och hugger snopp för att sedan shoppa upp Tomas pengar på chihuahuaor. Jag gör varken det ena eller det andra och en femtiotalshustru hade hemmet som sin livsuppgift. Hon putsade och fejade…
– Aha, så du gör ännu mindre?
– Jag jobbar heltid med min konst, jag skriver upp alla mina timmar!
– Tänk om jag bara skulle göra filmer som ingen vill ha. Du bara leker!

I vanliga fall hade jag tyckt att ”lek” varit en värdig och adekvat beskrivning av min konstnärliga process och refererat till Huizingas Homo Ludens men där på gågatan är jag så arg att jag bara vill slänga av mig ryggsäcken och vråla. Att konstnärer av båda könen har svårt att försörja sig och lever under vissa tider på någon annan är ett välkänt problem, men det gör väl inte deras konst eller deras önskan om ett jämställt samhälle mindre trovärdig? Jag pekar på en bänk, vi sätter oss och jag börjar gråta. Han säger senare att det också var obehagligt för honom för han såg mig som så stark och så brister jag så lätt. Så jag ska säga förlåt för att jag sabbat hans bild av mig? Äh, jag sa det aldrig.

Vi mal på om samma grej igen, nu i snabbköpet, jag:
– Så man får inte tycka vad man vill om man inte tjänar tillräckligt. (Ungefär som rösträtt förr i tiden, borde jag ha sagt.) Du menar att jag skulle få vara feminist för en månad sen då jag hade ett välbetalt jobb men inte nu, men det är nu som pengarna har kommit in på kontot…
– Det handlar inte om det, men när vi pratade på tåget till museet…
Ja, vad pratade vi om? Vi kan bara komma på en grej. Han sa att kvinnliga chefer glömmer bort att vara kvinnor. Jag:
– Vad är det som de glömmer? Är det glamourbögens outfit i garderoben eller att snyta barnen?
Egentligen menade han inte så, visar det sig, utan att chefer försummar sina familjer, men det är en stor skillnad mellan utsagorna. Stor skillnad är det också på vår fysik och jag darrar av trötthet, jag steg ju upp fem, men han tycker att jag kan ta den tunga matkassen. Förmodligen för att jag är feminist. Jag ställer den demonstrativt på marken och han blir sur.

Efter maten hemma hos honom säger han:
– Du tycker säkert att jag ska diska nu?
Är han sann? Jag hade aldrig krävt det av min gäst. Jag:
– Det får du göra som du vill. (Underförstått: du kan diska senare).
Jag vill åka hem med ett tidigare tåg imorgon och han undrar om det är för att han sa dittan eller dattan. Jag:
– Nej, det är inte för att straffa dig utan för att vi ska sluta straffa oss själva med varandras sällskap. Han:
– Men man utvecklas om man umgås med oliktänkande. Inte bara ja-sägare.
– Om man har mer gemensam värdegrund så behöver det inte bli ständiga stunder av uppslitande ärlighet.
Jag sover över hos honom och tar första ej fullsatta tåg tillbaka.

Hur tycker då mina vänner då, dessa oförbätterliga ja-sägare? Låt oss citera två. Richard: ”Jag blev också provocerad på dig, för en annan grej du vet, men jag gjorde ett radioprogram istället.” Peter: ”Jag känner igen det här tankesättet som han har, det finns en sorts människor som… hur ska jag säga det? De är mycket konservativa och tycker att man ska leva i en bubbla med sina ideal så när en vänstertjej har ett dyrt armband så anses hon inte trovärdig.”