Kroki

Krokilärare sökes till svensexa. Ja, varför inte? Kanske för att jag hatar att teckna och håller inte på med det i min konst? Äh, lärare kan jag alltid vara. Jag ser ju vad som är fel. Och alla förbannade timmar på förberedande konstskolor som jag drillades i kroki, ska jag aldrig ha nytta av dem kanske? För att inte tala om mina anteckningar i ämnet eller den erfarenhet jag har av att själv ha stått modell, för åtta år sen. Jag ringer arrangören.

En tid senare skyndar jag upp till högsta våningen i ett kontorshus och ställer i ordning salen tillsammans med ett par killar. Jag domderar och njuter. Stolar i en halvcirkel, mjuk matta till modellen och bort med alla distraherande spritflaskor från hyllorna (företaget sysslar med alkoholimport). Sen kommer resten av gänget. De är artiga och noga med att skaka hand men de är glada också, spritglada och snackiga. Jag avbryter: "Tyst i klassen! Du klär av dig!"

Brudgummen är modell och lycklig i sin roll. Han intar storvulna poser med riktigt svärd. Jag är också nöjd för jag får gå runt och klaga. Dyka upp bakom ryggen på folk och sudda med fingret i deras teckningar. Ingen blir sur, alla är ivriga att lära men koncentrationen är det sämre med. Modellen intar ställningar han inte kan hålla, konverserar publiken och provsmakar konjak mellan varven. Klassen pratar om annat än teckning..! Naturligtvis, det är en svensexa och jag har kul men det känns som att stå på ett skepp i stormen och se allt ramla runt från babord till styrbord. Skeppet kanske förliser men det är ingen fara för det är bara på skoj.

Rätt som det är blir jag involverad i modellandet. Inte så att jag klär av mig men brudgummen och jag intar en dramatisk danspose. Får jag hålla handen där? Ja, han får ha den på min skinka. Ingen stor grej. Fast, varför ska jag alltid låta folk ta mig på häcken? På stora basaren i Kairo var det en försäljare som greppade min röv utan att han fick på käften. Nåväl, jag kompenserar prestigeförlusten genom att, från ställningens frusna läge, oavbrutet ropa ut anvisningar till dem som tecknar: "Tänk på det effektfulla i ställningen och på kroppens gestik. Pappret är er spelplan, spela på hela. Hugg ut oss ur luftmassan. Disponera. Teckna överallt samtidigt men inte detaljerna. Föreställ er att våra kroppar är topografi och att ni ritar en karta för någon pyttegubbe som aldrig varit där. Kisa och se kontrasterna. Hitta karaktären. Treva inte längs konturerna, teckna inifrån."

Sen kommer sanningens ögonblick. Jag ska teckna själv. Jag har förvisso tagit med exempelkrokier men det gills inte. De vill se hur jag gör. Jag gör fel. Teckningen blir frustrerad, poetisk, hafsig och lustfylld - det får de aldrig se. Det var roligt att teckna, minns jag nu men jag valde att inte fortsätta. Jag slänger bilden.