Antagningsjuryn

Ända sedan jag började på Konstfack har jag väntat på det här. Att få vara med i antagningsjuryn. Några avgångselever brukar väljas ut och slutligen kom turen till mig. Äntligen ska jag få se andra sidan av det jag gick igenom för fem år sedan och äntligen ska jag få påverka. Vi samlas i en lagerlokal i Bromma och mappar läggs fram. 360 ansökningar, ganska få alltså. Förra året var det all time high, drygt 600. Antalet platser är som vanligt 15. För att vaska fram dessa har vi fyra kulörer: blått – iskallt, rött – stopp, gult – vänta, grönt – kör. Märkligt nog går det smidigare än väntat. Det är lätt att se vad som håller och inte.

I ögonvrån noterar jag hur hundratals drömmar går i kras. Jag läser om alla som så gärna, gärna vill gå på Konstfack och lägger en blå lapp i kuvertet. Inte på grund av motiveringen utan för att ansökan är chanslös. Det är så många goddag yxskaft att jag blir sur. Kollar folk inte upp skolan de söker till? Är det så svårt att googla ett par lärare och gå på en elevutställning? Naturligtvis eftersöks inte epigoner men folk med visst hum om samtidskonst. Jag blir också modfälld över att nejet som skickas ut är så odifferentierat och att det når en så heterogen grupp. Ett nej för den vi skulle vilja avråda liksom för den vi skulle vilja uppmuntra. Nej som nej. Det går inte att sända ut mer detaljerade svar, jag frågar.

De första två dagarna går åt att gallra fram de 88 bästa. Sedan är vi åtta, istället för fyra: professor, extern kritiker, adjunkter och studenter. Vi tittar igen, diskuterar och använder oss av en mängd system: framröstning, utröstning, omflyttning och rangordning. Naturligtvis kan jag inte skriva vad som var bra eller dåligt. Ingenting intressant får jag berätta. Men jag kan avslöja ett par egna tyckanden. För det första: att inte fler arbetar med humor. Hur står de ut med sig själva? För det andra: att videoverken är så repetitiva och trista. Det är som Ekströms-reklamen: E… K… S… Långsamt når den redundanta handlingen sitt mål och det är inte ens snyggt.

För den konspirationsteoretiker som tror att vi bara raljerade och valde ut konst som ligger nära vår egen kommer här en besvikelse. Vi skämtade ingenting. Liknelsen med reklamfilmen är nog det grövsta, jag kom på det efteråt och det är inte ens apropå ett enskilt verk. Dessutom såg vi till att skilda medier och teman kom fram. Aha, tänker den klentrogne, men ni tycker lika om allting och alla är svennar. Icke sa nicke: same, polack, algerier, uruguayan… Jämn könsfördelning och olika åsikter om kvalitet. Tillstås dock att vi var konstintresserad medelklass.