Pimp me up

Min vän F har ett projekt: han ska pimpa upp sig själv och få tjejer. Vitare tänder, tightare armar … Jaha, vem håller inte på så dagligen? Det kan väl ändå inte kallas ett nytt projekt? Jo, för skillnaden är att det är slutgiltigt och dyrt. Jag är själv uppe i en pimpning och för mig rör det sig om hår på benen.

Kvinnan kommer också från apan och jag har ofta varit naturligt vacker på stan. Mina ben är inte bara försiktigt fjuniga utan håriga som en killes, och så kort kjol till det. Blickarna jag får är att två slag: chockerade, snabbt uppspärrade ögon och så det skonsamma bortvändandet; som när man ser elefantmannen eller råstirrandet, gapandet, viskandet och armbågen i sidan på kompisen. I den första kategorin finns så gott som alla, i den andra fjortisar. Jag kommer hem till Tomas och han: ”Aha, du går runt på stan och skrämmer småbrudar…”

Varken Tomas eller någon annan man har våndats över min kroppsbehåring, ändå kämpar jag med mustaschen, hakan, armhålorna och benen, benen. Smärtsam pincett, icke-fungerande dyr kräm och rakhyvel med blodvite är mina aktuella tekniker. För länge sen även en behändig manick med två gummivalsar som skulle rulla upp stråna och rycka ut, men som istället körde fast i håret och då fick man rycka loss hela skiten. Nej, någon gång får det bli ett slut på detta! Tänk om man skulle kunna städa på ett visst sätt och sen aldrig mer… Klart att man skulle köpa det svindyra städkittet för ett sånt mirakel. För mina ben är det laser.

En stor maskin kopplad till en dator, skyddsglasögon, två sjuksköterskor, ett kylaggregat och så själva munstycket med stötarna. Det känns ungefär som en tatuering säger sköterskorna och jag pratar livligt med dem för att inte koncentrera mig på smärtan. De berättar att även män söker sig till deras klinik för att ta bort hår på bröstet. Va? Herregud, nej, snälla. Håret som är så härligt, det som jag tänder så på. Jag får god lust att stå med plakat utanför kliniken. Istället frågar jag systrarna vad de tycker, men får inget rakt svar.

Hemma när kylkrämen gjort sitt brinner benen i rött. Det lägger sig men jag får ett nytt problem: perfekt släta ben. De är hala mot byxorna, stumma vid beröring och alla resårband avtecknar sig å det skarpaste. Vad har jag gjort? Tänk vad skönt när sommarvinden virvlar i lurvet…och ännu skönare när man är svettig. När svetten ligger i håret en varm dag och en sval bris kommer, då är det gott att leva. Ska jag aldrig mer få uppleva sånt? Jo, lasern är visserligen permanent men folk har så mycket hår att det tar sju behandlingar innan allt är avlövat. Jag har bara gjort en gallring alltså, jag ska förbli en hårig katt, jag är evigt tacksam.