Det har gått så långt att jag skulle vilja åka till Azorerna. Bara lalla runt i grönska och sol och inte ha något vettigt att tänka på. Jag smygsurfrar till och med på Teneriffa, så utbränd är jag. En dag råkar jag se reklam om Azorerna. Ett helyllepar i grönkrulliga landskap och det står något i stil med ”vandra på kulturminnesmärkta leder, bada i källan den och den...” Vid varje certifierat påstående finns en ruta som är ikryssad. Vandra, tick! Bada, tick! Man bockar av alla underbara måsten. Så kommer den sista rutan: ”Finn dig själv”. Den är också ikryssad, förstås. I sällskapet av olika verifierbara fakta om Azorerna kanske den också slinker med som ett giltigt påstående.
Då skulle ett läsarbrev kunna se ut så här:
- Hej, jag skulle gärna vilja hitta mig själv och funderar på att åka till Azorerna. Jag har hört att man kan hitta sig själv där, men stämmer det? Kan man verkligen hitta sig själv på Azorerna och täcker min reseförsäkring ett uteblivet själv?
Och svaret skulle förstås vara:
- Kära du, med lite tur och tålamod hittar man tryggt sig själv på Azorerna. Ja, det är faktiskt så att alla hittar alltid sig själva på Azorerna!
Jag åker inte till Azorerna utan går genom snöblasket till konstnärssamtalet på Galleri Global Talks där jag ställer ut. Jag kan inte hålla mig från att dra detta om Azorerna. Apropå, vad som helst, eller mer exakt apropå dualiteten, som är ämnet för dagen. Jag säger ”Detta med att dela upp sig själv i en god och en ond, eller tro på att man ska hitta en tvillingsjäl, en äkta hälft eller en gud, det är vårt motstånd mot den kosmiska ensamheten. Och när vi insett att det inte finns fler än en av oss själva så blir den sista utvägen att tro att detta sanna jag finns någon annanstans. Att hitta sig själv går inte utan att man unnar sig en resa.” Så kan jag säga detta mitt om Azorerna. Alla skrattar och jag trivs. Galleri Global Talks – om du vill hitta dig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar