Julikrisen

Den här bloggen borde ha blivit skriven för länge sen. Åland var fint i juni, Niklas och jag filmade på slottet, dansade och reste en midsommarståg. Vi tog de små färjorna tvärs över den åländska skärgården och badade bastu. Vi kom till Finland, på Turkubiennalens bekostnad, och hade ett hotellrum med en bild av en jättestor ros över sängen. Jag skrev ett manus som jag vill filma i Åbo, en film som jag ska ha med på nästa biennal. Och Niklas ska filma mig. Men sedan vet vi inte längre. Vi kanske måste göra slut. Vad? Varför? När vi berättar det för våra vänner känns det helt sjukt. Vi sitter där och är kära i varandra. Vi brukar bli sura efter fyra dagar tillsammans, och det var inte bara en idyll på Åland, men inför den stora krisen står vi bara kvar med alla starka och rena känslor. Vi skulle lika gärna kunna hålla hand medan vi berättar att vi ska göra slut. Men visst förstår vi varför vi ska göra slut, och här är mina skäl.

Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.

Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.

Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.

Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.