Tågbiljetten är borta. Det brukar den inte vara, för att den vanligtvis inte ens finns. Vanligtvis får jag biljetten som ett sms till min telefon. Men nu är det en arbetsgivare som bokat åt mig och skickat en pappersbiljett och den är försvunnen. Fast det är ingen fara. Som tur har jag skrivit upp bokningsnumret och jag har hört av SJ att man kan åka bara man vet sitt nummer. Jag ringer till SJ för att kontrollera saken. Förvisso, men man ska kontakta personalen på stationen och betala 200 kr för att de ska skriva ut ett papper. Det vägrar jag. Både de och jag vet att biljetten finns och att ingen annan kommer att använda den. Så under telefonsamtalets gång förhör jag mig bara om mitt platsnummer och lägger på.
Jag kliver ombord utan tågbiljett och med dunkande hjärta. Vilken historia jag ska dra för kontrollanten? Jag sitter som på nålar och kan inte koncentrera mig på något annat. Hade det inte varit värt 200 kronor att slippa denna vånda? Nej. Det här är en principsak och en sport. Jag har så många gånger undrat om jag skulle lyckas att åka utan biljett och nu har jag chansen att testa det, light. Efter någon halvtimme reser jag mig upp, går mellan vagnarna och lokaliserar kontrollanten. Jag smiter in på en strategiskt lämplig toa, mellan kontrollanten och min sittplats. Väntar. Går ut och sätter mig i restaurangvagnen som kontrollanten redan passerat.
Där sitter jag i någon timme och tänker på biljetten. Jag kan inte förstå hur den kunde komma bort. Jag som är så ordentlig. Som lägger ner så mycket tid och kraft på att vara ordentlig. Sorterar allting i mappar på datorn, i pärmar, skriver upp saker, säkerhetskopierar... Jag kunde lika gärna slarvat vilt, och det hade gett samma resultat. Förresten, det här med att jag är ordentlig – hur många gånger ska jag bli motbevisad för att ändra uppfattning? Nåväl, det man inte har i ordentlighet får man ha i list. Tågresan gick ju bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar