Drömmen om Mejan

Kungliga Konsthögskolan, top of the heap, crème de la crème och alla hobbykonstnärers dröm. Tänk att få komma in där… När jag gick på förberedande konstskola var Mejanfixeringen total. The Konsthögskolan var toppen av lyxpiramiden bland konsthögskolorna och vissa elever sökte bara till dit. Jag hoppas också hett, såg klasskamraterna komma in, men kom aldrig in själv. Efter fem år på Konstfack och två år i det riktiga konstlivet har upprördhetens damm lagt sig lite. Konstfack var säkert bra för mig, och livet efter Konstfack är säkert detsamma som efter Mejan.

Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…

På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.

Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.

Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.

Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.

Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.