onsdag 4 februari 2009

Ingenting som lite Photoshop inte rår på

Jag skrev en personlig artikel om bland annat kreativitet för Expressen. De svarade: vi behöver bilder! Ja, naturligtvis, det är inget en skribent tänker på, men inte heller någon omöjlighet för en konstnär. Så vi fotade, vi hade ett dygn på oss. Men när någon säger "nu" så är man sällan dressed for success.

Fan, jag som inte färgat håret, grå strån överallt, fotosessionen inställd! Eh…nej, i Photoshop kan du ta bort det som du gjorde med bilden från i somras. Det tog nästan lika lång tid som att färga håret på riktigt men resultatet sitter fortfarande i. En finne på hakan! Photoshop. Jag pustar ut, att jag aldrig lär mig att det inte spelar någon roll hur jag ser ut när vi fotar.

En stund senare står jag och lagar mannagrynsgröt för den ska också vara med i bild. Gröten ser ungefär lika dålig ut som jag och klumpar sig. Jag förtvivlar en nanosekund innan Photoshop-blixten skär som salighet genom min hjärna. I Photoshopens tidevarv behöver inte gröten vara perfekt, den kan klumpa sig tokig men kommer likförbannat slätas ut till oigenkännlighet i evigheters evigheter.

Sen jävlades faktiskt sakerna inte mer, men det kunde lika gärna ha fortsatt så här:
Ok, jag har mig själv, rakad med Photoshop under armarna, gröten i perfekt Photoshopkonsistens, blusen – fläckfri tack vare Photoshop, men orkidén som ska vara i bakgrunden har slutat blomma. Ja? Då tar vi en blomma från nätet och sätter fast på dess vissna kvist, pucko. Vi ska ta några foton ute också, i en snöig backe med pulka. På affären har de bara grå pulkor men jag vill ha en röd. För bara några år sen hade vi rusat runt stan tills det skymt. Nu är det bara: ro hit med en bajsfärgad pulka, det spelar ingen roll, för jag har Photoshop! Jag har sedan länge slutat välja färg på kläder, på bilar… Vi åker till Hammarbybacken, men där har snön delvis smält bort. Delvis säger du, då kan man klona dit mer i Photoshop. Sen är det också en herrans massa människor överallt. De klonar man bort. Och himlen ska vara mörkare och mitt läppstift har gått bort och håret blåser över mitt ansikte...

Klick sa kameran. Och jag kommer aldrig att glömma stunden då jag stod ensam och stolt mot den ovädersmörka himlen. Jag hade brandröd pulka, blodrött läppstift, korpsvart hår och kinder som rosenblad. Och snön, ni borde varit där, den var som ni ser djup och gnistrande.

Så hur var det nu, vad är sant och vad är Photoshop? Bilderna är faktiskt obehandlade, om det är viktigt, nu när det är konstfoto. De grå stråna syntes ändå inte, finnen var på rätt sida av hakan, grötklumparna sjönk till botten av tallriken, en röd pulka fanns på den andra affären, snön i backen var tillräcklig, vi väntade tills skidåkarna var ur bild, mitt hår blåste åt rätt håll och jag bättrade på läppstiftet, med läppstift, precis innan. True beauty.
Länk till bilden och artikeln

1 kommentar:

Sara-Vide sa...

Bra blogg, Magdalena!