Pangkor, tiden och tomheten

Vi checkar in på Vikri Beach Resort och är de enda gästerna där. Vi går ner till den tomma stranden. Sen är vi själva på den kinesiska restaurangen. Pangkor är en ö som fylls upp på helgerna, inte annars. Förutom en hel del mopedister. En väg skär av Vikri från stranden och på den åks det, förvisso försynt men ändå irriterande. Det eviga trafikmullret får mig att fundera över tidens gång. Jag har alltid trott att jag lever i de bästa av tider. Aldrig att jag skulle byta till att födas tidigare, för nu är saker långt bättre än någonsin förut. Möjligheterna, standarden, jämställdheten – det är lång väg kvar men steg för steg så skruvas det goda ljuset upp, eller?


På vägen hit har jag i timmar studerat landskapet och det jag har att rapportera är fulhet och avgaser. Allt jag sett idag skapat av människohand har antigen varit fult, onyttigt eller direkt farligt. Betonglådearkitekturen, nedsmutsningen av luft och skövlingen av djungel för oljepalmsplantagernas skull. Att hugga regnskog måste kännas som mord för den är tät som en kropp. Mängder av träd, blommor, klätterväxter och bananplantor som faller skiva för skiva som man skär upp ett bröd.

Visst, Sverige har heller inte så mycket urskog kvar, och varför ska bara i-länderna få ha hög standard? Jo, men jag har läst att en tredjedel av all mat som produceras i USA slängs, och jag antar att det är på liknande sätt med andra naturtillgångar. Vi behöver inte det ”välstånd” vi producerar. Efterfrågan på palmolja är stor, men världen hade klarat sig utan matolja helt och hållet. Det verkar drastiskt och kanske inte önskvärt, men vi hade klarat oss med i alla fall en tredjedel mindre, vi hade ändå nått vår övervikt.