En vanlig tågresa

Tåget från Hué till Hanoi tar nästan 13 timmar och håller därmed en snitthastighet på 50 km i timmen. Höjdskillnaden mellan spåren och plattformen är tio centimeter, med andra ord är det helt platt på stationen och ganska farligt för barn. Tågets vagnar är alla luftkonditionerade men i vår vagn är det fel på maskineriet. Det blir snabbt trettiosju grader varmt. Jag övertalar Tomas att byta vagn, andra västerlänningar följer vårt exempel. Sedan sitter vi i den relativa svalkan i många timmar. Utanför är det ändlösa risfält och inne i vagnen en blandning av det för oss vanliga och exotiska:

En kille tvärs över gången har kläder och frisyr som vilket indie-kid som helst men sen har han långa filade naglar. Hans tjej har långa spetsiga tånaglar och äter ett grått, befruktat ankägg. Varifrån har hon fått det? Från tågets bespisningsvagn förstås! Killen (som jag utgår från i min betraktelse) kan inte använda sitt armstöd för att en tant i pyjamas har satt upp sin nakna smutsiga fot där. Naturligtvis säger han inte åt henne, det är kutym att sätta upp fötter lite varstans och de mer slafsigt klädda går i pyjamas oavsett timme eller tillfälle.


TV:n i vagnen går sönder. Raskt klättrar personalen upp på ett säte för att åtgärda problemet. Medan SJ satsar på tysta kupéer satsar Asien på skränande TV-apparater och kontrollanten står nu i strumplästen på kanten av huvuddynan på någons ryggstöd och mixtrar. Tjejen som sitter i stolen är förkyld och har därför ansiktsmask. Golvet ska sopas rent på matrester med en kvast och en barnfamilj som har brett ut sig i gången plockar ihop. Reser man två vuxna och ett lindebarn bokar man ju inte tre säten men det blir lite drygt att ha barnet i knät hela tiden, därför har man med sig en tjugo centimeter hög plastpall att använda ibland och då kan man också så att alla tre ser varandra. Sen har man förstås som ansvarstagande förälder med sig en solfjäder att fläkta sitt barn. Det blir en massa fläktande på denna helt vanliga tågresa.