När det regnar manna från himlen och Singapores historia

Påminn mig om att jag inte ska beställa in annat än soppa! Allt i Asien klarar jag av förutom ätpinnar. Det går verkligen inte. I Stockholm kan jag alltid äta sushi med fingrarna och det övriga får man bestick till, men inte här. Jag borde ha suttit hemma innan vi reste och tränat, men vem orkar? Och det är inte direkt så att Tomas var tvungen att öva i timmar på sin kammare innan lunch. Vi enas om att det är för att jag har för kort tumme. Sen har jag också för lång hals för alla resekuddar. Vill jag luta huvudet mot den uppblåsbara kragen måste jag bryta halsen i mer än nittio grader, men deluxe-varianten jag köpte funkar bättre. Det finns barnpinnar som sitter ihop med en stålfjäder, ska genast införskaffa.

Men om jag skulle lyfta blicken från mig själv och berätta något om Singapore istället? År 1819 landsteg den engelska guvernören Stamford Raffels i Singapore och bestämde sig för att göra om den malaysiska fiskebyn till internationell frihamn. Lockade av detta vällde asiatiska handelsmän in och tre år senare hade befolkningen stigit från 150 personer till 10 000.


De olika nationaliteterna uppmanades att bilda egna kvarter, därav Singapores China Town, Little India och Arab Street. Där hittar man de gamla handelshusen med smal fasad och stort djup, eftersom skatten betalades per fasadmeter. Singapores vattenvägar var länge fyllda av båtar men på 70-talet rensades allt upp. Floden renades och privat handel från båt förbjöds. En handelsman: ”våra båtar är som fiskens fjäll, floden kommer inte överleva utan oss.”