How long in Ha Long?

Halong, som också kan särskrivas, så som det mesta i Viet Nam, är en skärgård med tretusen klippiga öar. De små bergen reser sig upp från havets platta yta på ett originellt sätt. Ok, vi har sett landskap enligt samma princip i Thailand och på Kuba men är inte trötta än. I Halong levde folk fattigt och isolerat tills någon kom på att klipporna var vackra. Vips började lyxiga båtar kryssa runt. Själva kom vi med organisationen Handspan, den enda det inte har klagats på på olika bloggforum och onekligen är det behagligt. Båten i toppform, hyttmöblemanget av fräsch rotting, middagen bestående av krabba, musslor, jätteräkor och helstekt fisk.


Det enda som kliar lite är det grådisiga vädret, men vi i turistgruppen intalar oss att dimhöljda berg är mystiska. Bullshit! säger killen från Manchester, sen när solen kommer fram och vattnet färgas turkost.


Förutom mat och sällskap avnjuts även flytande byar med skällande hundar. De hundarna verkar inte få mycket motion, och inte vi heller, med undantag för paddlingen. Märkligt nog verkar jag minnas mycket från mina kanotår i Nynäshamn då jag som tonåring var med i en klubb. Även om musklerna försvunnit har jag tekniken i blodet så jag instruerar de andra och stortrivs med att för en gångs skull inte vara sämst på något praktiskt.

På eftermiddagen kommer vi till ön Cat Ba och checkar in på Sunrise Resort. Återigen blir vi strukna medhårs av de fina rummen, stranden, poolen och utsikten. Så hur länge ska man stanna här, how long in Ha Long? Vanligtvis är man här bara några dagar men de flesta som vi möter i Halong är ute med ryggsäcken i flera månader eller ett halvår. Här trodde vi att sex veckor var mycket men bordsgrannen på restaurangen är ute i två år. Han kommer till Europa i augusti nästa år, har långt ljust hår och dricker öl – ifall någon vill fråga något.

Stay another day

Det finns en organisation som heter ”Stay another day”, de vill att turisterna ska stanna längre, bland annat av miljöskäl, pröva lite andra aktiviteter och sprida sina gracer så att pengarna kommer lokalbefolkningen till del. Jag vet inte om de opererar i Hanoi men Tomas och jag hade varit ytterst svårövertalade för ännu en dag i Hanoi.

På vår sista dag gör förvisso det vi inte brukar, av leda går vi på en föreställning med vattenmarionetter. Dockorna är rätt ruffa och rör sig utan raffinemang men det är vietnamesisk kultur med anor från 1200-talet så vi sitter kvar. Äh, det är ok, det är fint när färggranna dockor plaskar runt i grönt vatten men höjdpunkten är ändå när leopardkaninen åker räls uppför plastpalmens bambustam, roterar hundraåttio grader och sedan – svoosh – huvudstupa ner igen. Jag skrattar för att numret är så dåligt, annars håller jag för öronen när kvinnliga solister tar i så att det studsar mot kommunistisk marmor. Jag hade inte med mig kameran, dels spöregnade det när vi skulle dit, dels kostade det extra.

Utanför teatern vill vi köpa en guidebok för Hong Kong. Den är piratkopierad, ful och inaktuell men försäljaren vill ha priset för en ny originalutgåva och tjafsar surt när vi inte köper. Så skulle man kunna sammanfatta Hanoi. Visst, vi skulle kunna ha åkt till huvudattraktionen, Ho Chi Minhs mausoleum, men det är inte vår grej och dessutom var det kanske inte öppet. Graven stänger tre månader varje år då den store ledarens kropp skickas till Ryssland för restaurering.

Hanoi, tut-tut

Taxin hämtar oss på tågstationen, och det bokstavligt för taxibilarna får köra in på perrongen. På samma sätt är det fritt fram för motorcyklar överallt. Hjulen rullar och avgaser spyr någon decimeter från råa köttstycken och färska nudlar på marknaden. Det tutas också, öronbedövande och utan avbrott. När vi ska ut tar vi på oss öronproppar men vi får vaderna varma av alla avgasrör. Ett helvete, men också en märkligt estetisk upplevelse då havet av motorcyklar delar sig när man ska över gatan.


Går man bara långsamt över så hinner motorcyklarna manövrera kring en. Det är förvånansvärt enkelt att gå över gatan, däremot är det nästan omöjligt att gå på trottoaren för där är motorcyklarna parkerade och affärer och caféer har annekterat mark. Därför går man mitt i gatan igen och alla tutar. Vill man vara säker på att minnas denna stund kan man köpa en mängd vykort som återger just hårt trafikerade gator. En mildare variant av oväsendet finns att höra om man besöker olika tempel och pagoder omgivna av sunkig park eller vatten. Vi tar oss till ett par sådana ställen, byggnaderna är sådär och platserna gör ett murket intryck, men på fotot är det bättre:


Att ta en cykeltaxi någonstans eller att köpa vatten är däremot spännande. Taxin vill ha det sexdubbla priset men går snabbt med på att gå ner till standard. När vi är framme vill inte chauffören ge tillbaka tillräckligt på den stora sedel vi gav. Blixtsnabbt rycker jag sedeln ur hans hand, han får ge mig resten innan han får sedeln igen. När vi betalar vattnet är det likadant, inga pengar tillbaka. Jag ställer tillbaka flaskan snabbt, säger ”money back!” med höjd röst och ser mig om efter någon i uniform. Mycket riktigt strosar det fram en vakt men då har försäljaren kommit till sans. Puh, det här är inget jag njuter av, jag ogillar varje gnutta av det och får hjärtklappning. På det sättet är Hanoi lite som Gambia där allt var en strid och där allt gick för kraftiga överpriser. Gambia är det enda land som jag varit i som jag inte kan rekommendera.

Däremot kan jag fortfarande rekommendera Vietnam, och Hanoi har sina förmildrande omständigheter. På hotellet är de supertrevliga, på enkla matstället är de bara vänliga, på skrädderiet är de som honung… Och under allt tutande finns det elegans och cafékultur. Tjejerna är slanka och välklädda och folk samlas till täta pauser med många glas. Lite parisiskt, bara det att man sitter på tjugo centimeter höga pallar på gatan och barristan är en ambulerande kvinna med termosar i bärsele. Det hela liknar mer en urban picknick med anonyma deltagare än ett europeiskt café men stämningen är densamma.

En vanlig tågresa

Tåget från Hué till Hanoi tar nästan 13 timmar och håller därmed en snitthastighet på 50 km i timmen. Höjdskillnaden mellan spåren och plattformen är tio centimeter, med andra ord är det helt platt på stationen och ganska farligt för barn. Tågets vagnar är alla luftkonditionerade men i vår vagn är det fel på maskineriet. Det blir snabbt trettiosju grader varmt. Jag övertalar Tomas att byta vagn, andra västerlänningar följer vårt exempel. Sedan sitter vi i den relativa svalkan i många timmar. Utanför är det ändlösa risfält och inne i vagnen en blandning av det för oss vanliga och exotiska:

En kille tvärs över gången har kläder och frisyr som vilket indie-kid som helst men sen har han långa filade naglar. Hans tjej har långa spetsiga tånaglar och äter ett grått, befruktat ankägg. Varifrån har hon fått det? Från tågets bespisningsvagn förstås! Killen (som jag utgår från i min betraktelse) kan inte använda sitt armstöd för att en tant i pyjamas har satt upp sin nakna smutsiga fot där. Naturligtvis säger han inte åt henne, det är kutym att sätta upp fötter lite varstans och de mer slafsigt klädda går i pyjamas oavsett timme eller tillfälle.


TV:n i vagnen går sönder. Raskt klättrar personalen upp på ett säte för att åtgärda problemet. Medan SJ satsar på tysta kupéer satsar Asien på skränande TV-apparater och kontrollanten står nu i strumplästen på kanten av huvuddynan på någons ryggstöd och mixtrar. Tjejen som sitter i stolen är förkyld och har därför ansiktsmask. Golvet ska sopas rent på matrester med en kvast och en barnfamilj som har brett ut sig i gången plockar ihop. Reser man två vuxna och ett lindebarn bokar man ju inte tre säten men det blir lite drygt att ha barnet i knät hela tiden, därför har man med sig en tjugo centimeter hög plastpall att använda ibland och då kan man också så att alla tre ser varandra. Sen har man förstås som ansvarstagande förälder med sig en solfjäder att fläkta sitt barn. Det blir en massa fläktande på denna helt vanliga tågresa.

På menyn

Så var det maten igen. Jag är inte helt vän med det vietnamesiska köket. Jag gör en initial avbön: det finns mycket som är gott! Nu till saken: maten ser väldigt bra ut, gröna blad, vita nudlar, lite köttbitar och mängder av små skålar, men för mig smakar det antingen ingenting (risnudlarna) eller väldigt starkt (chili) eller konstigt (kryddväxterna). Antingen rinner flottet om fingrarna på en eller så är det naturellt och ångkokt. Men det som får mig att lägga ner ätpinnarna är slemmet. I vietnamesiska specialiteter är riset hopkletat, pirogerna genomskinliga och gummiaktiga och såserna salivliknande. Men det är inget hemskt, bara rismjöl och vatten, så ge mig en månad i Vietnam och jag kommer att älska slemmet!

Kejserliga Hué

I norra och centrala Vietnam har man tidiga vanor. Frukost på hotellet serveras från sex, byggjobbarna väsnas på taket från sju och klockan nio knackar städpersonalen på dörren: ”Good afternoon, can we clean your room?” För övrigt är hotell Thanh Noi ett mycket bra val. Inhyst i en gammalt, lågt, kinesiskt trähus och beläget nära palatsområdet. Detta område, eller ”the imperial enclosure”, är den huvudsakliga sevärdheten i Hué.


Sedan vandrar man bland tempel och kungliga palats från 1800-talet, i varierande grad av restaurering. Hué bombades men byggs upp. Hur orkar de överhuvudtaget arbeta med något här under brinnande sol? Vi sitter i skuggan, svetten rinner och syrsorna sjunger så att vi måste höja rösterna när vi pratar med varandra.


På eftermiddagen tar vi en tur med cykeltaxi längs med en å och ser broar av tre bamburör. Upplysningsvis är en sådan bro väldigt smal och halkig. Vi kommer till den välproportionerade Thien Mu Pagoda med utsikt över parfymfloden, och visst är det fint där på kullen men flodens namn är finare än verkligheten. Det är vår i luften i Vietnam, trettiofyra grader och en del kala träd håller på att slå ut i blom. Nederst det senaste vårmodet.

Vietnam så tydligt vietnamesiskt

Bussen från Hoi An till Hué bjuder på tre timmars begrundande av landsbygd och jag blir glad av att den vietnamesiska kulturen är så tydlig. Att det är gott om konformade hattar och risodlingar, exempelvis. Man kan invända att hattarna liksom riset spiller över till angränsande länder, men det känns som att hattarna har sitt epicentrum här och de gröna risfälten celebreras mer i Vietnam än annanstans. Restaurangen som vi åt på igår hade illgrönt högt gräs i små porslinskrukor på bordet. Det kändes fräscht, estetiskt och typiskt vietnamesiskt. Grönskan finns också på tallriken eftersom maten här till viss del består av färska kryddväxter. En massa blast som man får vid sidan av nudlarna eller som körs ner i soppan och blir mjuk.


För övrigt finns det:
Avlånga vietnamesiska lyktor i glada färger. Kvinnornas traditionella dräkter som på fotografiet nedan. Gatuförsäljarnas bärselar med ett fjädrande stycke trä på vars ändar två korgar hänger.
Det distinkta språket (a dong, thien thanh, hoi an), upphackat till klingande bitar som gjort för att tas med ätpinnar.


I Malaysia saknade jag en tydlig malaysisk kultur. Vart man än gick fanns det lite av det indiska, lite av det kinesiska och lite av det arabiska. Naturligtvis är dessa samexisterande kulturer det som utgör dagens Malaysia, men jag ville ha något mer specifikt att sätta fingret på, eller missade jag det bara? Var det husen på styltor? Fruktspetten? Fiskbufféerna som man åt med högerhanden? Den mörka djungelväxtligheten och ovädershimlen ovanför? Eller borde jag ha åkt till Borneo-sidan av Malaysia för att uppleva långhusen och ett mindre urbaniserat samhälle? Nedan ett knutet myggnät i Vietnam.


Hursomhelst är vi långt från djungelns mystik nu. Mopedisterna kör med ansiktsmasker på, folk sitter på huk på trottoaren och ser ut att ha det bekvämt. Det är mängder av flipflops och plasttallrikar med blomstermönster. Gatuförsäljerskorna går klädda i pyjamasliknande lösa skjortor och byxor – bomull i pastellfärger med små blommor på. Allt detta är typiskt asiatiskt i största allmänhet och bilderna skulle kunna vara tagna på en helt annan resa.

Guldköpet

Nu ska jag klaga på Vietnam igen, men till och med Tomas blev sur den här gången. På affären Phu’óc har de taskig attityd men en snygg guldklänning. Jag vill få ner priset. Nej, det går inte för det är äkta silke. Jag upptäcker ett litet brännmärke som med sitt smälta runda hål bevisar att det är syntet. Det är ok, jag behöver inte silke, det är också ok att den har ett litet hål för då kan jag få ner priset. Nej, just den brännmärkta är ett skyltexemplar som de inte säljer. Däremot går de med på att sänka priset lite grann på en ny som de ska sy upp.


Jag får den några timmar senare men det är den gamla! Till priset av den nya, och det har vi redan betalt, för man betalar alltid i förväg. Dessutom har den fläckar. Bara vatten, sägs det, men fläckarna vägrar torka. Ok, de ska tvätta den. Vi kommer tillbaka igen, nu har det blivit en stor oregelbunden fläck istället. Nu börjar expediterna och jag att skälla på varandra och jag inser hur mycket av mänskliga överenskommelser som bygger på tillit och respekt. Tomas och jag har rätt i sak men är maktlösa. De kan göra vad de vill och vi kan inte sätta emot någonting. Det slutar med att vi får tillbaka ett par dollar och att jag går tvärs över gatan till snälla Gia Hung som vi beställde kläder av tidigare och som lagar klänningen kostnadsfritt. Och klänningen är, i alls sitt imperfekta skick, ändå ett guldköp.

Elegant och surt i Hoi An

Åh, det passar dem så bra att vara sura. Det svarta håret, den vassa hatten och de fladdrande tygtungorna. Skräddarna i Hoi An klär sig tyvärr inte på det sättet utan i jeans och t-shirt men varorna de säljer är det mer stil på. Kläderna har påfallande snygga snitt, fina färger och bra tyger. Jag skulle lugnt kunna sy upp tio klänningar här men nöjer mig med två, och en blus. Tomas beställer tre skjortor. Så småningom hittar vi också affärer där stämningen är trevligare. Ja, trevligt är det alltid i början, största leendet, bästa komplimangerna... Sen säger jag det förbjudna: jag måste tänka på saken. Genom ett trollslag förvandlas allt. Expediten fryser till is, vänder på klacken, och hjälper mig inte ner med dragkedjan. Hon säger inte ett ord mer och tittar inte åt mitt håll när jag lämnar affären. Nedan glädje på Gia Hung och Thanh Van där expediterna var trevliga oavsett försäljningslycka.



Vi går vidare till gamla stan, jag lyfter upp en porslinsgrej och frågar vad den kostar. När jag inte vill ha den kastar försäljerskan tillbaka i korgen och säger något nedsättande på vietnamesiska. Vi går också till marknaden, där knuffar någon till Tomas och någon nyser mig i ansiktet. Det är som sagt ljusår från kambodjanska manér men de har snygga vietnamesiska lyktor och vi förköper oss på sådana. För evigt kommer vi minnas Hoi Ans elegans och blandade humör.

Hönan eller ägget

Men visst möts vi av genuina leenden, många, och i olika situationer. Exempelvis när jag åt något onämnbart och så här var det: som alla turistorter är Hoi An fyllt av matställen som serverar dyr pizza till västerlänningar eller själlös nationell mat, och sånt är jag för stolt för. Därför släpar jag med Tomas längs dammiga gator på jakt efter genuina hål i väggen. Vi hittar ett hak utan meny, där ingen kan engelska och där man sitter på smärtsamt låga plastpallar på gatan.

Jag pekar på det som de andra gästerna äter och det ser ut som ägg, blåbärsris och surkål. Perfekt, jag knäcker ägget mot betongväggen bakom mig, men ägget är lite tungt och grått inuti. Vitan är hårt gummiaktig och gulan strimmig av ådror. Tomas: vad är det? Jag: av hänsyn till dig berättar jag först när jag ätit klart. Pausbild på gumma med sniglar att sälja:


Ok, det jag äter är ett befruktat ankägg med ofullgångna inälvor. Men jag äter det för att det inte är äckligare än blodpudding eller grymmare än lammstek. Folk runt omkring mig äter det, jag är hungrig och det smakar knappt någonting. Däremot är blåbärsriset väldigt kryddigt och surkålen söt. Efter ägget har jag bara syrsor, hund, åkermus och kungskobra kvar av vietnamesiska specialiteter. I fortsättningen väljer vi ändå att koncentrera oss på goda saker som fräscha vårrullar eller cao lầu med bra kött och kryddning.

Tufft i Vietnam

Flyget går från Siem Reap till Ho Chi Minh City och sedan vidare till Da Nang. Kambodjas torra mark skiftar till stora floder, höga hus och grönska. Välstånd, tänker jag, men märker snart att detta inte har påverkat humöret. I Kambodja möttes vi av leenden, oavsett om vi köpte något eller inte, och de som log gjorde det inte nödvändigtvis med en baktanke. Här ler man inte i onödan och blir snabbt irriterad. I Vietnam är folk längre och har kortare tålamod. Jag föredrar när det är tvärtom.

Vi checkar in på Thien Thanh hotel i Hanoi. Rummet med utsikt över risodlingarna som vi bokade en månad i förväg och bekräftade tre dagar innan är upptaget. Istället bjuds oss ett rum mot gatan. När jag opponerar mig blir receptionisten sur. När vi vill ha en timmes betänketid, och kolla andra hotell, vill de inte gå med på det. Antingen ja eller nej och det på stört. Vi utstår en natt i det sämre rummet och byter sen till vårt utlovade. Hotellpersonalen och vi börjar bli bättre vänner.


Hotellet är också superfint med roligt dekorerade rum, en iskall pool i entré-utrymmet(!) och fin utsikt från balkongen:


Fast egentligen var utsikten den här:

Shopping i Siem Reap

Siem Reap är staden att sova, äta och handla i när man vill se templen vid Angkor. Speciellt den gamla marknaden tillfredställer ovan nämnda behov för turister, förutom det förstnämnda. På marknaden säljs allt från inälvor till antikviteter, det sys kläder och skalas frukt, men det dåsas också en del i hängmattorna ovanför de upplagda varorna. Vi får väcka folk när vi vill ha bananer men i souvenirstånden är försäljarna på hugget. Madame, buy something! Ja, det gör jag, och förhandlar ner priset till hälften. Men mer kan jag inte säga för vissa bloggläsare ska få presenter. Istället följer bilder på saker vi inte köpte (med undantag för bananerna förstås).

Favorittemplen

Vissa tempel sticker ut bland alla andra fantastiska, här är våra favoriter:

Bayon som är mer en jätteskulptur än en byggnad. Templet består till största delen av jättelika stenansikten. Går man upp för de branta trapporna befinner man sig i en skog av ögon och leenden.


Terrace of the Leper King och Terrace of the Elephants ingår i det större komplexet Angkor Thom. Det är rikt dekorerade terrasser med elefanter som spyr vattenliljor, med kobror, halvgudar och vanliga människor.



Ta Prohm där de jättelika träden kramar ihjäl templen med sina fantastiskt demoniska rotsystem.


Det storslagna Angkor Wat, världens största religiösa byggnad, där det är en halv kilometer mellan första porten och huvudbyggnaden. Synd bara att dammarna har torkat en del, att vattenliljorna inte blommar och att det är byggnadsställningar på tornen. Det häftiga är de stiliserade jätteormarna, relieferna och solen som färgar allt orange.





Efter åtta timmar vid templen åker vi hem i ett sågande sus av syrsor. Syrsorna överröstar motorcykeltrafiken men hotellet är tyst. Vi somnar, Tomas drömmer om kräm, för att jag smörjer mig så mycket och jag drömmer om krokodiler och ormar som sköljs upp på en strand med vågorna. Det där med krokodiler är inte helt taget ur luften, det finns en krokodilfarm här i närheten. Folk måste ju ha krokodilskinn.

Angkor idag och för många dagar sen

Angkors tempel är många, jag räknar till sextio på en karta över det vidsträckta området. Tempel utanför staden Siem Reap är Kambodjas nationella stolthet, en turistisk attraktion och ett pilgrimsmål. De byggdes från 800-talet till 1400-talet då Khmerernas rike var ett av de största i Sydostasien, och då rätten att hålla till i hus av sten var förbehållen gudarna. Människornas hus i miljonstaden Angkor var av byggda av trä och har multnat bort. På tempelområdet finns också konstgjorda sjöar, de fyllde förstås en praktisk funktion men symboliserade också sjöarna som Shivas heliga berg Meru var omgivet av, och kungarna av Angkor jämställde sig gärna med gudar.


Fransmännen ”upptäckte” Angkor 1860, då fanns inte bara ruiner utan även ett stort kloster med munkar och slavar. Portugiserna hade dessutom också kommit till tempelstaden tvåhundrafemtio år tidigare men det var först från sekelskiftet 1800 som templen populariserades i väst och förvandlades till en internationell besatthet.



Men vad handlar templen om? Tomas läser: 54 gothic towers decorated with 216 coldly smiling enormous faces… Madam, pineapple for you! Cold drink! The Khmer Empire was in the 12th century… Tomas, du måste ta på dig hatten! Tomas avbryts ideligen av den moderna tiden och stundens allvar. Det är jag, och så är det försäljarna som styr över landet “One dollar”. Allt från en uppskivad mango till ett helt musikinstrument kostar en dollar.


Mest köper vi dock vatten, det är ont varmt och vi är inne på vår tredje en och en halvliters flaska vatten för dagen. Så är det torrt också, grönskan är matt. När vi kommer till de stora anlagda sjöarna inser jag hur mycket jag älskar vatten och hur utsatt jag känner mig i landskap där marken dammar. Det känns som ens liv hänger på en skör tråd, fastän det inte är någon fara egentligen. Landskapet påminner mycket om stora delar av Indien: röd jord, stora träd, vackra vyer och det obönhörligt torra. Om Angkor låg i Indien hade det inte alls varit lika avslappnat. Alla motorfordon hade tutat öronbedövande, maten hade varit mycket sämre, om man ser till råvarorna, allt hade varit smutsigare och mängder av tiggare hade suttit längs vägarna. Indien är ett fantastiskt land men jag förstår inte varför de inte klarar av vissa saker, sånt som krigshärjade Kambodja klarar av.

Att resa med människa

Idag har Tomas gjort tre oförlåtliga saker:

1. Vårt flyg gick sju på morgonen vilket gjorde att vi fick gå upp fyra. Vi la oss att sova på dagen när vi kom fram till hotellet i Siem Reap men Tomas ställde klockan en timme tillbaka istället för en timme fram. Helt i onödan gick vi alltså upp två timmar innan utflykten till templet.

2. För att gottgöra det gick Tomas ut på stan för att köpa mat åt mig. Ris, menade jag, ris och mat är samma ord på en del sydasiatiska språk och i Malaysia kunde man inte gå många meter utan att hitta en försäljare som stekte upp det mesta. Tomas, skämtsamt: åh, jag kommer inte klara det. Jag: då får jag väl skriva en skylt åt dig där det står att du vill ha en skål ris och så får du sitta på gatan tills du får den. Jag skrev inget, Tomas kom hem utan ris. Sedan när vi gick ut fanns det massor av ris, överallt. Tomas: men de fanns inte då! Tror du mig? Ja, det gör jag. Uteserveringar brukar växa fram på kvällen, det är lugnt.

3. Tomas köpte ett clicknet-kort, ungefär som ett telefonkort fast för internet. Det fanns en grå yta ovanpå koden som han skrapade bort. Bara det att koden skrapades bort den också, för man skulle dra av den grå biten, inte skrapa.


Åh, allt detta är helt ok. Själv hade jag inte ens hittat tillbaka till hotellet eller kommit ihåg att vänta på storbagaget vid rullbandet på flygplatsen eller kunnat betala någonting för det jag stirrade mig blind på var inte siffror utan ett ornament, siffrorna stod några centimeter längre bort på sedeln.

Kambodja milt som milkshake

Här har vi varit oroliga för att Kambodja ska bli ett enda dammigt slit men så går det som på smör. Flygplatsen är lättmanövrerad och utanför är det en vacker morgon. Träden blommar och en öppen motorcykeltaxi väntar på oss. Där i den monterade soffan glider vi fram genom Siem Reaps utsträckta stad. Hotell, souvenirshoppar, enkla matställen och skulpterade månghövdade kobror som skyddar Buddha.


Vi får förmodligen en vrångbild av Kambodja men låt gå för det. Vi dricker fruktjuicer, besöker ett tempel i brinnande perfekt solnedgång och tittar runt på antikmarknaden. Människorna ler, träden luktar honung och inget är ett problem. Jo, det är det, småbarnen som säljer bensin på flaska längs med vägen, invalider som säljer vykort, skylten om att det är förbjudet med vapen, knark och prostitution på vårt hotell… Ja, men det känns som att Kambodja har framtiden för sig.

Men finns det frukt?

Alltid när jag reser bort och skriver hem om det jag upplever undrar mamma: men är det enkelt att köpa mat, finns det vatten och finns det frukt? Det här med frukt har vi ett gemensamt dille på. Det måste finnas mycket färsk frukt dagligen, annars går det utför. Här finns förutom de allsmäktiga apelsinerna och äpplena även en massa konstigheter.


Chico är mastig, söt och brunorange; som en korsning av päron och potatis. Jackfruit är gul, segkladdig, intensivt söt och 10 kilo tung. Utanpå är den knottrig och grön. Rambutan är vit, liten, halvgenomskinlig och gruvligt söt, men taggig och rödgrön utanpå. Dragonfruit är vacker: ceris med flärpar och det vita fruktköttet prickigt av små svarta kärnor, men smaken är en vattnig besvikelse. Helt klart falsk marknadsföring.


Durian är däremot en frukt med karaktär. Den är stor, trubbigt taggig och stinker. Det krävs övning i att gilla den, ungefär som med alkohol och cigaretter. Vissa finare hotell får man inte ta in durian på. Jag gör det ändå, några vitgula skivor, som jag bara får äta den i badrummet för Tomas. Kräkreflexerna kommer efter ett par tuggor av det slemmigt sönderfallande köttet. Det är gammal ost, en kropp i upplösning och hela djungelns förmultning, men också något spännande som inte lämnar en ifred! Visst skulle jag kunna lära mig att äta durian, men den här gången spolar jag ner den i toaletten.

Hotel Istana

Tacka vet jag den ekonomiska krisen! Lyxhotellen dumpar priserna och vi bor på det femstjärninga Hotel Istana. Ok, jag behöver inte kristallkronor stora som kossor, svart marmor och blomsterarrangemang men när det kostar lika mycket som Ibis i Kista… Dessutom är det underbart skönt med ett rum där det är tyst och mörkt på natten. Såna saker borde vara självklara, men i asiatiska storstäder får man ofta krypa upp många stjärnor för ett hotellrum som inte har vädringsgaller mot en helvetesgata, där det inte slamras i korridoren från sex på morgonen, där det inte finns genomskinliga gardiner för fönstren och där det inte är rispappersvägg mot rummet bredvid.

Hotel Istana är vräkigt och ombonat på samma gång med mjuka heltäckningsmattor, jätteytor, frukostbufféer och en pool stor nog att verkligen simma i. Från vårt fönster på sjuttonde våningen är stadens kaos blott ett rogivande mönster.

Vi svirar om till hotellets badrockar och tofflor för sådana är föreskrifterna när man ska till poolen, och möter en arabisk familj i korridoren. Kvinnan är klädd i svart, bara ögonen syns. Hon går nära sin man för att han ska höra vad hon säger, där under tyget. Så har hon också ett begränsat synfält, vilket gör att man gärna håller i någon man känner. Hur äter hon frukostvåfflorna med grädde och sylt där under slöjan och hur badar hon i poolen? Äh, enligt Tomas religion ska kvinnorna gå i vit morgonrock, tydligen, för så går jag vid hans sida.

Kuala Lumpur jämförd

Varför tycker vi mer om Kuala Lumpur än Singapore? För att staden känns mer asiatisk, mer levande och spännande. Men varför? Storstadspulsen, det är lite som New York eller Tokyo, för det händer mer på gatorna och det finns fler märkliga saker att se när man går omkring. Kuala Lumpur har roligare skyskrapor, mer gatuförsäljning och definitivt mer skräp. De har höga trottoarkanter så att bilar inte kan parkera där och stadsjeepar som ändå gör det. De har en jättefontän i form av en köttätande växt, de har te-ägg, illaluktande durianfrukter, sötad bacon, torkad fisk och en massa ris på bananblad. De har också ungdomskultur och luftkonditionerade shoppinggallerior av marmor.



Främst är det dock blandningen av folk, eller kvinnor, som jag är upptagen av. Arabiska kvinnor i svarta sjalar så att bara blicken syns. Malaysiska kvinnor i gula, gröna, rosa, blommiga och glansiga sjalar så att bara det runda ansiktet syns. Kinesiska kvinnor i city-shorts, linnen och högklackade flip-flops. Indiska kvinnor i guldbroderade sari med den bruna magen bar och vita blommor i håret.



Egentligen har staden inte så mycket sevärdheter. Vi vandrar runt i ett parkområde och går till det svalkande museet för islamisk konst. Sen orkar vi inte med den sedvanliga fjärilsfarmen och orkidéparken, så vi förhandlar ner taxipriset och åker till Thean Hou templet. Det är typiskt kinesiskt: rött, stort, barocksvulstigt, lekfullt, kontrastrikt och kitschigt. Moskén Masjid Jamek tillhandahåller särkar för västerlänningar som visar alltför mycket av sitt orena fläsk, så vi vandrar runt i marinblåa tält medan idel män dåsar utsträckta i skuggan på de upphöjda stenplattformerna. Nedan buddhistiska votivljus.


Petronas Towers dekorativa silhuett ser man gång på gång och vid foten av dessa ligger en glassig shoppinggalleria och en välansad park. En station bort ligger Kampung Baru med traditionellt malaysisk byatmosfär. En tupp gal, en katt stryker omkring. Det är högt gräs och förfallna trähus. Där äter vi ris och fiskbuffé med högerhanden innan vi återigen tittar på Petronas torn, nu i kvällsljus.