Don't mention the music

Musik är glädje, samhörighet och en gudagåva. Inte för mig. Inte när jag ska sjunga själv, i varje fall. Att lyssna har aldrig varit ett problem, att veta vad man tycker om och varför och kunna lägga ut texten om det. Eller att dansa till musik, det går också väldigt bra. Men att skapa musiken själv, och framförallt att sjunga har varit en konstant ångestklump i mitt liv.

Klumpen ger sig inte alltid tillkänna. I vår moderna värld kan man leva gott utan att utmanas till sång. Men sedan kommer det, ett midsommarfirande, ett födelsedagskalas, eller varför inte lusten till att kunna nynna något så att man själv känner igen melodin. Barn invaggas i sång, det trallas i skolan, tonårsrummet tapetseras med sjungande idoler, men sedan är det väl stopp? De flesta tystnar och låter sig nöjas. Att sjunga tillsammans är väl närmast ett medeltida sätt att umgås? Ja, nog kan man klara sig i livet utan att veckla ut vingarna, men musik är för vackert för att man ska kunna låta bli.

Mitt förra, elvaåriga förhållande var sånglöst. Det var glädjefyllt på alla sätt, men just sång ägnade vi oss inte åt. En gång drack vi oss riktigt berusade och sjöng med i olika låtar och han blev helt fascinerad av att jag sjöng så dåligt. ”Du är tjej, men ändå kan du inte sjunga” skämtade han. För tjejer ska ju kunna sjunga, lite till husbehov. Men inte jag. Så då sjöng vi inte mer.

Så kunde den sagan ha varit all. Slutet gott, allting gott. Men nej. Jag blev tillsammans med en kompositör istället. Flygeln står i vardagsrummet, synten i arbetsrummet och pianot i sovrummet. För att inte nämna gitarren, ouden och dragspelet. Fiolen är på lagning. Han sjunger också. Vänner, barn och föräldrar stämmer in. Och jag tänker: om han medvetet skulle leta efter någon som inte kan sjunga så skulle han inte kunna hitta någon bättre än mig.

Niklas är jättesnäll, säger att det inte spelar någon som helst roll. Att vi kan sjunga, om jag vill, när jag vill. Varje gång som vi försöker gråter jag. Åh, han har arbetat med musikterapi, man ska helas av musik, inte bryta ihop. Det är i det här läget jag bestämmer mig för att göra en film. Jag skriver manus, tänker ut scener, och sedan ligger texten där i två år. Vi gör annat, renoverar hus, åker till Venedig, åker till Norge, sjunger och gråter av olika anledningar.

Till slut gör vi musikfilmen. Äntligen ska jag få uttrycka min ångest. Gråta på film. Jag blir riktigt glad. Det kan inte slå fel, vi ska ju sjunga, och då kommer det till mig som en Pavlovs reflex. Naturligtvis går det inte. Jag är för koncentrerad på bildutsnittet, ljuset, kamerabatteriet och blomspännet som halkar i håret. När jag känner att gråten kanske ändå är på väg blir jag så himla glad att jag helt kommer av mig. Nåväl, jag lyckades i varje fall sjunga falskt. Se filmen här.

Cirkeln sluten

Från Jyväskylä åker vi via Tampere och Hämänlinna. Det förstnämnda är rätt trist. Det sistnämnda är Tavastehus, och ordet från historielektionerna stiger plötsligt ner bland oss vanliga och blir till kropp. En kropp av kullersten, rött tegel och gräsbevuxna vallgravar. Vi är nöjda och fortsätter vidare till Helsingfors.

Åh, äntligen en storstad där staden blir ett landskap, en skog, där staden bara fortsätter, förvånar, gäckar och utmanar. Inte bara några gatukorsningar med livets nödtorft. Ändå vill du ut i naturen så fort vi ska resa någonstans, påpekar Niklas. Ja, det andra är också bra, enligt samma principer. Antingen natur på riktigt, eller stad på riktigt, och vi har onekligen haft båda delarna på den här resan. Vi hämtar upp väskorna med videoutrustningen från Hanaholmen, kulturcentret där vi var den första veckan, och tar färjan från hamnen tillbaka till Stockholm. Två veckor har gått, det känns längre än så. Men inte för att vi gjort så lite, snarare tvärtom. När upplevelse läggs efter upplevelse ter sig vägen i backspegeln längre.

Alvar Aalto och turismens gåtor

Anledningen till att vi är i Jyväskylä är Alvar Aaltos arkitektur. Han är stadens son och det finns en del byggnader här som han ritat. Vi börjar med en kyrka, den är tom, en vakt kommer emot oss och säger att det bara är att fråga, ifall vi undrar något. Så vi går lite försiktigt runt och så kunde det ha slutat, men djävulen flyger i oss och vi börjar faktiskt fråga henne saker. Tur det, för hon studerar arkitektur i Cambridge och har rätt utstuderade saker att berätta om Aalto. Vidare pratar vi mer personligt med henne och Niklas får spela på pianot. Upplyfta går vi från kyrkan. Vi trivs i varandras sällskap igen.

Det är för sådana upplevelser man reser, där kan vi enas. Men då måste man söka sig fram till dem och ägna tid åt något som till en början inte verkar så spännande. Det är oftast där jag tappar tålamodet, för det är ju inte direkt som en resa till San Francisco, det här. Det är mer som att bespetsa sig på Hudiksvall och sedan Härnösand, och så gick den dagen. Jag hade aldrig planerat en sådan resa, men bara för att det är ett annat land, Finland, så tror jag att allt kommer vara så mycket mer spännande. Det är ungefär som att man ska se gamla stan i varje utländsk stad, men man skulle aldrig drömma om att spendera en dag i Gamla stan i Stockholm, och speciellt inte mitt i sommarrusningen.

Ok, Aaltos arkitektur är verkligen inte gamla stan, ur den synvinkeln. De eleganta husen är värda en omväg. Men ur en annan synvinkel så är det gamla stan, stilen känns gammal, och det är här som det blir riktigt vemodigt och intressant. Modernismen, framtidstron, ljusinsläppen och uppgörelsen med historian. Allt det har vänts till sin motsats. De eleganta, allvarliga husen pekar inte mot någon morgondag utan gonar in sig i en trygghet av mörkt tegel, gedigna metalldetaljer och meditativt stora fönster ut mot den täta grönskan. Här kan själen få ro istället för att storma iväg mot framtiden.

A duble room in Jyväskylä, please

Det är tur att det inte finns våldsamt mycket att se i de finska städerna med tanke på hur våra dagar fortlöper. Vi vaknar 10.30, kommer iväg 12.00, kör 150 kilometer bakom husvagnar och traktorer, letar hotellrum i två timmar och är helt slut sedan. Jyväskylä är dessutom ett strå vassare än Kuopio vad gäller otillgängliga hotell, men först en parkeringsbot på något vi trodde var en kundparkering. Ett hotell har bytt namn, så det tar en stund att hitta, det är fullt, hotell två är obemannat och fullt, hotell tre ligger bakom en byggarbetsplats, går knappt att hitta och är outhärdligt trist, på hotell fyra checkar man in själv men det går inte att komma in trots att vi drar våra kort i kortläsaren.

Till slut slinker vi in efter några som redan har bokat. Bilen står parkerad på en utfart. Inne på hotellet finns en pekskärm, där man måste fylla i allt från Adam och Eva, och samtidigt springa ut och kolla bilen. Jag har varit med om automatiserad incheckning men inte så här krånglig. Så jag fyller i struntsaker på raden för e-mail-adress, gatuadress… Sedan kommer det: ok, du har betalat, koderna har mailats till dig. Till hitte-på-adressen, alltså…! Gud, tur att de även messar och att vi fyllde i mobilnumret samvetsgrant. Koden ska sedan slås in på fyra olika ställen innan man kommer in till rummet, men där inne har vi det bra. Ett fint rum på Omena hotell för 70 euro. Dubbelt så mycket som för stugorna, men vi kanske har tur trots allt.

A double room in Kuopio, Puijo hill

Till en början har vi tur med övernattningar, men det vänder i Kuopio. Vi inriktar oss på att köra till utsiktstornet, där de även har ett pensionat, men trots att Puijo hill är en välkänd attraktion skyltas det inte till den vid stadens infart. Så är det ofta i Finland. Man snubblar inte över saker man inte hade en aning om. Nåväl, vi testar en camping istället. Hittills har vi haft bra eller acceptabla stugor, men det här är som en installation av Edvard Kienholz. Inte konstigt att folk kan ha fördomar mot campingar. Vårt nästa försök blir ett pensionat med stängd dörr. Vi ringer på mobilen, de ger oss en kod, till en högljudd tv-launch och till ett litet rum med en till tv… Ingen bra karma. Vid järnvägsstationen har de ett slitet hotell med tungt depressiva rum. Ja, vi kanske inte borde bli förvånade, vill man hamna under tusen kronor natten så blir det skit. Fast så borde väl inte världen se ut? Och så har det inte heller varit för oss. Vi kör till Pujio hill och hittar. Ett enkelt, charmigt rum på Pujio Maja med utsikt mot skogen för 60 euro. Hade vi bara kört till tornet direkt så hade vi sluppit två timmar av meningslöst letande.


På kvällen äter vi middag i den roterande restaurangen och varvar ner till en obruten horisontlinje. Vi har aldrig varit på en roterande restaurang förut, men kan konstatera att nöjet är överreklamerat. Det brummar som en finlandsfärja och ger ganska lite, när utsikten ändå är så vid och generös. Ja, utsikten i sig är det inget fel på, för äntligen får man se det berömda landskapet av sjöar och öar (om man inte kör till Koli, förstås). Landskapet som ser helt galet ut på kartan och som jag alltid velat se i verkligheten. När man kör nere mitt i det är det vatten och skog på ett ganska ospektakulärt sätt, men så här uppifrån stämmer det ju mycket bättre med kartan.

Norrut, till Koli National Park

Vid sjöarna hade vi fantastiskt väder men nu när vi ska ett snäpp vidare för att paddla kajak blir det femton grader och regn. Av väderprognosen att döma är det ingen idé att ruttna i en stuga så vi griper efter reservplanen och kör norrut till Kolis nationalpark. Vägen dit går via dystra skogar och på bensinmackarna kan man få en flottig hamburgare. Redan södra Finland kändes kärvare än Sverige, och det här känns som det finska norrland.

Vårt första stopp på vägen blir Kärimeki kyrka, en fin träkyrka som till och med jag går in i. Annars får Niklas själv gå in i kyrkorna som han upptäcker längs vägen. Jag är inte så intresserad. Niklas däremot är urskillningslöst intresserad av allt. Jag vet att det är en bieffekt av hans goda sidor, men det skär sig ändå mellan oss. Han känner sig jagad av mig hela tiden. Jag känner att jag behöver vänta på honom när han ska köra in i varenda Nässjö och upptäcka något. Javisst, det är charmigt att upptäcka dolda småskatter, men vi måste väl komma fram till det vi vill se också, i någon vettig tid. Men behöver inte Niklas vänta på mig? Jo, när jag ska äta hela tiden. Vadå hela tiden? Jag har aldrig varit med om någon som bara vill dricka kaffe och äta kaka tills solen går ner. Så skriker jag till honom i en stuga av timmerstockar mitt i den vita natten, men det är först flera timmar senare.


Vårt andra stopp på vägen är Valamo kloster. Det har sina ljuspunkter men överlag är det under förväntan. Här kör vi hela dagen. I kyla och regn, för att hitta några hus på ett fält som påminner om Kista. Inne i kyrkorna är det betydligt bättre. Niklas tittar, jag fotograferar.



Sent på kvällen kommer vi fram till Koli, allt är stängt och skyltarna om övernattningar opålitliga. Vi hittar ändå, en god middag, en fantastisk utsikt och en mysig stuga, och där, när allt är bra igen, har vi som sagt vår urladdning.


Nästa dag är det slöjor av sol och regn när vi åker upp till Kolis toppar. Vi ska äntligen se det vi har kommit för att se: Det Finska Nationallandskapet. Koli Nationalpark är en milsvid utsikt och ett emblem. På 370 meters höjd, stående på en vit klippa av kvarts syns allt det som man gärna förknippar med finsk natur. En rikedom i grönt, blått och vitt. Väldiga barrskogar, vida vatten och enorma bulliga moln. Ett gytter av skogsbeklädda öar mot det stora, blanka och stilla. Det ser ut som mörka borstar slängda här och var på en spegel. Där uppifrån ser vi även var det regnar och var solen skiner, för i en jättelik utsikt kan flera väder få plats. I vänster öga finns blått vatten och grönt land, i höger öga har vattnet skiftat till grått och öarna är svarta. Det är som att se två solar på en gång. Väl värt vägen hit.

Sommarlov i Punkaharju med Retretti och Savonlinna

Det här är något jag alltid ska minnas. Niklas och jag åker ut på en slingrig väg bland höga tallar och sanddyner. Vi är på en högplatå med vatten på båda sidorna. Tallskogen på de gula sluttningarna och blå tungor av vatten, breda eller smala, på båda sidorna om väger. Vi stannar när vi ser en badstrand. Det är trettio grader varmt och sanden bränner under fötterna. Vattnet är ljumt. Vi simmar ut. Bara rakt ut på den stora stilla sjön. Så gör vi varje dag, här och var i Punkaharjus Nationalpark.

Retretti ser ut som en sämre sommarrestaurang från utsidan men inne finns ett bra, stort konstmuseum. Dessutom, och det är här det blir speciellt, finns det en stor grotta där installationerna samverkar med bergsrummen och de underjordiska vattendragen.

Vi gör en utflykt till Savonlinna, där Niklas velar ifall han ska gå på opera eller inte. Borgen, där operorna går av stapeln, är fin men det är eftermiddagshettan vid Savonlinnas strandpromenader, det glödande blåa vattnet och Marimekko-klänningarna som skapar en alldeles egen ö av magi.