Don't mention the music

Musik är glädje, samhörighet och en gudagåva. Inte för mig. Inte när jag ska sjunga själv, i varje fall. Att lyssna har aldrig varit ett problem, att veta vad man tycker om och varför och kunna lägga ut texten om det. Eller att dansa till musik, det går också väldigt bra. Men att skapa musiken själv, och framförallt att sjunga har varit en konstant ångestklump i mitt liv.

Klumpen ger sig inte alltid tillkänna. I vår moderna värld kan man leva gott utan att utmanas till sång. Men sedan kommer det, ett midsommarfirande, ett födelsedagskalas, eller varför inte lusten till att kunna nynna något så att man själv känner igen melodin. Barn invaggas i sång, det trallas i skolan, tonårsrummet tapetseras med sjungande idoler, men sedan är det väl stopp? De flesta tystnar och låter sig nöjas. Att sjunga tillsammans är väl närmast ett medeltida sätt att umgås? Ja, nog kan man klara sig i livet utan att veckla ut vingarna, men musik är för vackert för att man ska kunna låta bli.

Mitt förra, elvaåriga förhållande var sånglöst. Det var glädjefyllt på alla sätt, men just sång ägnade vi oss inte åt. En gång drack vi oss riktigt berusade och sjöng med i olika låtar och han blev helt fascinerad av att jag sjöng så dåligt. ”Du är tjej, men ändå kan du inte sjunga” skämtade han. För tjejer ska ju kunna sjunga, lite till husbehov. Men inte jag. Så då sjöng vi inte mer.

Så kunde den sagan ha varit all. Slutet gott, allting gott. Men nej. Jag blev tillsammans med en kompositör istället. Flygeln står i vardagsrummet, synten i arbetsrummet och pianot i sovrummet. För att inte nämna gitarren, ouden och dragspelet. Fiolen är på lagning. Han sjunger också. Vänner, barn och föräldrar stämmer in. Och jag tänker: om han medvetet skulle leta efter någon som inte kan sjunga så skulle han inte kunna hitta någon bättre än mig.

Niklas är jättesnäll, säger att det inte spelar någon som helst roll. Att vi kan sjunga, om jag vill, när jag vill. Varje gång som vi försöker gråter jag. Åh, han har arbetat med musikterapi, man ska helas av musik, inte bryta ihop. Det är i det här läget jag bestämmer mig för att göra en film. Jag skriver manus, tänker ut scener, och sedan ligger texten där i två år. Vi gör annat, renoverar hus, åker till Venedig, åker till Norge, sjunger och gråter av olika anledningar.

Till slut gör vi musikfilmen. Äntligen ska jag få uttrycka min ångest. Gråta på film. Jag blir riktigt glad. Det kan inte slå fel, vi ska ju sjunga, och då kommer det till mig som en Pavlovs reflex. Naturligtvis går det inte. Jag är för koncentrerad på bildutsnittet, ljuset, kamerabatteriet och blomspännet som halkar i håret. När jag känner att gråten kanske ändå är på väg blir jag så himla glad att jag helt kommer av mig. Nåväl, jag lyckades i varje fall sjunga falskt. Se filmen här.