En villa i Toscana

Orvieto ligger frestande nära motorvägen så vi svänger av och når en stad förstelnad av siesta och medeltidsmurar. Det är vindlande hett och tegelbrunt. Mer än så kan jag inte uppbåda, trots att Orvieto har en röd stjärna i vägatlasen, tillsammans med dussinet andra städer i norra Italien.

Siena besöker vi också. Även det en brunmurrig stad där luften dallrar i gränderna mellan chica boutiquer. En uppfriskande svartvitrandig katedral har de, ser vi på vykort, men att gå dit är förenat med risken för bilböter och svettdöden, så vi avstår. Min vän C har alltid talat sig varm om Sienas torg och varit besviken på mig som besökt Italien utan att se juvelen ifråga. Den jättelika Piazza del Campo är visserligen en majestätisk snäcka men ger ingen frihetskänsla. Det bästa är den senapsgyllene randen av Sienasand för stundande hästkapplöpningar. Krakarna ska springa kring torget. Äh, är man i trakterna så är det Florens som gäller, Firenze som vi såg förra gången. Jag borde skrivit blogg då och inte nu.

Vi åker ut ur Siena i en tallallé, och jag som jämt undrat varför man gör alléer med alla träd förutom tallar. I Toscana har man bara tallalléer. Annars är landskapet förvisso fint men lite uddlöst. Som Romantische Strasse i södra Tyskland, där det böljade lite lagom och lullade på. En villa i Toscana är vad alla svenskar drömmer om, säger jag till Tomas och han: ”Ja, där sitter de i scarf och lite parfym och sippar vin i all mjäkighet.”
Jag saknar redan det otyglade söderns sopberg och stenstäder för det här verkar vara en tysk del av Italien; hus av tegel, planterade granar och rader av återvinningsholkar. Dagen, den dagen som började i Tivoli, slutar med sov och bad vid Marina di Pisa.