Konstiga krusbär

Fan vad fula vägskyltar vi har, gula. Tomas kommer på att det måste vara för vinterns skull, att de syns bättre i snö. Vi åker runt i Skåne och ser allt vi borde sett som barn. Ingen större förlust visar det sig, men inte heller otrevligt. Ales stenar är en effektfull plats bland ängar och i närheten av hav, men sten är sten. Glimmingehus duger gott som fond när man äter rökt makrill och Stenshuvud har en angenäm sandstrand.

Vi övernattar på Mellbys Klockargård, det drivs av ett par i vår ålder och inredningen är mitt i prick. Vacker trädgård, växthus med fikaplatser, smakfull färgsättning, sköna rum och snygga prylar överallt. De har rosor i vattenfat, buddhastatyetter, jungfru Maria bland snäckor och spännande målade detaljer. Varför har inte jag det så? Varför har jag inte tålamod att leta fram roliga småsaker? Det krävs inte så mycket men när jag står i Mexico City eller södra Italien och håller i en sak jag egentligen vill ha tänker jag att ”det där behöver jag inte och dessutom blir det jobbigt att damma” och så har vi också ett urbota tråkigt hem.

Hemma är allt sig olikt. Jag inspekterar sovrummet misstänksamt. Skulle jag verkligen välja det om det var ett hotell? Rummet är ganska litet, dubbelsängen för smal, egentligen, och från gården hörs fläktljud. Det brukar funka, tror jag mig minnas, dessutom har vi en hel del roliga prylar.

Dansk magi

De har mitt bröd! Det mörka grovkorniga som utgick i affärerna för ett halvår sen har de här och dessutom i dubbelt så stor förpackning.

Møns Klint känner jag till från 1800-talsmålningar som jag visat på Nationalmuseum. Klipporna är av krita, så färgen på dem behöver man inte sväva i ovisshet om. Havet ackompanjerar med en ovanligt varm blå. Vägen dit går igenom tysta, böljande ängar och himlen ovanför har en tendens till jättelika stackmoln. Det är ett magiskt ställe och jag vill tillbaka hit.

Tomas paniksomnar mitt på dagen och maratonsover till sent på kvällen. Sen sover han hela natten. Vi har varit i 16 länder och kört 8 000 kilometer.

Dejliga konstnärer

Vi bär in väskorna på ett pensionat vid havet och husfrun visar oss runt bland rummen, vart och ett utsmyckat av en lokal konstnär. Jag har en svag stund men bestämmer mig för att inte säga att jag också är konstnär, än mindre att jag är konstkritiker. Det skulle bara försvåra allt. Sen sitter jag på rummet, inrett av en glaskonstnär, och tänker på hur jag skulle ha gjort det istället. Nästa dag står jag inte ut och erkänner mitt yrke för husfrun. Jag skulle tycka att det vore jättekul att smycka ett rum även om det är långt mellan det och den konstvärld jag vill befinna mig i.

Himmelriget

Danskjävlar! Tomas och jag börjar larva oss redan vid Hannover. Vi ska till Danmark och där pratar folk inte, de gör läten. Danska barn lär sig tala senare än andra barn för språkljuden är så otydliga, det är sant. Vaeää!! skriker Tomas till mig. Vatten, han vill ha vattenflaskan men jag fattar inte. Tomas tittar bekymrat på mig: ”Hur ska du klara dig i Danmark?”

Färjan från Puttgarden till Rödby tar en timme och kostar 60 euro. 5 euro billigare än från Corfu till Italien. Framför oss i kön står en bil tung av Tuborg och inne på båten är det schnitzelrally, alla ska ha panering med remoulad från kantinen. Tomas säger att remoulad är ett grundämne.

Vi kör på Lolland bland fält och tegelhus i ett ständigt déjà vu. Det är fina landskap, så varför inte upprepa den vinnande formeln? Tillfredställande folktomt är det också och jordgubbarna är goda. Vi köper dem, det vill säga stoppar in pengar i sparbössor och tar det vi vill ha. Huset bredvid det obemannade fruktståndet är också till salu. Det är kanske bara att stoppa in en bunt sedlar i brevlådan och flytta in? Ett helt land med färdigt allting ligger bara och väntar på människor.

Till nästa gång

Ska vi ha med oss:

• En tjock sovsäck, oavsett var vi åker och när för varma länder är kalla inomhus så fort temperaturen avviker från det normala.
• En luftmadrass att lägga på golvet, så att man kan övernatta i rum med en enkelsäng som påstås vara dubbelsäng.
• En vattenslang att fylla på vattenflaskor med oberoende av vattenkranens placering över handfatet.
  

Tips till andra:

• Reselakan i siden. Det är saligt bekväma sovpåsar och man slipper en stor och tjock sovsäck eller tunga sängkläder eller betala extra för lakan på pensionat.
• Svarta plastsäckar och gaffatejp. Hotell har aldrig ordentliga gardiner så vill man inte vakna i gryningen kan man arrangera efter eget huvud. Bekvämare än ögonlappar.
  

Autobahn

Vem har inte kört igenom Tyskland? De har underbart flödande vägar. Risken är bara att man inte lämnar den flerfiliga sammeten. Det kanske var därför som vi en gång bestämde oss för att bara göra Tyskland, och blev rikligt belönade. Berlin, München och Hamburg skulle räcka som huvudstäder till tre länder, för att inte tala om allt annat emellan. Tillbaka till autobahn. Vi kör länge, det blir sent och tomt på vägarna och vi är berusade av de vita nätternas frid. Av att resan gått bra, att vi är på väg hem. Av att luften är frisk och att vi är liksom själva i världen. Jag dansar för Tomas på rastställets bord.

Vinodlingens kant

Åh, Frånce! Men det här är en tysk del av Frankrike där hus har diagonala brädor på fasaden och där saker börjar på franska för att sluta på tyska. Vi besöker således Musée d'Unterlinden. Där, i Colmar, är det inte en käft ute på stan för alla är inne i museet framför Isenheimaltaret. Det är en flerdelad jättemålning som på ett expressivt, banbrytande och mannieristiskt sätt visar Jesu liv och död. Färgskalan är gräslig och formerna förvridna vilket tänjde den tidens konventioner och dess livslängd betydligt. Lockad av en skräckblandad äckelförtjusning lyssnar jag på allt som audioguiden har att säga och får bland annat reda på att man förr i tiden lindade barn med uttjänta trasor för det var mjukare mot deras hud.

Landskapen kring Colmar är täckta av pastorala vinodlingar och Tomas saktar in: ”Fiint, vill du inte stanna här? Äh, vad är det jag håller på med? Du vill ju till Danmark!” Tur att Tomas inte är en vinsnobb. Ännu större tur att han inte är fotbollsfrälst i dessa EM-tider. Tomas är helt enkelt den perfekte mannen, han har inga egna intressen.