Kejserliga Hué

I norra och centrala Vietnam har man tidiga vanor. Frukost på hotellet serveras från sex, byggjobbarna väsnas på taket från sju och klockan nio knackar städpersonalen på dörren: ”Good afternoon, can we clean your room?” För övrigt är hotell Thanh Noi ett mycket bra val. Inhyst i en gammalt, lågt, kinesiskt trähus och beläget nära palatsområdet. Detta område, eller ”the imperial enclosure”, är den huvudsakliga sevärdheten i Hué.


Sedan vandrar man bland tempel och kungliga palats från 1800-talet, i varierande grad av restaurering. Hué bombades men byggs upp. Hur orkar de överhuvudtaget arbeta med något här under brinnande sol? Vi sitter i skuggan, svetten rinner och syrsorna sjunger så att vi måste höja rösterna när vi pratar med varandra.


På eftermiddagen tar vi en tur med cykeltaxi längs med en å och ser broar av tre bamburör. Upplysningsvis är en sådan bro väldigt smal och halkig. Vi kommer till den välproportionerade Thien Mu Pagoda med utsikt över parfymfloden, och visst är det fint där på kullen men flodens namn är finare än verkligheten. Det är vår i luften i Vietnam, trettiofyra grader och en del kala träd håller på att slå ut i blom. Nederst det senaste vårmodet.

Vietnam så tydligt vietnamesiskt

Bussen från Hoi An till Hué bjuder på tre timmars begrundande av landsbygd och jag blir glad av att den vietnamesiska kulturen är så tydlig. Att det är gott om konformade hattar och risodlingar, exempelvis. Man kan invända att hattarna liksom riset spiller över till angränsande länder, men det känns som att hattarna har sitt epicentrum här och de gröna risfälten celebreras mer i Vietnam än annanstans. Restaurangen som vi åt på igår hade illgrönt högt gräs i små porslinskrukor på bordet. Det kändes fräscht, estetiskt och typiskt vietnamesiskt. Grönskan finns också på tallriken eftersom maten här till viss del består av färska kryddväxter. En massa blast som man får vid sidan av nudlarna eller som körs ner i soppan och blir mjuk.


För övrigt finns det:
Avlånga vietnamesiska lyktor i glada färger. Kvinnornas traditionella dräkter som på fotografiet nedan. Gatuförsäljarnas bärselar med ett fjädrande stycke trä på vars ändar två korgar hänger.
Det distinkta språket (a dong, thien thanh, hoi an), upphackat till klingande bitar som gjort för att tas med ätpinnar.


I Malaysia saknade jag en tydlig malaysisk kultur. Vart man än gick fanns det lite av det indiska, lite av det kinesiska och lite av det arabiska. Naturligtvis är dessa samexisterande kulturer det som utgör dagens Malaysia, men jag ville ha något mer specifikt att sätta fingret på, eller missade jag det bara? Var det husen på styltor? Fruktspetten? Fiskbufféerna som man åt med högerhanden? Den mörka djungelväxtligheten och ovädershimlen ovanför? Eller borde jag ha åkt till Borneo-sidan av Malaysia för att uppleva långhusen och ett mindre urbaniserat samhälle? Nedan ett knutet myggnät i Vietnam.


Hursomhelst är vi långt från djungelns mystik nu. Mopedisterna kör med ansiktsmasker på, folk sitter på huk på trottoaren och ser ut att ha det bekvämt. Det är mängder av flipflops och plasttallrikar med blomstermönster. Gatuförsäljerskorna går klädda i pyjamasliknande lösa skjortor och byxor – bomull i pastellfärger med små blommor på. Allt detta är typiskt asiatiskt i största allmänhet och bilderna skulle kunna vara tagna på en helt annan resa.

Guldköpet

Nu ska jag klaga på Vietnam igen, men till och med Tomas blev sur den här gången. På affären Phu’óc har de taskig attityd men en snygg guldklänning. Jag vill få ner priset. Nej, det går inte för det är äkta silke. Jag upptäcker ett litet brännmärke som med sitt smälta runda hål bevisar att det är syntet. Det är ok, jag behöver inte silke, det är också ok att den har ett litet hål för då kan jag få ner priset. Nej, just den brännmärkta är ett skyltexemplar som de inte säljer. Däremot går de med på att sänka priset lite grann på en ny som de ska sy upp.


Jag får den några timmar senare men det är den gamla! Till priset av den nya, och det har vi redan betalt, för man betalar alltid i förväg. Dessutom har den fläckar. Bara vatten, sägs det, men fläckarna vägrar torka. Ok, de ska tvätta den. Vi kommer tillbaka igen, nu har det blivit en stor oregelbunden fläck istället. Nu börjar expediterna och jag att skälla på varandra och jag inser hur mycket av mänskliga överenskommelser som bygger på tillit och respekt. Tomas och jag har rätt i sak men är maktlösa. De kan göra vad de vill och vi kan inte sätta emot någonting. Det slutar med att vi får tillbaka ett par dollar och att jag går tvärs över gatan till snälla Gia Hung som vi beställde kläder av tidigare och som lagar klänningen kostnadsfritt. Och klänningen är, i alls sitt imperfekta skick, ändå ett guldköp.

Elegant och surt i Hoi An

Åh, det passar dem så bra att vara sura. Det svarta håret, den vassa hatten och de fladdrande tygtungorna. Skräddarna i Hoi An klär sig tyvärr inte på det sättet utan i jeans och t-shirt men varorna de säljer är det mer stil på. Kläderna har påfallande snygga snitt, fina färger och bra tyger. Jag skulle lugnt kunna sy upp tio klänningar här men nöjer mig med två, och en blus. Tomas beställer tre skjortor. Så småningom hittar vi också affärer där stämningen är trevligare. Ja, trevligt är det alltid i början, största leendet, bästa komplimangerna... Sen säger jag det förbjudna: jag måste tänka på saken. Genom ett trollslag förvandlas allt. Expediten fryser till is, vänder på klacken, och hjälper mig inte ner med dragkedjan. Hon säger inte ett ord mer och tittar inte åt mitt håll när jag lämnar affären. Nedan glädje på Gia Hung och Thanh Van där expediterna var trevliga oavsett försäljningslycka.



Vi går vidare till gamla stan, jag lyfter upp en porslinsgrej och frågar vad den kostar. När jag inte vill ha den kastar försäljerskan tillbaka i korgen och säger något nedsättande på vietnamesiska. Vi går också till marknaden, där knuffar någon till Tomas och någon nyser mig i ansiktet. Det är som sagt ljusår från kambodjanska manér men de har snygga vietnamesiska lyktor och vi förköper oss på sådana. För evigt kommer vi minnas Hoi Ans elegans och blandade humör.

Hönan eller ägget

Men visst möts vi av genuina leenden, många, och i olika situationer. Exempelvis när jag åt något onämnbart och så här var det: som alla turistorter är Hoi An fyllt av matställen som serverar dyr pizza till västerlänningar eller själlös nationell mat, och sånt är jag för stolt för. Därför släpar jag med Tomas längs dammiga gator på jakt efter genuina hål i väggen. Vi hittar ett hak utan meny, där ingen kan engelska och där man sitter på smärtsamt låga plastpallar på gatan.

Jag pekar på det som de andra gästerna äter och det ser ut som ägg, blåbärsris och surkål. Perfekt, jag knäcker ägget mot betongväggen bakom mig, men ägget är lite tungt och grått inuti. Vitan är hårt gummiaktig och gulan strimmig av ådror. Tomas: vad är det? Jag: av hänsyn till dig berättar jag först när jag ätit klart. Pausbild på gumma med sniglar att sälja:


Ok, det jag äter är ett befruktat ankägg med ofullgångna inälvor. Men jag äter det för att det inte är äckligare än blodpudding eller grymmare än lammstek. Folk runt omkring mig äter det, jag är hungrig och det smakar knappt någonting. Däremot är blåbärsriset väldigt kryddigt och surkålen söt. Efter ägget har jag bara syrsor, hund, åkermus och kungskobra kvar av vietnamesiska specialiteter. I fortsättningen väljer vi ändå att koncentrera oss på goda saker som fräscha vårrullar eller cao lầu med bra kött och kryddning.

Tufft i Vietnam

Flyget går från Siem Reap till Ho Chi Minh City och sedan vidare till Da Nang. Kambodjas torra mark skiftar till stora floder, höga hus och grönska. Välstånd, tänker jag, men märker snart att detta inte har påverkat humöret. I Kambodja möttes vi av leenden, oavsett om vi köpte något eller inte, och de som log gjorde det inte nödvändigtvis med en baktanke. Här ler man inte i onödan och blir snabbt irriterad. I Vietnam är folk längre och har kortare tålamod. Jag föredrar när det är tvärtom.

Vi checkar in på Thien Thanh hotel i Hanoi. Rummet med utsikt över risodlingarna som vi bokade en månad i förväg och bekräftade tre dagar innan är upptaget. Istället bjuds oss ett rum mot gatan. När jag opponerar mig blir receptionisten sur. När vi vill ha en timmes betänketid, och kolla andra hotell, vill de inte gå med på det. Antingen ja eller nej och det på stört. Vi utstår en natt i det sämre rummet och byter sen till vårt utlovade. Hotellpersonalen och vi börjar bli bättre vänner.


Hotellet är också superfint med roligt dekorerade rum, en iskall pool i entré-utrymmet(!) och fin utsikt från balkongen:


Fast egentligen var utsikten den här:

Shopping i Siem Reap

Siem Reap är staden att sova, äta och handla i när man vill se templen vid Angkor. Speciellt den gamla marknaden tillfredställer ovan nämnda behov för turister, förutom det förstnämnda. På marknaden säljs allt från inälvor till antikviteter, det sys kläder och skalas frukt, men det dåsas också en del i hängmattorna ovanför de upplagda varorna. Vi får väcka folk när vi vill ha bananer men i souvenirstånden är försäljarna på hugget. Madame, buy something! Ja, det gör jag, och förhandlar ner priset till hälften. Men mer kan jag inte säga för vissa bloggläsare ska få presenter. Istället följer bilder på saker vi inte köpte (med undantag för bananerna förstås).