Favorittemplen

Vissa tempel sticker ut bland alla andra fantastiska, här är våra favoriter:

Bayon som är mer en jätteskulptur än en byggnad. Templet består till största delen av jättelika stenansikten. Går man upp för de branta trapporna befinner man sig i en skog av ögon och leenden.


Terrace of the Leper King och Terrace of the Elephants ingår i det större komplexet Angkor Thom. Det är rikt dekorerade terrasser med elefanter som spyr vattenliljor, med kobror, halvgudar och vanliga människor.



Ta Prohm där de jättelika träden kramar ihjäl templen med sina fantastiskt demoniska rotsystem.


Det storslagna Angkor Wat, världens största religiösa byggnad, där det är en halv kilometer mellan första porten och huvudbyggnaden. Synd bara att dammarna har torkat en del, att vattenliljorna inte blommar och att det är byggnadsställningar på tornen. Det häftiga är de stiliserade jätteormarna, relieferna och solen som färgar allt orange.





Efter åtta timmar vid templen åker vi hem i ett sågande sus av syrsor. Syrsorna överröstar motorcykeltrafiken men hotellet är tyst. Vi somnar, Tomas drömmer om kräm, för att jag smörjer mig så mycket och jag drömmer om krokodiler och ormar som sköljs upp på en strand med vågorna. Det där med krokodiler är inte helt taget ur luften, det finns en krokodilfarm här i närheten. Folk måste ju ha krokodilskinn.

Angkor idag och för många dagar sen

Angkors tempel är många, jag räknar till sextio på en karta över det vidsträckta området. Tempel utanför staden Siem Reap är Kambodjas nationella stolthet, en turistisk attraktion och ett pilgrimsmål. De byggdes från 800-talet till 1400-talet då Khmerernas rike var ett av de största i Sydostasien, och då rätten att hålla till i hus av sten var förbehållen gudarna. Människornas hus i miljonstaden Angkor var av byggda av trä och har multnat bort. På tempelområdet finns också konstgjorda sjöar, de fyllde förstås en praktisk funktion men symboliserade också sjöarna som Shivas heliga berg Meru var omgivet av, och kungarna av Angkor jämställde sig gärna med gudar.


Fransmännen ”upptäckte” Angkor 1860, då fanns inte bara ruiner utan även ett stort kloster med munkar och slavar. Portugiserna hade dessutom också kommit till tempelstaden tvåhundrafemtio år tidigare men det var först från sekelskiftet 1800 som templen populariserades i väst och förvandlades till en internationell besatthet.



Men vad handlar templen om? Tomas läser: 54 gothic towers decorated with 216 coldly smiling enormous faces… Madam, pineapple for you! Cold drink! The Khmer Empire was in the 12th century… Tomas, du måste ta på dig hatten! Tomas avbryts ideligen av den moderna tiden och stundens allvar. Det är jag, och så är det försäljarna som styr över landet “One dollar”. Allt från en uppskivad mango till ett helt musikinstrument kostar en dollar.


Mest köper vi dock vatten, det är ont varmt och vi är inne på vår tredje en och en halvliters flaska vatten för dagen. Så är det torrt också, grönskan är matt. När vi kommer till de stora anlagda sjöarna inser jag hur mycket jag älskar vatten och hur utsatt jag känner mig i landskap där marken dammar. Det känns som ens liv hänger på en skör tråd, fastän det inte är någon fara egentligen. Landskapet påminner mycket om stora delar av Indien: röd jord, stora träd, vackra vyer och det obönhörligt torra. Om Angkor låg i Indien hade det inte alls varit lika avslappnat. Alla motorfordon hade tutat öronbedövande, maten hade varit mycket sämre, om man ser till råvarorna, allt hade varit smutsigare och mängder av tiggare hade suttit längs vägarna. Indien är ett fantastiskt land men jag förstår inte varför de inte klarar av vissa saker, sånt som krigshärjade Kambodja klarar av.

Att resa med människa

Idag har Tomas gjort tre oförlåtliga saker:

1. Vårt flyg gick sju på morgonen vilket gjorde att vi fick gå upp fyra. Vi la oss att sova på dagen när vi kom fram till hotellet i Siem Reap men Tomas ställde klockan en timme tillbaka istället för en timme fram. Helt i onödan gick vi alltså upp två timmar innan utflykten till templet.

2. För att gottgöra det gick Tomas ut på stan för att köpa mat åt mig. Ris, menade jag, ris och mat är samma ord på en del sydasiatiska språk och i Malaysia kunde man inte gå många meter utan att hitta en försäljare som stekte upp det mesta. Tomas, skämtsamt: åh, jag kommer inte klara det. Jag: då får jag väl skriva en skylt åt dig där det står att du vill ha en skål ris och så får du sitta på gatan tills du får den. Jag skrev inget, Tomas kom hem utan ris. Sedan när vi gick ut fanns det massor av ris, överallt. Tomas: men de fanns inte då! Tror du mig? Ja, det gör jag. Uteserveringar brukar växa fram på kvällen, det är lugnt.

3. Tomas köpte ett clicknet-kort, ungefär som ett telefonkort fast för internet. Det fanns en grå yta ovanpå koden som han skrapade bort. Bara det att koden skrapades bort den också, för man skulle dra av den grå biten, inte skrapa.


Åh, allt detta är helt ok. Själv hade jag inte ens hittat tillbaka till hotellet eller kommit ihåg att vänta på storbagaget vid rullbandet på flygplatsen eller kunnat betala någonting för det jag stirrade mig blind på var inte siffror utan ett ornament, siffrorna stod några centimeter längre bort på sedeln.

Kambodja milt som milkshake

Här har vi varit oroliga för att Kambodja ska bli ett enda dammigt slit men så går det som på smör. Flygplatsen är lättmanövrerad och utanför är det en vacker morgon. Träden blommar och en öppen motorcykeltaxi väntar på oss. Där i den monterade soffan glider vi fram genom Siem Reaps utsträckta stad. Hotell, souvenirshoppar, enkla matställen och skulpterade månghövdade kobror som skyddar Buddha.


Vi får förmodligen en vrångbild av Kambodja men låt gå för det. Vi dricker fruktjuicer, besöker ett tempel i brinnande perfekt solnedgång och tittar runt på antikmarknaden. Människorna ler, träden luktar honung och inget är ett problem. Jo, det är det, småbarnen som säljer bensin på flaska längs med vägen, invalider som säljer vykort, skylten om att det är förbjudet med vapen, knark och prostitution på vårt hotell… Ja, men det känns som att Kambodja har framtiden för sig.

Men finns det frukt?

Alltid när jag reser bort och skriver hem om det jag upplever undrar mamma: men är det enkelt att köpa mat, finns det vatten och finns det frukt? Det här med frukt har vi ett gemensamt dille på. Det måste finnas mycket färsk frukt dagligen, annars går det utför. Här finns förutom de allsmäktiga apelsinerna och äpplena även en massa konstigheter.


Chico är mastig, söt och brunorange; som en korsning av päron och potatis. Jackfruit är gul, segkladdig, intensivt söt och 10 kilo tung. Utanpå är den knottrig och grön. Rambutan är vit, liten, halvgenomskinlig och gruvligt söt, men taggig och rödgrön utanpå. Dragonfruit är vacker: ceris med flärpar och det vita fruktköttet prickigt av små svarta kärnor, men smaken är en vattnig besvikelse. Helt klart falsk marknadsföring.


Durian är däremot en frukt med karaktär. Den är stor, trubbigt taggig och stinker. Det krävs övning i att gilla den, ungefär som med alkohol och cigaretter. Vissa finare hotell får man inte ta in durian på. Jag gör det ändå, några vitgula skivor, som jag bara får äta den i badrummet för Tomas. Kräkreflexerna kommer efter ett par tuggor av det slemmigt sönderfallande köttet. Det är gammal ost, en kropp i upplösning och hela djungelns förmultning, men också något spännande som inte lämnar en ifred! Visst skulle jag kunna lära mig att äta durian, men den här gången spolar jag ner den i toaletten.

Hotel Istana

Tacka vet jag den ekonomiska krisen! Lyxhotellen dumpar priserna och vi bor på det femstjärninga Hotel Istana. Ok, jag behöver inte kristallkronor stora som kossor, svart marmor och blomsterarrangemang men när det kostar lika mycket som Ibis i Kista… Dessutom är det underbart skönt med ett rum där det är tyst och mörkt på natten. Såna saker borde vara självklara, men i asiatiska storstäder får man ofta krypa upp många stjärnor för ett hotellrum som inte har vädringsgaller mot en helvetesgata, där det inte slamras i korridoren från sex på morgonen, där det inte finns genomskinliga gardiner för fönstren och där det inte är rispappersvägg mot rummet bredvid.

Hotel Istana är vräkigt och ombonat på samma gång med mjuka heltäckningsmattor, jätteytor, frukostbufféer och en pool stor nog att verkligen simma i. Från vårt fönster på sjuttonde våningen är stadens kaos blott ett rogivande mönster.

Vi svirar om till hotellets badrockar och tofflor för sådana är föreskrifterna när man ska till poolen, och möter en arabisk familj i korridoren. Kvinnan är klädd i svart, bara ögonen syns. Hon går nära sin man för att han ska höra vad hon säger, där under tyget. Så har hon också ett begränsat synfält, vilket gör att man gärna håller i någon man känner. Hur äter hon frukostvåfflorna med grädde och sylt där under slöjan och hur badar hon i poolen? Äh, enligt Tomas religion ska kvinnorna gå i vit morgonrock, tydligen, för så går jag vid hans sida.

Kuala Lumpur jämförd

Varför tycker vi mer om Kuala Lumpur än Singapore? För att staden känns mer asiatisk, mer levande och spännande. Men varför? Storstadspulsen, det är lite som New York eller Tokyo, för det händer mer på gatorna och det finns fler märkliga saker att se när man går omkring. Kuala Lumpur har roligare skyskrapor, mer gatuförsäljning och definitivt mer skräp. De har höga trottoarkanter så att bilar inte kan parkera där och stadsjeepar som ändå gör det. De har en jättefontän i form av en köttätande växt, de har te-ägg, illaluktande durianfrukter, sötad bacon, torkad fisk och en massa ris på bananblad. De har också ungdomskultur och luftkonditionerade shoppinggallerior av marmor.



Främst är det dock blandningen av folk, eller kvinnor, som jag är upptagen av. Arabiska kvinnor i svarta sjalar så att bara blicken syns. Malaysiska kvinnor i gula, gröna, rosa, blommiga och glansiga sjalar så att bara det runda ansiktet syns. Kinesiska kvinnor i city-shorts, linnen och högklackade flip-flops. Indiska kvinnor i guldbroderade sari med den bruna magen bar och vita blommor i håret.



Egentligen har staden inte så mycket sevärdheter. Vi vandrar runt i ett parkområde och går till det svalkande museet för islamisk konst. Sen orkar vi inte med den sedvanliga fjärilsfarmen och orkidéparken, så vi förhandlar ner taxipriset och åker till Thean Hou templet. Det är typiskt kinesiskt: rött, stort, barocksvulstigt, lekfullt, kontrastrikt och kitschigt. Moskén Masjid Jamek tillhandahåller särkar för västerlänningar som visar alltför mycket av sitt orena fläsk, så vi vandrar runt i marinblåa tält medan idel män dåsar utsträckta i skuggan på de upphöjda stenplattformerna. Nedan buddhistiska votivljus.


Petronas Towers dekorativa silhuett ser man gång på gång och vid foten av dessa ligger en glassig shoppinggalleria och en välansad park. En station bort ligger Kampung Baru med traditionellt malaysisk byatmosfär. En tupp gal, en katt stryker omkring. Det är högt gräs och förfallna trähus. Där äter vi ris och fiskbuffé med högerhanden innan vi återigen tittar på Petronas torn, nu i kvällsljus.