Vinodlingens kant

Åh, Frånce! Men det här är en tysk del av Frankrike där hus har diagonala brädor på fasaden och där saker börjar på franska för att sluta på tyska. Vi besöker således Musée d'Unterlinden. Där, i Colmar, är det inte en käft ute på stan för alla är inne i museet framför Isenheimaltaret. Det är en flerdelad jättemålning som på ett expressivt, banbrytande och mannieristiskt sätt visar Jesu liv och död. Färgskalan är gräslig och formerna förvridna vilket tänjde den tidens konventioner och dess livslängd betydligt. Lockad av en skräckblandad äckelförtjusning lyssnar jag på allt som audioguiden har att säga och får bland annat reda på att man förr i tiden lindade barn med uttjänta trasor för det var mjukare mot deras hud.

Landskapen kring Colmar är täckta av pastorala vinodlingar och Tomas saktar in: ”Fiint, vill du inte stanna här? Äh, vad är det jag håller på med? Du vill ju till Danmark!” Tur att Tomas inte är en vinsnobb. Ännu större tur att han inte är fotbollsfrälst i dessa EM-tider. Tomas är helt enkelt den perfekte mannen, han har inga egna intressen.

Budgetblick

Det blev inte hotell Alpenblick. Hur har vanligt folk råd att åka på semester? Ett budgethotell barskrapat från allt förutom en kackerlacka på väggen kostar 1000 kr natten. Jag har lärt mig acceptera att en ostfralla på stan kostar 30 kr men det här är som om mackjäveln hade kostat 80 kr.

Något som lugnar ner mig och har med smörgåsar att göra är kökshanduken på frukostlimpan. En linneduk på brödet att vila handen mot när man skär. Det är vackert och praktiskt på ett gammalmodigt sätt som gör mig glad. Annars skulle det just vara likt världen om det fanns plasthandskar vid limpan så att alla var tvungna att ha på sig engångspåsar varje gång man ville ha en skiva bröd.

Joddlarfest

Gränsen till Schweiz är obemannad men rastplatserna vid motorvägen sjuder desto mer av liv. Folk sitter vid bord under träd och äter medhavd mat. Obekant fenomen en kilometer söderut i Italien. Jag sitter också vid picknickbordet, klövern räcker mig till halva vaden och där, omgiven av kokande växtlighet, inser jag varför tropikerna känns så rätt för mig. Det är en lika intensiv växtlighet men varmt. Vi lever i en kall djungel. Tänka sig, att norra Europa är mer lik det varmaste än det varma Sydeuropa.

Gotthardtunneln är 16 km lång, annars är vi omgivna av frisk och uppbygglig natur. Alperna är ett ställe där man känner sig hälsosam eller vill vara det och de snöklädda topparna passar till allt, förhöjer allt, precis som blommor också gör. Fast blomster verkar de inte ha så mycket till övers för med tanke på alla hysteriskt klippta gräsmattor. Skulle de låtit bli hade de haft honungsdoftande klöverängar, men det är sant, vem vill ha det?

Så fort Tomas och jag kommer till bergslandskap ska vi diskutera för och emot och komma fram till att det är alla tiders men att vi skulle aldrig kunna bo så. I skuggan av jord över huvudet? Nej. Man vill egentligen bara ha en backdrop av berg, lite Toscana emellan och sen en sandstrand, och i den hastigheten som vi rör oss ser Europa ut så.

Lucern är en trevlig stad på kartan men när vi kommer dit och ska söka övernattning krossas våra planer av Joddlarfestivalen. Massor av folk, umleitung av vägen...tänk att vår semester skulle förstöras av joddlare.

Liguriens pärlor och svin

Dammiga av marmor tråcklar vi oss igenom Riviera di Levantes alla strålande hell holes. Villor i explosioner av kaktusar, tallar, bananplantor och klätterblomster går oss till mötes. Det är palats i paradiset men vi är för slitna för att uppskatta något. Dessutom är det helg vid havet i närheten av Milano så hotellen är tvärfulla. Det blir sent och det blir jobbigt men så är det när man har ambitioner med sin semester.

Lejonparten av Rapallos stadsstrand är upptagen av ett badkomplex men det finns en smutsig liten allmänning från vilken man kan simma ut i havet och där är det stort och fritt. Jag vadar ut i gyttjan och delar upp tankarna mellan kärlek och hat. Jag älskar att simma med stadsutsikt, jag hatar all motordriven trafik, jag... Plus- och minuslistorna är längre än vad jag orkar simma men en sak är säker, jag gillar Italien. Jag har ju mina rötter i Portofino. Jojomensan, det sovjetgråa betongghettot utanför Warszawa där jag växte upp är uppkallat efter en hamnstad på klippig kust med palats som drunknar i blommor. Något rätt finns det i stjärnorna.

Rummet bakar oss levande så vi måste ha fönstret öppet trots allt oväsen. Medan jag sätter på mig öronproppar OCH gula hörselskydd (jag har såna med mig på alla resor) längtar Tomas till en liten tunn campingstuga som svalnar av mot natten.

Nästa dag sätter vi på hetsig punkmusik, idealisk för italiensk stadskörning, och drar till Genova. En gång i tiden var Genova en stormakt. Nu har de förfallna hus, nerkissade gränder, horor, svarta män som säljer piratkopior och ett stort akvariemuseum. Förmodligen hade de allt detta när de var en stormakt också, med undantag för museet, där vi spenderar den mesta tiden gloendes på torpedliknande sälar, stillastående pirayastim och eteriska maneter.

Carraramarmor och andra jordar

Cave di marmo, klart vi ska dit, och saken blir inte sämre av att det är en aktiv gruva. Staden Carrara vid bergets fot är full av lastbilar som kör runt med marmorblock och spillbitar stora som soffkuddar ligger i diket. Dagbrottet bländar, från 6.00 – 15.00 hugger man i den vita valen, sen gnistrar den för mycket och det blir farligt. Vi åker upp för berget och det dammar som mjöl. Vi står i marmor, andas marmor, bilen blir också marmorerad – det blir inte så bra som vi trodde men upplevelsen var värd det.

Cinque Terre är däremot något vi drar oss ur innan det riktigt fått en chans. De fem jordarna är fem städer belägna på en klippig kust. Serpentinvägar, plottrighet och mängder med folk har vi redan haft i Amalfi. Vi trodde dessutom att det skulle vara häftigare. När vi hör ”färggranna hus på klippor” så föreställer vi oss det finaste och vildaste sceneri som tänkas kan men verkligheten är en annan. Sann mot beskrivningen för all del, men märkligt outvecklad. Så är det ofta, vi fattar konceptet men tror att det ska vara precis så bra som man skulle kunna ha gjort det. Varför har de då för helvete inte drivit det till fulländning? Världen har potential.

En villa i Toscana

Orvieto ligger frestande nära motorvägen så vi svänger av och når en stad förstelnad av siesta och medeltidsmurar. Det är vindlande hett och tegelbrunt. Mer än så kan jag inte uppbåda, trots att Orvieto har en röd stjärna i vägatlasen, tillsammans med dussinet andra städer i norra Italien.

Siena besöker vi också. Även det en brunmurrig stad där luften dallrar i gränderna mellan chica boutiquer. En uppfriskande svartvitrandig katedral har de, ser vi på vykort, men att gå dit är förenat med risken för bilböter och svettdöden, så vi avstår. Min vän C har alltid talat sig varm om Sienas torg och varit besviken på mig som besökt Italien utan att se juvelen ifråga. Den jättelika Piazza del Campo är visserligen en majestätisk snäcka men ger ingen frihetskänsla. Det bästa är den senapsgyllene randen av Sienasand för stundande hästkapplöpningar. Krakarna ska springa kring torget. Äh, är man i trakterna så är det Florens som gäller, Firenze som vi såg förra gången. Jag borde skrivit blogg då och inte nu.

Vi åker ut ur Siena i en tallallé, och jag som jämt undrat varför man gör alléer med alla träd förutom tallar. I Toscana har man bara tallalléer. Annars är landskapet förvisso fint men lite uddlöst. Som Romantische Strasse i södra Tyskland, där det böljade lite lagom och lullade på. En villa i Toscana är vad alla svenskar drömmer om, säger jag till Tomas och han: ”Ja, där sitter de i scarf och lite parfym och sippar vin i all mjäkighet.”
Jag saknar redan det otyglade söderns sopberg och stenstäder för det här verkar vara en tysk del av Italien; hus av tegel, planterade granar och rader av återvinningsholkar. Dagen, den dagen som började i Tivoli, slutar med sov och bad vid Marina di Pisa.

Tivolikonster

Staden Tivoli utanför Rom är känd för två parkanläggningar och vi gör båda innan solen når zenit. Villa de Este är egentligen för ny för att vara riktigt smakfull. Det är ju en barockskapelse med stela örnar, pryttliga grottor och korviga kolonner. Mest känt är stället för sina vattenkonster, och det med rätta. Fontänerna dånar gott och sprider en magnifik kyla kring sig. En bunt jättefontäner var man alltså tvungen till innan ac-ns tid. Därmed ej sagt att vattenkylningen gått i graven, den används i skyltfönster och i datorer. Jo, i smala kopparrör inuti, det låter mindre än vanliga fläktar, upplyser Tomas och sen: ”Ok, stå här och fota, så går jag och tittar på Rom så länge!” Sånt kan man också säga i Villa de Estes trädgårdar för de har utsikter över halva världen.

Villa Hadrianas trumfkort är den ofta reproducerade rektangulära dammen med illgrönt vatten och kritvita skulpturer på rad. Man når den sist, enligt principen mjölken längst in i affären och den känns också lika livgivande som en mejerihylla. På 1700-talet då ruinromantik och känslor blev populärt satt folk och grät på omkullvälta kolonner. De lipade för alla fornstora dagar som oåterkalleligen hade malts till rester. Fast de var nog också nöjda med det avskavda för det är mer meditativt rogivande, existentiellt tänkvärt och asketiskt estetiskt, jämfört med glansdagars prål.

Det som förvånar mig mest i Tivolis parker är alla turistkvinnor i beigea shorts. När man nu är kvinna och får bära klänning, en smickrande trasa som är sval och skön och lätt att kasta på sig liksom av sig så väljer man ett par illasittande, trista och svettiga shorts..! Tomas hade alla gånger valt klänning eller kjol, intygar han, och det är inte alls ett opraktiskt plagg. Egyptens män går i jalabeior, Indierna knyter dhotis och skottarna springer runt i bergen i kilt. Själv är jag nöjd med min sidenklänning från Hawaii för det är som araberna säger: sidenet uppfanns för att kvinnorna skulle kunna gå nakna med kläder på.