Lika som bär i London

Det är dags för säsongens London-resa, dags för en uppdatering i konst då jag ser utställningar och föreslår recensioner för tidningar. Det känns som att jag åker till London för att hinna ikapp en bakläxa i allmänbildning och jag får mitt lystmäte även denna gång, men det intressanta är att två av utställningarna parafraserar det som nyligen hänt på svenska institutioner.

Tate Modern visar A Bigger Splash: Painting after performance. I somras visade Moderna Museet Splash! Måleri som handling. Och det var inte en samproduktion. På Hayward kan man se Light Show med installationskonst som använder sig av elektriskt ljus. I vintras kunde man se Upplyst på Artipelag med elektriska installationer i en annan mönstring. Hur kommer detta sig? Kanske är vi barn av samma tid, idéhistorien är full av upptäckter som gjordes samtidigt på skilda håll i världen. Eller så har man sneglat på varandra. Museerna lägger ju upp information om kommande utställningar långt i förväg. Men det sistnämnda alternativet verkar så barnsligt, jag vill hellre tro på barnet än det barnsliga.

Och hur står sig Stockholm mot London? Kort sagt är Tates utställning bättre än Modernas och Artipelags bättre än Haywards. De här bildningsresorna jag gör en gång per termin känns plötsligt inte lika mycket med mössan i hand.

Kvinna och inte konstnär

Jag förbereder en föreläsning om kvinnliga konstnärer genom tiderna. Ni vet, breda svepet, Artemisia Gentileschi, Judith Leyster, Rosalba Carriera, Berthe Morisot, Georgia O’Keeffe och många fler. Jag läser deras biografier och inser hur fel jag gjort i mitt liv och konstnärskap. Deras framgångsrecept var att de började tidigt med konsten, hade bara detta för ögonen, reste dit det fanns uppdragsgivare eller ett konstliv värt namnet, knöt kontakter och ingick i konstnärsgrupper.

Själv har jag gjort precis tvärtom, börjat med konsten sent, spridit mig på utvidgad karriär, rest tillsammans med pojkvän till fina platser, köpt en lägenhet i Stockholm och arbetat hemma. Åh! Hursomhelst, föreläsningen om de andra, de som har lyckats, går i alla fall bra. Och på kvällen är det en tjej som hör av sig och undrar hur hon ska överleva som konstnär, för jag verkar klara mig så bra. Jag säger att jag bara har gjort fel.

Backlash

Det är pressvisning på Fotografiska av Henri Cartier-Bresson-utställningen. Två curatorer i dialog med varandra och en sittande publik. Samtalet glider in på Cartier-Bressons politiska utgångspunkter, curatorn som pratar amerikansk engelska och jobbar på Fotografiska säger:

– It is not a secret he was a little bit leftish.

Den franska influgna curatorn skruvar på sig och svarar:


– He was actually not only a little bit leftish, he was a member of the communist party.


Det blir allmänt fniss och den första curatorn försöker rädda situationen genom att säga att hon ville vara politiskt korrekt.

Här blir det konstigt. För trots den amerikanska kulturen som Sverige är så influerat av, och trots högervindarna kan det väl inte vara politiskt inkorrekt att vara vänster? Sedan när i så fall, och i konstkretsar? Visst, Cartier-Bresson var naiv när han åkte till Sovjet och totalitära regimer är inte att leka med. Men att vilja sopa en konstnärs politiskt röda utgångspunkter under en blå matta är märkligt.

Teorin och praktiken

Nästa vecka är det teorikurs på Gerlesborgsskolan och jag har utsetts till att välja texter. Det är därför jag skyndar på Götgatsbacken med en kasse klassiker från Konstfacks bibliotek och blicken riktad mot Pocket Shop. Där ska jag få tag på kompletterande litteratur, Ernst Billgrens Vad är konst? Min egen gamla är alldeles för understruken för att kopiera från. Jag minns att jag tyckte mycket om den, men i vissa kretsar är det som att svära i kyrkan när man säger så.

Framme vid disken frågar jag om de har Vad är konst?

– Det enda vi har kvar är Vad är sex?

För ett ögonblick tappar jag bort mig helt. Först och främst, gud vad kul med oprovocerade inviter, och av en kvinna dessutom! Kanske hade det varit lättare som lesbisk. Jag och min tajtaste tjejkompis är rörande överens om vad vi vill ha av livet och av förhållanden, men istället för att gifta oss med varandra försöker vi hitta detta hos en man. Hon bakom disken verkar dock inte inne på det spåret. Ok, då kör vi en annan förklaring. Det har alltså gått så långt… Att jag går runt på stan och utstrålar ”Snälla, vad är sex för något?” Nej, så är det visst inte heller för när expediten ser min förvirring fortsätter hon:

– Ja, alltså en annan bok i serien ”Vad är…?” den av Katerina Janouch…

– Hm, det passar nog inte för kursen, får jag fram, och lämnar bokhandeln.

Varför måste jag hålla på med konstteori? Hade det inte varit roligare att vara Katerina Janouch? Var det inte Groucho Marx fru, Ruth Johnson, som sa ”Jag vet ingenting om sex, jag är gift”. Själv är jag inte ens gift.

Oxveckorna

Catti och jag tar tunnelbanan hem efter en lång dag på skolan och hon suckar att den här tiden på året, det är oxveckorna. Jag har aldrig hört uttrycket men tycker mig förstå det intuitivt. Som en oxe fastspänd vid plogen arbetar man sig långsamt igenom vintern. Det finns inga genvägar eller thinking outside the box. Det finns bara en låda, behållaren för ens liv. Veckorna då man borde arbeta men har för mycket privat trassel, pressvisningarna som man släpar upp sig till och måndag morgon på Gerlesborgsskolan som en välbehövlig käftsmäll efter helgens flummerier.

En annan lärare har med sig en bok åt mig, en självbiografi där han beskriver ett barndomsmöte med någon som han tror kan vara konstnären Einar Hylander. Eftersom jag guidat i Hylanders bevarade hem och allkonstverk ska jag nu ta ställning till om det verkligen rör sig om honom. I scenens början har Hylander precis fått ett stipendium, så han står vid Karlaplans fontän och delar ut tusenlappar till förbipasserande som antar utmaningen att bada i fontänen. Berättarjagets pappa känner Hylander, avbryter spektaklet och väser:

– Du kan väl åtminstone supa upp pengarna!

De tar en taxi hem till den märklige herrn. Där gråter Hylander och klagar teatraliskt på sitt liv:

– Jag är sååå olycklig!

Och pappan svarar:

– Jaja, vem fan är inte det?

Plats på scenen i Hälsingland

Om en månad ska Niklas och jag visa våra tre filmer om Hälsingland på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Det är ett jätteprojekt som initierades för två år sedan och som vi har jobbat med intensivt från sommaren och framåt. Vi filmade som dårar i juni och juli, träffade massor med folk, såg mängder av hälsingegårdar, landskap, stadsskap, fanskap… Det blev tjugo långa intervjuer, sexton timmars bildsättningmaterial och tre terabytes hårddisk. Nu sitter vi med allt det på var sitt håll, i Stockholm och Göteborg, och försöker lägga ett meningsfullt pussel.

Jag berättar om allt detta för en vän jag träffar på tunnelbanan och han blir glad över den positiva utvecklingen i mitt konstnärskap, att jag inte är med själv i filmen utan ger plats åt andra. Han associerar till 1700-talets Frankrike när Diderot(?) i rollen som teaterkritiker jagade bort aristokratin från scenen. Ja, bokstavligen, adeln brukade sitta på teaterscenen under föreställningens gång. I vägen för skådespelarna, handlingen och den allmänna upplevelsen. Han som säger detta och jag lärde känna varandra en gång i tiden när han klagade på att jag alltid förekom i bild när mina verk presenterades. Att det enda jag gjorde i min konst var att ta bilder på mig själv och berätta om mig själv. Det var så vi började prata.

Och nu fortsätter vi prata, för jag har inte hunnit berätta allt om Hälsinge-filmerna. En inte oväsentlig del av bildmaterialet är att jag har lånat en folkdräkt och agerar ut olika performances, jag dansar till hårdrock, klättrar i museihyllor, balanserar på en hängbro eller bara går gatan fram. Min roll är att vara projektionsyta för de andras berättelser, jag är alla, vemsomhelst, jag är Hälsingland. Tanken är att nutid och dåtid ska sammanstråla och att man ska kunna känna: jaha, det som Emma i Bollnäs berättar är inte bara ett privat vittnesmål ur hennes liv, det har en allmängiltighet som sträcker sig bortom hennes person och hennes tid. Och vänta nu, de här stiffa personerna i folkdräkt på de svartvita fotografierna, kunde de också drömma? Jag har ingen aning om det kommer gå fram, men jag hoppas att man ser bortom mig, trots att det är mig man ibland ser på bilderna.

Skjut mig i hjärtat

 Jag är mer singel än jag varit på länge. Ok, det finns män i mitt liv, Niklas, min trygghet, men inget självklart tvåsamt vi. Ingen att bo tillsammans med eller få barn med. Allt det där är det andra som har. Varje gång jag går in på Facebook finns färska bilder på gamla flammor som håller upp sina bebisar. Hur kunde det bli så här? Nåväl. Jag får göra något åt det. Jag får gå ut mer, träffa folk, ge mig själv och andra en chans, sluta tänka, blunda och hoppa(s).

Jag går till Rönnells Antikvariat, till ett föredrag av Peter Johansson om hans utställning på Zornmuseet och en bokpresenatation. Helt genialt förresten att ha ett pådrag i Stockholm som en pendang till det man gör någon annanstans, för ställer man ut utanför huvudstaden kan man inte förvänta sig att kulturmaffian ser. Det är som att ställa ut på månen.

Väl på plats börjar jag prata med folk (män) och jag skärper mig, är så trevlig jag bara kan, men naturligtvis är det ingen som frågar om mina kontaktuppgifter. Nähä, då får jag väl skjuta med hagelgeväret istället. Ja, det är också en möjlighet, där på antikvariatet. Peter Johansson har förberett grafiska blad på dalahästar med måltavlor. Man får fem skott. Det är bara män i kön så jag ställer mig där för att förändra världen. Geväret är riktigt tungt. Det lilla bladet på tjugo meters håll, mina händer som darrar, siktet som går fram och tillbaka, det är som träffa kärleken.

Jag skjuter i ramen och sen väldigt mycket över målet. Dålig på att skjuta. Inte ens det lilla får man alltså. Det hade väl världen kunnat bjuda på? Det hade väl inte varit så mycket begärt? Det hade varit lite sexigt att vara bra på att skjuta, men nej.

             Niki de Saint Phalle kan. Varför kan inte jag?

Får man ha det så bra?

Jag har börjat gå ut. Nalen, disco på Fotografiska, Scandic Malmen, är ett par ställen under den senaste tiden. Jag är inte alls van att gå ut, knappt att dricka heller, så det är en ny värld där jag står storögd och undrar: får man ha det så bra? Jag har ju hittills bara jobbat, även på lördag kväll, så jag undrar: får man verkligen tillbringa timmar med att lyssna på musik, prata med folk, slösa pengar på sprit och göra sig själv inkapabel att jobba på söndag? Tydligen går det bra. Och jag som trodde i alla dessa år att jag inte fick, för mig själv.

Visst, men ibland måste man jobba även i paradiset. C och jag ska dra ihop stolar till ett par vänner som kommit. Vi går fram till ett annat bord och jag fastnar i samtal där. Han som pratar med mig är precis så varm och skämtsam man önskar att alla vore, han blir imponerad av allt jag berättar, och han frågar snabbt: så vad är ditt nästa drag?
Jag: det är väl att få barn…
Han: Det borde inte vara svårt! Du kan få vem som helst här inne. Eller, skriv en kontaktannons ”Konstnärinna, journalist och lärare på Beckmans söker man att ha barn med.” Du kommer få sexhundra svar om dagen!

Jaha, det är alltså så jag borde ha skrivit min kontaktannons för några år sedan. Istället skrev jag att jag ogillade sport och tv. Det kanske var därför knappt någon hörde av sig. "Konstnärinna" skrev jag definitivt inte. Kom igen killar, vilken kvinnlig konstnär som har ett värdigt konstnärskap kallar sig konstnärinna? Folk är författare, poeter… inte poetissor. Men visst, han har en poäng. Jag spelade inte på några söta strängar. Jag stod väl där som vanligt och undrade: får man ha det så bra?

Nyårslöftet

Mitt nyårslöfte år 2013 är att jobba mindre. Jag har varit så duktig hela mitt liv, så ambitiös, att jag inte hunnit med det andra kallar fritid. Har jag gått på fest har det varit på en konstskola där jag jobbat. Har jag gjort något som kan liknas vid en hobby har jag snabbt dragit in det i mitt konstnärskap, skrivande eller undervisande. Har jag träffat en man har det varit på en pressvisning, eller på något annat sätt ett olycksfall i arbetet.

2012 var värst, och samtidigt bäst. Allt gick på högvarv. Jag arbetade med två stora filmprojekt där det äntligen fanns budget, och fick tacka nej till uppdrag, något jag aldrig trodde att jag skulle tillåta mig själv.

Sent en söndag natt betade jag av tidningshögen som brukar samlas vid veckosluten och läste att kineserna har två veckors semester per år. Lyckliga dem! Det var min första tanke. Själv hade jag haft en veckas semester. Så jag tog ut en vecka till i samband med julen och bestämde mig för att ha en lugnare vinter. Men så som det ser ut hittills i januari blir det att jag kommer jobba lika mycket men tjäna mindre. Det här med arbetstimmar och timlön följs inte riktigt åt när man frilansar.

Gerlesborgsskolan

Jag har börjat på Gerlesborgsskolan i Stockholm, som en av deras fasta lärare. En dag i veckan, måndagar. Det är precis lagom för att hinna med andra uppdrag, konsten och livet. Det kanske inte ser så mycket ut för världen med en dag i veckan, och jag har varit gästlärare på konstskolor massor med gånger, men jag är jublande lycklig. Äntligen har jag en fast punkt i tillvaron, mitt livs andra fasta jobb.

Ett återkommande sammanhang jag saknat. Plötsligt har jag arbetskamrater och elever, som jag får lära känna under en längre tid. Plötsligt får jag gå på möten, utbildningsdagar, ansvara för en ateljé och känna mig vuxen. Eftersom lönen är bra ger det också en ekonomisk grundtrygghet, men mest gör jag det för äventyrets skull. För att ge av mitt hjärta och för att bege mig ut på resa in i konsten tillsammans med så många nya människor.

Tempo Dokumentärfestival

Först i år var det Göteborg International Film Festival, som de kallar sig, och nu är det Tempo Dokumentärfestival. Jag har blivit duktigare på att skicka in mina filmer lite överallt, och förutom att det inte ger några pengar är det kul. Min och Niklas film Don’t Mention the Music är nominerad i kortfilmsklassen på Tempo och visas på Victoria och Bio Rio. Själv missar jag det mesta eftersom jag undervisar på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, men prisutdelningen hinner jag gå på. På Victoria är det fullsatt och det står åtta blomsterkvastar på scenen. Filmerna som deltar i Tempo är väl hundra. Klart jag inte får något. Jag sitter lugnt och applåderar när det talas, visas snuttar och olika regissörer ropas upp på scenen. Men plötsligt säger de något som låter alltför bekant:

Juryn vill ge ett hedersomnämnande till en film som, med både humor och frustration som verktyg, förför oss och gör oss på synnerligen gott humör. Den lyckas dessutom berika den dokumentära genren med en personlig kombination av lust, konstnärligt nytänkande och ett visuellt uttryckssätt utöver det vanliga.

Och så kommer mitt namn, rättuttalat också. Jag släntrar ner till scenen. Precis som många före mig har jag inte förberett ett tal, jag trodde man skulle bli förvarnad på något sätt om det fanns en risk. Jag bländas av strålkastarna och darrar som febersjuk, rösten är det enda jag lyckas hålla stadig och jag säger något i stil med:

En av de saker som jag önskar mig i livet är en sångröst, men det har aldrig gått. Då skulle man kunna tycka att jag ska hålla mig borta från det, men det blev tvärtom, jag träffade en kompositör istället, och hans mycket musikaliska familj. Filmen handlar delvis om honom, Niklas Rydén, och vi har gjort filmen tillsammans. När jag nyligen undervisade på Gerlesborgsskolan hade vi improvisationsövningar, till exempel att man på scen ska säga vad man älskar och hatar, och eleverna fick också utsätta mig för det. När jag stod där framför de sa de: berätta om din pojkvän, vad du älskar med honom! Så jag sa att han är lugn och har så sund distans till allting… Men det var ju min före detta som var så, i nervositeten började jag berätta om honom istället. Men nu har jag kommit på hur Niklas är, han är väldigt inspirerande och helt galen. Jag vill tacka honom för att vi gjorde den här filmen.

Applåder. Sedan är det allmän fotografering av oss med blommor, och sedan är det inte något mer… Det är ok. Jag har som alltid massor att göra. Jag skyndar hem, diplomet funkar utmärkt som paraply i ösregnet. Hemma källsorterar jag, syr igen hål i några kläder och talar in ett par sms till de som står mig närmast, de svarar nämligen inte. Jag tar också ett foto på mig själv med datorn (därför blir det spegelvänt) och skriver bloggen.

Livet är så enkelt

Jag är gästlärare på Gerlesborgsskolan och har det rätt bra. Vackra landskap, trevliga elever och kurs som jag bestämmer över helt själv. Men det finns en annan sida också. Det är svinkallt. Inne som ute. Jag har med mig samma tjocka kläder som i norra Finland, där jag undervisade i januari, men den bohuslänska vinden i mars kyler mer. Inomhus är handtagen iskalla. Jag går oavbrutet i det tjockaste jag har och ibland i jacka inomhus. Jag tvingar till mig en värmefläkt till rummet, den låter som en skördetröska så jag kan inte vara på mitt rum samtidigt som den är igång. Ibland gör jag det ändå och får huvudvärk. På kvällen kan jag förstås inte somna, ingen skugga på Gerlesborg. Jag har bara svårt att somna. Så har det varit sedan jag var barn. Räddningen kom med sömntabletter för ett par år sedan. På morgonen vaknar jag av oväsen i korridoren, matsalspersonalen ska upp halv sju och göra frukost.

Så småningom släpar jag mig ner till fikarummet och möter den andra gästläraren där. Hon har sovit utmärkt. Hon lägger sig tidigt, går upp tidigt och har inte hört några elefanter i korridoren. Jag orkar inte fråga om hon har huvudvärkstabletter. När jag säger att det är kallt tittar hon halvt oförstående på mig. Vid skoldagens slut ska hon bada i havet. Efter att hon badat blir vi skjutsade till bussen. Jag blir halvt illamående av den svängiga vägen. Hon somnar i bilen. När jag tittar på henne får jag glimt av himmelriket. Livet kan vara så enkelt. Man fryser aldrig, är alltid utsövd, har inte huvudvärk och blir inte åksjuk. Och framförallt slipper man en massa stök, fläktar, tabletter och negativa tankar om sig själv och sin omgivning. Jag skulle vilja ha en sånt liv.

Maj Wechselmann

På Gerlesborgsskolan i Bohuslän där jag är gästlärare anordnas det celebert besök. Maj Wechselmann, filmare, politiker och superkvinna ska föreläsa och visa sin film om Lundin Oil. Naturligtvis borde jag gå. Speciellt som det är den internationella kvinnodagen och speciellt som jag inte har någon annanstans att ta vägen. Som gästlärare bor man på skolan och utanför är det klippor, hav och snöstorm. När klockan närmar sig sju stegras det glada tumultet på nedervåningen. Själv sitter på min vindskammare och skriver en text som Galleri Box ska ha till min utställning. Kan jag inte göra det någon annan gång? Sådär, denna andra gång är redan fullproppad med kommande saker som ska göras. Men mitt främsta skäl är att jag inte orkar sitta i föreläsningssalen dag och natt. Jag har både haft vanliga skoldagar och kvällsföreläsningar och jag måste få fritid. Fritiden består i att ha huvudvärk och att försöka hinna med sina andra jobb. Det är därför jag inte går på föreläsningen.

Tjugo över sju vågar jag mig ner. Jag har noga beräknat den optimala tiden. Det är för sent för att bli inslängd som en eftersläntrare åhörare och det finns fortfarande en chans att skolmatsalen kan servera mig. Läget är lugnt i kantinen, en kvinna sitter vid ett bord och läser, så jag går fram till disken. Nej, tyvärr ingen mat kvar, säger kocken. Det är ok, jag har min utgångna kyckling i kylen, tänker jag, och byter några ord med honom. Medan detta sker ger sig den läsande kvinnan till känna. Det är Maj Wechselmann! Visar du inte din film? frågar jag förfärad. Jo, naturligtvis gör hon det, men hon behöver ju inte sitta med själv och se den för femtioelfte gången. Hon uppmanar mig att gå och se den, bara lite... Jag tackar och smiter ut till matstugan. I dörren krockar jag med en ambitiös elev. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag är på väg.

Inne i den gamla fiskarstugan omgjord till fikarum ska jag nu ha min orgie med den grillade kycklingen. Jag håller den i båda händerna och tar ett rejäl tugga. Då slits dörren upp. Den andra gästläraren kommer in. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag tittar, men jag tänkte hämta en apelsin och gå på toa. Hon dröjer sig kvar, visar foton på Maj på mobilen, och det är trevligt, men åh. Varför sitter inte folk och tittar på filmen om de nu ska titta på den? Det tar mig en minut, en ynka minut, att gå igenom skoldörren och tio minuter att slänga i mig halva kycklingen. Varför måste alla vara på mig just då? Varför ska jag ha sån förbannad otur? Jag går en lång promenad i snöstormen, jag går på landsvägen tills gatubelysningen upphör, där finns åtminstone ingen.

Nästa dag säger den andra gästläraren att det var en kompis till mig här igår och frågade efter mig. Kompisen hade tagit reda på att jag var på Gerlesborgsskolan och tänkte att hon skulle träffa mig på Maj Wechselmanns föreläsning. Så den andra gästläraren fick säga att jag förvisso var på skolan, men att jag INTE GICK PÅ FÖRELÄSNINGEN. Herregud, ska det aldrig sluta? Snart kommer det stå i Göteborgs-Posten att jag inte gick på Maj Wechselmanns föreläsning.

Mata djuren med gammal memma

Niklas och jag går i mataffären, plötsligt upptäcker jag memma på hyllan. Memma! Det är en finsk påskefterrätt och dess förekomst innebär att våren är på väg. Ännu gladare blir jag av att den är utgången med en dag. Det är säkert inget fel på den och vi får säkert köpa den till en spottstyver och Niklas kommer säkert tycka att memma är äcklig (det är typ ett förstadium till bröd och kräver en acquired taste) och då känns det inte slösigt att slänga halva kartongen. Jag går fram till två expediter och lägger fram mitt ärende. Nej. De säljer inte mat med kort datum. Nähä, så ni föredrar att slänga den? frågar jag surt. Leverantören plockar tillbaka den, försvarar de sig. Jaha, så leverantören slänger den? framhärdar jag. Nej, de matar djuren med den. Här ger jag upp.

Systemet är gjort så att:

1. Människor ska inte kunna handla mat billigt.

2. Mat ska både köras till affären och från affären.

3. Djur ska utfordras med mat som inte är anpassad till dem och dessutom rejält utgången.

Nästa dag läser jag om Corazza Bildt och hennes heroiska kampanj mot matslöseriet. Hon har gått i bräschen för att restaurangerna ska tillhandahålla doggy bags till sina gäster så att man kan ta med sig resterna från tallriken utan att skämmas. Ja, med doggy bags på restauranger ska vi kväsa det stora matslöseriet. Ja, det är alltid den enskilde konsumentens fel. Ingen skugga på matproducenter, företag, kedjor eller supermerkados. Det är upp till dig, lilla stressade småbarnsförälder om planeten ska räddas eller ej.

Likadant var det när Maud Olofsson tog till orda för något år sedan. Då handlade det också om att vi, du och jag, har rester i kylskåpet som vi inte lärt oss laga soppa på. När ska politikerna inse att det måste finnas bättre regler för mathantering istället för att satsa sin tid på att jaga privatpersoner med en rutten morot i kylen? Och Corazza, ta din doggy bag till ICA Supermarket och gå bakom kulisserna så får du mat nog att mätta ett halvt parlament.

Azorerna

Det har gått så långt att jag skulle vilja åka till Azorerna. Bara lalla runt i grönska och sol och inte ha något vettigt att tänka på. Jag smygsurfrar till och med på Teneriffa, så utbränd är jag. En dag råkar jag se reklam om Azorerna. Ett helyllepar i grönkrulliga landskap och det står något i stil med ”vandra på kulturminnesmärkta leder, bada i källan den och den...” Vid varje certifierat påstående finns en ruta som är ikryssad. Vandra, tick! Bada, tick! Man bockar av alla underbara måsten. Så kommer den sista rutan: ”Finn dig själv”. Den är också ikryssad, förstås. I sällskapet av olika verifierbara fakta om Azorerna kanske den också slinker med som ett giltigt påstående.

Då skulle ett läsarbrev kunna se ut så här:

- Hej, jag skulle gärna vilja hitta mig själv och funderar på att åka till Azorerna. Jag har hört att man kan hitta sig själv där, men stämmer det? Kan man verkligen hitta sig själv på Azorerna och täcker min reseförsäkring ett uteblivet själv?

Och svaret skulle förstås vara:

- Kära du, med lite tur och tålamod hittar man tryggt sig själv på Azorerna. Ja, det är faktiskt så att alla hittar alltid sig själva på Azorerna!

Jag åker inte till Azorerna utan går genom snöblasket till konstnärssamtalet på Galleri Global Talks där jag ställer ut. Jag kan inte hålla mig från att dra detta om Azorerna. Apropå, vad som helst, eller mer exakt apropå dualiteten, som är ämnet för dagen. Jag säger ”Detta med att dela upp sig själv i en god och en ond, eller tro på att man ska hitta en tvillingsjäl, en äkta hälft eller en gud, det är vårt motstånd mot den kosmiska ensamheten. Och när vi insett att det inte finns fler än en av oss själva så blir den sista utvägen att tro att detta sanna jag finns någon annanstans. Att hitta sig själv går inte utan att man unnar sig en resa.” Så kan jag säga detta mitt om Azorerna. Alla skrattar och jag trivs. Galleri Global Talks – om du vill hitta dig själv!

Cupcakes

Vid Skanstorget i Göteborg, alldeles i närheten av Atalante där Niklas jobbar, har det öppnat en ny affär. Ny och ny, förmodligen har den legat där ett par år, men det är som vanligt, jag hinner inte med, har inte ens en Iphone. Men nu säljer de inte några telefoner utan cupcakes. Eller kanske inte just kakorna, för de ska man för helvete göra själv, utan hela konceptet. Cupcakes-livet, det färggranna, glada och lyckade. Niklas och jag står klistrade vid skyltfönstret till den stängda affären. Klart jag skulle vilja äta socker, gå i ljusblå kjolar och tralla. Eller nej, det vill jag verkligen inte, det har jag aldrig velat. Jag förstår inte hur någon överhuvudtaget kan vilja det. Finns det inget intressantare och roligare än att leka dockskåp i skala 1:1? Men ändå, cupcakes har en förödande dragningskraft. Och med ens inser jag att jag flyttats ett steg längre bort från platsen där alla vill vara. Jag tillhör inte längre den yngsta vuxna generationen.

Nu är det 80-talisternas tur. Det var inte igår det hände, men det är först idag jag inser att jag är en utdöende art. Svartklädd, hårig och sur. Feminist född på 70-talet. Jag står mig slätt i konkurrensen bland alla glada, nykläckta hemmafruar. Jag ville mer än så men lyckades inte med det. Nu har jag varken det ena eller det andra. Jag är varken glad eller hemmafru. Klart ingen hipster vill ha mig. Åh, säger Niklas, du är väl glad. Ja, jo, men inte sådär nöjd. Istället för att äta kakor skriver jag arga krönikor, och vem av dessa hade du hellre dejtat? Dig, säger han förstås. Men Niklas är ju inte heller barn av en cupcake. Helt underbart att vi har varandra, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det kanske är kakorna som är nyckeln. Kan det vara anledningen till att ingen jämnårig kille har haft sina ögon på mig de senaste fyra åren? Min f.d. skämtade att jag aldrig skulle få ett fast jobb för att jag inte drack kaffe. Nu kanske jag aldrig kommer att få en jämnårig kille för att jag inte bakar bullar. Helt ok det med. Jag offrar fikat för ett liv i frihet.

Bra att ha ibland

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

Skåne i november

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.

Underbart är kort i Uppsala

Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.

Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.

London

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.