Plats på scenen i Hälsingland

Om en månad ska Niklas och jag visa våra tre filmer om Hälsingland på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Det är ett jätteprojekt som initierades för två år sedan och som vi har jobbat med intensivt från sommaren och framåt. Vi filmade som dårar i juni och juli, träffade massor med folk, såg mängder av hälsingegårdar, landskap, stadsskap, fanskap… Det blev tjugo långa intervjuer, sexton timmars bildsättningmaterial och tre terabytes hårddisk. Nu sitter vi med allt det på var sitt håll, i Stockholm och Göteborg, och försöker lägga ett meningsfullt pussel.

Jag berättar om allt detta för en vän jag träffar på tunnelbanan och han blir glad över den positiva utvecklingen i mitt konstnärskap, att jag inte är med själv i filmen utan ger plats åt andra. Han associerar till 1700-talets Frankrike när Diderot(?) i rollen som teaterkritiker jagade bort aristokratin från scenen. Ja, bokstavligen, adeln brukade sitta på teaterscenen under föreställningens gång. I vägen för skådespelarna, handlingen och den allmänna upplevelsen. Han som säger detta och jag lärde känna varandra en gång i tiden när han klagade på att jag alltid förekom i bild när mina verk presenterades. Att det enda jag gjorde i min konst var att ta bilder på mig själv och berätta om mig själv. Det var så vi började prata.

Och nu fortsätter vi prata, för jag har inte hunnit berätta allt om Hälsinge-filmerna. En inte oväsentlig del av bildmaterialet är att jag har lånat en folkdräkt och agerar ut olika performances, jag dansar till hårdrock, klättrar i museihyllor, balanserar på en hängbro eller bara går gatan fram. Min roll är att vara projektionsyta för de andras berättelser, jag är alla, vemsomhelst, jag är Hälsingland. Tanken är att nutid och dåtid ska sammanstråla och att man ska kunna känna: jaha, det som Emma i Bollnäs berättar är inte bara ett privat vittnesmål ur hennes liv, det har en allmängiltighet som sträcker sig bortom hennes person och hennes tid. Och vänta nu, de här stiffa personerna i folkdräkt på de svartvita fotografierna, kunde de också drömma? Jag har ingen aning om det kommer gå fram, men jag hoppas att man ser bortom mig, trots att det är mig man ibland ser på bilderna.