Oxveckorna

Catti och jag tar tunnelbanan hem efter en lång dag på skolan och hon suckar att den här tiden på året, det är oxveckorna. Jag har aldrig hört uttrycket men tycker mig förstå det intuitivt. Som en oxe fastspänd vid plogen arbetar man sig långsamt igenom vintern. Det finns inga genvägar eller thinking outside the box. Det finns bara en låda, behållaren för ens liv. Veckorna då man borde arbeta men har för mycket privat trassel, pressvisningarna som man släpar upp sig till och måndag morgon på Gerlesborgsskolan som en välbehövlig käftsmäll efter helgens flummerier.

En annan lärare har med sig en bok åt mig, en självbiografi där han beskriver ett barndomsmöte med någon som han tror kan vara konstnären Einar Hylander. Eftersom jag guidat i Hylanders bevarade hem och allkonstverk ska jag nu ta ställning till om det verkligen rör sig om honom. I scenens början har Hylander precis fått ett stipendium, så han står vid Karlaplans fontän och delar ut tusenlappar till förbipasserande som antar utmaningen att bada i fontänen. Berättarjagets pappa känner Hylander, avbryter spektaklet och väser:

– Du kan väl åtminstone supa upp pengarna!

De tar en taxi hem till den märklige herrn. Där gråter Hylander och klagar teatraliskt på sitt liv:

– Jag är sååå olycklig!

Och pappan svarar:

– Jaja, vem fan är inte det?

Plats på scenen i Hälsingland

Om en månad ska Niklas och jag visa våra tre filmer om Hälsingland på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Det är ett jätteprojekt som initierades för två år sedan och som vi har jobbat med intensivt från sommaren och framåt. Vi filmade som dårar i juni och juli, träffade massor med folk, såg mängder av hälsingegårdar, landskap, stadsskap, fanskap… Det blev tjugo långa intervjuer, sexton timmars bildsättningmaterial och tre terabytes hårddisk. Nu sitter vi med allt det på var sitt håll, i Stockholm och Göteborg, och försöker lägga ett meningsfullt pussel.

Jag berättar om allt detta för en vän jag träffar på tunnelbanan och han blir glad över den positiva utvecklingen i mitt konstnärskap, att jag inte är med själv i filmen utan ger plats åt andra. Han associerar till 1700-talets Frankrike när Diderot(?) i rollen som teaterkritiker jagade bort aristokratin från scenen. Ja, bokstavligen, adeln brukade sitta på teaterscenen under föreställningens gång. I vägen för skådespelarna, handlingen och den allmänna upplevelsen. Han som säger detta och jag lärde känna varandra en gång i tiden när han klagade på att jag alltid förekom i bild när mina verk presenterades. Att det enda jag gjorde i min konst var att ta bilder på mig själv och berätta om mig själv. Det var så vi började prata.

Och nu fortsätter vi prata, för jag har inte hunnit berätta allt om Hälsinge-filmerna. En inte oväsentlig del av bildmaterialet är att jag har lånat en folkdräkt och agerar ut olika performances, jag dansar till hårdrock, klättrar i museihyllor, balanserar på en hängbro eller bara går gatan fram. Min roll är att vara projektionsyta för de andras berättelser, jag är alla, vemsomhelst, jag är Hälsingland. Tanken är att nutid och dåtid ska sammanstråla och att man ska kunna känna: jaha, det som Emma i Bollnäs berättar är inte bara ett privat vittnesmål ur hennes liv, det har en allmängiltighet som sträcker sig bortom hennes person och hennes tid. Och vänta nu, de här stiffa personerna i folkdräkt på de svartvita fotografierna, kunde de också drömma? Jag har ingen aning om det kommer gå fram, men jag hoppas att man ser bortom mig, trots att det är mig man ibland ser på bilderna.