Cupcakes

Vid Skanstorget i Göteborg, alldeles i närheten av Atalante där Niklas jobbar, har det öppnat en ny affär. Ny och ny, förmodligen har den legat där ett par år, men det är som vanligt, jag hinner inte med, har inte ens en Iphone. Men nu säljer de inte några telefoner utan cupcakes. Eller kanske inte just kakorna, för de ska man för helvete göra själv, utan hela konceptet. Cupcakes-livet, det färggranna, glada och lyckade. Niklas och jag står klistrade vid skyltfönstret till den stängda affären. Klart jag skulle vilja äta socker, gå i ljusblå kjolar och tralla. Eller nej, det vill jag verkligen inte, det har jag aldrig velat. Jag förstår inte hur någon överhuvudtaget kan vilja det. Finns det inget intressantare och roligare än att leka dockskåp i skala 1:1? Men ändå, cupcakes har en förödande dragningskraft. Och med ens inser jag att jag flyttats ett steg längre bort från platsen där alla vill vara. Jag tillhör inte längre den yngsta vuxna generationen.

Nu är det 80-talisternas tur. Det var inte igår det hände, men det är först idag jag inser att jag är en utdöende art. Svartklädd, hårig och sur. Feminist född på 70-talet. Jag står mig slätt i konkurrensen bland alla glada, nykläckta hemmafruar. Jag ville mer än så men lyckades inte med det. Nu har jag varken det ena eller det andra. Jag är varken glad eller hemmafru. Klart ingen hipster vill ha mig. Åh, säger Niklas, du är väl glad. Ja, jo, men inte sådär nöjd. Istället för att äta kakor skriver jag arga krönikor, och vem av dessa hade du hellre dejtat? Dig, säger han förstås. Men Niklas är ju inte heller barn av en cupcake. Helt underbart att vi har varandra, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det kanske är kakorna som är nyckeln. Kan det vara anledningen till att ingen jämnårig kille har haft sina ögon på mig de senaste fyra åren? Min f.d. skämtade att jag aldrig skulle få ett fast jobb för att jag inte drack kaffe. Nu kanske jag aldrig kommer att få en jämnårig kille för att jag inte bakar bullar. Helt ok det med. Jag offrar fikat för ett liv i frihet.

Bra att ha ibland

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

Skåne i november

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.

Underbart är kort i Uppsala

Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.

Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.

London

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.

Mitt liv står stilla i Gävle

Rullväska, dator och några ombyten. Så ser det ut för mig var och varannan vecka nu under hösten. Jag undervisar på konstskolor än här än där och reser omkring. Det låter kanske glamouröst. Det låter definitivt som en dröm jag hade för bara något år sedan, men nu när den besannas är jag inte alls så lycklig som jag borde vara. Det känns inte som att jag kommit till regnbågens slut. Jag har bara kommit fram till Gävle.

Jag blir hämtad på stationen och ska undervisa på konstskolan i Gävle, där har jag varit förut. Visserligen har jag aldrig haft just den kursen på just den konstskolan och visst ska det bli roligt, men lite mer omväxling skulle vara välgörande. Efter skoldagens slut uppsöker jag hotellet. Det är exakt samma hotell jag bodde på förra gången jag undervisade i Gävle. Jag går till rummet. Det är exakt samma rum jag hade förra året.

Så lägger jag mig på sängen under den ännu mer urblekta planschen på den gråtande harlekinen och försöker tänka positivt. Då, förra året, var det november och inte oktober. Jag undervisade i Gävle konstcentrums regi i video, istället för i skrivande på Konstskolan i Gävle. Dessutom har jag mycket snyggare kläder nu än då. Men det hjälper inte.

Det som hjälper är att Thomas kommer på besök. Han kommer från Stockholm, resan fram och tillbaka tar längre tid än vad vi kan vara med varandra. Han är besviken på att vi jämt ska umgås i sådana hålor. Han vill ta mig till London, Paris eller Venedig, men nu tar han mig till en krog i centrum. Jag tycker massor om det som är. Plötsligt räcker min värld till för mig, och jag hittar ändå knappt tillbaka till hotellet efter att jag har följt honom till tåget.

Förresten var det roligt på Konstskolan också, och om allt vill sig väl ska jag tillbaka dit under våren igen. Obs! Första gången i Gävle som inte blir under hösten. Mitt liv står inte stilla.

Carmen på Operan

Kungliga Operan, där har jag inte varit på femton år, men ikväll är det dags. Niklas har fått fribiljetter och det är ju trots allt raffiga, klassiska Carmen. Vi går uppför marmortrapporna, in i spegelsalarna, men sedan kommer utrymmen som inte alls är så svulstiga. Det är lågt i tak och bedagat på ett avslappnade sätt. Gamla känslor från sommarjobb på slott kommer upp. Operan känns lika mysig som den bakre rumsfilen på Stockholms slott där man gick för att släcka och larma på. Nåväl, vi går in i salongen, det vinröda, mjuka hjärtat med alla sirligheter i guld är som en pralinask och det är trångt på ett mänskligt sätt. De som sitter runt oss, ja, i hela lokalen är i pensionsåldern, och det brukar ju också påpekas att operan är en föråldrad konstform. Hur ska det gå för operakonsten i framtiden? Operacheferna brukar svara så här: Det kommer ständigt nya femtioåringar, jag lovar.



Ridån går upp för en modernistisk uppsättning. Det är avskalad nutid med svarta uniformer, grå morgonrockar och blont trä. Även om jag älskar röda blommor i svart hår, solfjädrar och strumpeband inser jag den samtidsbaserade estetikens poänger. Handlingen är så pass 1800-tal att något måste överbrygga tidsglappet (men ibland står de inte heller ut och drar på sig en snygg klänning). Det bästa är förstås musiken, jag blir inte mätt på den. Nynnar den om och om för mig själv utan att få till melodin, blir gråtfärdig, allt är som det brukar vara. På plats nummer två kommer det passionerade förhållandet till livet, det som inte riktigt är rumsrent och därför så lockande. Erotiken, kvinnor som gäckar och män som tuppar sig. Folk som vill mörda när saker inte går deras väg. Så ska livet levas, mer blod. På betryggande avstånd och som en sorts kärlekslivets science fiction är det förstås vackert.

I pausen står jag tillsammans med de flesta kvinnorna i toalettkön. Plötsligt dyker Niklas upp: Darling, de tar inte kort i baren… Jag himlar med ögonen. Aldrig att han har kontanter på sig. Jag ger honom plånboken utan ett ord. Nej, jag vill som vanligt inte ha något från baren. Men stämningen mellan oss är god. Kvinnan närmast mig ser händelsen som en ice-breaker. Hon ler och säger: Män, vad hade de gjort utan oss? Jag skrattar lite och vi inleder ett trevligt samtal om Carmen, om uppsättningen. Hon är klok och känslig, men öppningsraden begriper jag mig inte på. Det kanske bara är första bästa man säger för att inleda ett samtal, men jag tänker på det ändå.

Ja, männen hade inte haft det så livat utan oss, men hur hade vi å andra sidan haft det utan männen? Det är så sammantvinnat att man inte ens borde orka påpeka det. Och det är ju inte heller så att jag ställer upp en massa för Niklas utan att han har vett att uppskatta det. Snarare är det tvärtom. Men hade jag varit femton år äldre så kanske jag hade levt i ett unket förhållande och kunnat instämma i ”männen, vad hade de gjort utan oss”. Aristoteles Onassis sa att pengar inte skulle ha något som helst värde om det inte funnits kvinnor i världen. Jag kan väl säga att jag aldrig hade gjort av med mina cash, så snål som jag är, och definitivt inte på overpriced vin i baren, om inte Niklas hade funnits.