På en vit häst

Jag sitter i min lägenhet och skriver en artikel. Grannarna bakom vardagsrumsväggen spelar TV-spel och det mullrar som ett åskoväder. De spelar hela dagarna. Vi har bråkat tre gånger. Grannen bakom sovrumsväggen har däremot skärpt sig och slutat röka. Annars kände jag av varje cigarett han tog. Grannarna under pratar. Ja, det hörs också. Varje gång någon öppnar käften eller går över golvet i en funkislägenhet så hörs det. Jag har fem grannar, så många grannar man kan ha och ändå ha fönster, och alla lever ett normalt liv. Det vill säga att de är hemma på dagarna, jobbar natt och har efterfester till 04.00. Så såg inte det vanliga livet ut då de lyhörda husen byggdes av rubbade män i hatt. Då var det ordning.

Jag skriver, som sagt, en artikel. Den handlar om Erik Aaltos alter ego Sir Eric Beyond och ska publiceras i Artlover. Jag kollar upp honom på nätet. Sir Eric poserar på en vit stegrande häst. Hm… Ända sedan jag flyttade in i detta snygga funkishelvete har jag klagat. Åh, kan inte någon bara komma på en vit häst och rädda mig? Underförstått att han har en lägenhet jag kan flytta till. Okej, Sir Eric har alltså hästen. Jag kollar in hans cv. Men vad fan… Han bor på samma gata som jag. I ett exakt likadant hus. När det för en gångs skull finns en man på en vit häst så bor han i samma funkisskit som jag. Jag återgår till att skriva färdigt artikeln istället för att ringa honom.

Utställningsarkitektur

Det är vernissage på Zon Moderna nästnästa vecka och inga verk är klara. Jag försöker vara överallt samtidigt och hjälpa eleverna. Men egentligen är det en annan sak som det är ännu mer bråttom med. Utställningsarkitekturen. Hur ska rummet gestaltas? Vad? Jo, rummet som är ganska intetsägande och slitet ska väl göras om på något sätt… Du kanske har några idéer? Så säger Lena till mig medan jag ser ut som en fån. Inte hade jag tänkt mig att det skulle hända något med rummet. Eller, visst, de solkiga väggarna kan väl målas mer vita. Men sen hade jag bara tänkt mig att verken skulle ställas där och that’s it. Precis som det är på Mary Kelly-utställningen, exempelvis. Skillnaden är att vårt rum inte är en toppklassig museisal där allt ser bra ut och att vår utställning kommer att bestå av många olikartade verk som mår bra av något samlande estetiskt grepp. Dessutom har alla tidigare Zon-konstnärer förhållit sig till rummet på något sätt.

Ok, bara jag vet det så ska jag nog hitta på något. Jag borde fattat. Jag börjar spåna på idéer om trasmattor, frigolitberg och bubbelplast och blir riktigt entusiastisk. Från att ha ställt mig skeptisk till idén går jag loss. Men kommer jag att hinna? Det är där vi börjar fundera på en utställningsarkitekt. Någon som kan spinna vidare på utställningens tema och skapa en miljö som lyfter verken. Lena har en vän som kan vara den person vi söker, Birger Lipinski. Han har arbetat med utställningsarkitektur på Moderna Museet tidigare och känner till rummen som sin egen ficka. Vi installerar Skype och ringer upp Birger som tillbringar vintern i Brasilien. Med hjälp av några stödord för vad vi vill uttrycka i utställningen gör Birger ett förslag. En skiss som vi köper rakt av. Det är löpande trasmattor i ett diagonalt rutnät, vissa mattor går upp på väggen, och avskiljande skärmar av träreglar och bubbelplast. Det ser fint ut, som en korg eller en present, kostar peanuts och teknikerna kan banka ihop det på en pisskvart. Hoppas vi.

På kvällen kommer det ett mail. Det rör något helt annat, men handlar ändå om samma sak. Jag ska vara gästlärare på en kurs för inredningsdesigners på Mälardalens högskola. Från att ha varit ytterst tvär till utställningsarkitektur blir jag nu indragen i det mer än någonsin.

Snurror

Tiden på Zon Moderna har händer, fötter och vingar. Den förflyttar sig snabbt som ett vidunder. Efter två dagar har det gått tre veckor. Vi står halvvägs och men är långt ifrån halvfärdiga. Vi jobbar, men det finns en tröghet och den beror på två saker. Den konstnärliga processens karaktär och materialvalet.

Lena och jag vill att eleverna ska försjunka i en kreativ, tankeutvidgande process. Att de inte ska få en bilduppgift utan att de ska testa olika infallsvinklar på det de är intresserade av. Om det nu är träd, striptease, porslinskoppar eller stress som de fastnat för så ska de leta bilder och information på nätet om det. Utforska sitt ämne och skissa på gestaltningsförslag. Vi vill inte att de ska nöja sig med första bästa bildlösning de kommer på. En del gånger går det jättebra, elever glöder och jobbar. Andra gånger visar det sig vara svårt att förankra. Lena och jag stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven sysslolös igen. Så kan det vara för mig också, i min egna konstnärliga process. Att jag i teorin vet vad jag ska göra, men att jag sen inte riktigt bottnar i det i praktiken. Men när jag ska ha hand om fjorton elever som går igenom en sådan svår sak så känns det som att ha fjorton snurror. Jag springer till en snurra, snurrar igång den, springer till nästa, men då har den första snurrar stannat…

Det kan också handla om att folk är sjuka eller glömt ta med sig hårddisken med bilderna på. Precis så har jag också gjort, kommit till ett viktigt utställningsmöte utan bilder, för hårddisken låg hemma. Jag förstår så väl, men jag är också orolig för att vårt arbete blir stillastående.

Den andra stötestenen är materialet. Vi vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga gör. Vi vill att de ska tänka efter vilket material de vill arbeta med. Jag har blivit positivt överraskad över att så många vill arbeta konceptuellt med installationer. Att de har visualiserat starka och känsliga verk och att de är öppna för ett, för de, okonventionellt sätt att jobba på. Men en sådan process kräver att Lena och jag ringer och fixar. Vi ringer till parförvaltningen för att få tag på ett träd, till neontillverkare för att få offertförslag och till privatpersoner från Blocket som säljer runda bord. Vi tycker inte att eleverna är i position att kunna göra det själva. De har exempelvis inte budgetansvar. Så det blir Lena och jag som mailar Moderna Museets vänner och frågar om de kan ställa upp som schackpjäser i ett performance och kontaktar museets fotografer för ett stort foto inne på Nationalmuseum. Åh, det tar aldrig slut, det är logistiska trapetskonster och vi har försatt oss i det helt själva.

Att ringa och fixa ett träd istället för att göra det för egen hand i papier-maché är en vanlig strategi för konstnärer idag men ett sådant handlande tar tid. Och vad ska man göra när det svaras att jo, ett träd, det kanske vi har nästa vecka? Ligger det konstnärliga arbetet nere då? Det är därför Dan Wolgers säger att man ska ha fem projekt på gång samtidigt. Så att man inte blir sysslolös när man blir strandsatt i ett projekt. Men på Zon Moderna har vi inte tid att ha så många parallella projekt. Elevernas plan B får vara att hjälpa varandra, titta på konst och göra studiebesök. Igår gick vi till Magasin 3 och till en ateljékorridor där Thomas Broomé och Jens Fänge tog emot oss i sina universum. En mycket givande eftermiddag att ha med sig som inspiration till nästa veckas tuffa jobb.

Ok, och i privatlivet då? Det som jag inte skriver om när jag skriver blogg för Moderna Museet och kopierar över texten till den här bloggen? Jo, Niklas och jag har haft en fin vecka i Stockholm. Vi har bråkat, varit nykära, sett film, köpt stereo, högläst skönlitteratur och sjungit. Jag har skrivit en ansökan som Niklas hjälpt mig med och jag har hjälpt honom med en fotografering. Men oavsett hur mycket vi gör känns det ändå inte som att vi inte hinner allt vi vill. Vi lägger oss 03.00 på natten. Vi kommer aldrig att bli klara med varandra.

Höstlov: saknad på nätet och skratt i Gävle

Det är höstlov på Zon Moderna i Stockholm, vilket innebär att alla håller till på nätet och skriver att de saknar varandra. Jo, jag håller med, även om det är skönt att slippa konstpedagogiken ett tag. Men nej, jag slipper den inte. Jag åker till Gävle och leder en videokurs i Gävle Konstcentrums regi.

Till kursen kommer det tjejer från högstadiet och killar från mellanstadiet. Vi gör två filmer, en dans- och en actionfilm. Ni kan ana vem som gjorde vilken. Hursomhelst är det riktigt roligt, och det var väntat. Jag har ju valt att arbeta med videokonst av någon anledning... Man skrattar massor när man spelar in, sen skrattar man stort på nytt när man ser materialet igen och klipper i det. En sån lyckligt gapflabbande process har man definitivt inte när man fotar, målar eller skulpterar. Jag brukar säga att jag valde video för att där finns både bilden och berättelsen, det visuella och det verbala. Men är det egentligen så att jag valde video för att man har så himla kul när man jobbar med det?

Det är den ena sidan av steken. Den andra sidan är all frustration inom inspelningsteamet och strulande teknik, och då är det verkligen inga glittrande skratt som hörs. Tekniken var under kontroll i Gävle, men gruppdynamiken fick sig ibland en törn. Jag sa till en av tjejerna: ”Varje gång jag och min kille spelar in en film blir vi sura på varandra.” Hon sken upp. Vad kan vi lära oss av det? Ingenting. Men jag hoppas att någon på Zon Moderna vill arbeta med video.

Jaha, vad var det här för rafflande upplösning? Vad var där här för blogg? Inga utelämnande detaljer, inget som handlar om förhållanden eller Niklas... Niklas säger att min blogg blivit trist. Men det tar emot att skriva om allt det svåra vi går igenom. Och allt det fantastiska vi har... Det känns inte heller riktigt som bloggmaterial. Världen har plötsligt blivit så allvarlig.

Andra veckans kaos

Hej och hå till gruvan vi gå. Det är den första dagen av den andra veckan och allt har börjat kännas invant. Folk vet vad som kommer att hända, vad de kan förvänta sig… Så är det på ett plan. På ett annat plan är det kaos. Plötsligt vet folk inte vad de vill göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projekten? Ja, säger hon. Absolut. Hon har varit med i så många år, hon borde veta. Jag bestämmer mig för att lita på henne. I alla fall kommer det inte bara vara mitt fel om vi inte hinner. Meh, det är väl klart att vi ska hinna! Jag har lärt mig att jag är en hemsk tidspessimist, så det är inget att bry sig om.

Lena och jag har handledarsamtal tillsammans hela dagen. Vi är en duo som sätter oss på bägge sidorna om en elev och kör. För det mesta tycker vi likadant så eleven får samma sak serverad i stereo. Lyckligtvis uppstår viss variation då vi har olika sätt att uttrycka oss på. Hursomhelst, vi går igenom samtliga projekt och försöker destillera essensen. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter. De måste våga ge sig in i en konstnärlig process.

Likadant är det med bloggen som eleverna lagt upp. Lena och jag är stormförtjusta över all energi, alla filmklipp, foton och glada tillrop, men vi saknar en berättelse om konsten. Konsten vi ser och konsten vi gör under de här veckorna. Hur ska jag säga det till dem på ett bra sätt? Jag lyckas inte. Stämningen sjunker trots att jag berömmer dem, trots att jag bugar för dem på skämt. Jag levererar ju viss kritik och sånt är känsligt. Men vi landar mjukt ändå. Två elever utses till att föra en processdagbok och intervjua de andra. De ska få de andra att formulera sig om utställningarna vi ser, och om det egna arbetet. Det ska inte kännas pliktskyldigt och trist. Jag skulle dö om jag inte fick fläta in humor i allt jag gör. Jag tror att vi förstår varandra där.

Underbart. Lena och jag går ut från mötet med de två eleverna och viskar ”underbart” till varandra. Gud vad bra. Så är det ofta under den här dagen. Att vi när vi pratat klart med en elev blir alldeles saliga över hur bra det går. Och när vi inte är saliga, när projekten inte känns lika självklara är vi väldigt nyfikna på vad som kommer att hända. Jag bättrar på sminket och ser fram emot morgondagens kaos.

Svenskhet och tårta, kärlek och hat

Idag kommer det en ny elev till gruppen. Jag visar honom utställningarna, visar honom mina verk och när jag är klar tar Lena vid. Vi berättar allt det vi berättat för eleverna hittills och vi är glada. Vi brinner för det här och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre? Tidigare jobbade jag som guide på Moderna Museet och nu korsar jag mina egna spår i ny skepnad, som konstnär. Jag slutade guida när jag började skriva konstkritik, det skulle uppstå lojalitetskonflikter annars. Skrivandet älskar jag också, på andra sätt, mer om det en annan gång. Nu till den nya eleven.

Han har en utländsk bakgrund, är uppvuxen i förorten och han säger att han inte visste att det fanns rasism förrän han var 11 år och började åka in till stan. Där han är uppvuxen är alla olika. Vi pratar om vad han vill göra på Zon Moderna och han skissar snabbt upp en minimalistisk installation i sin anteckningsbok. Det är fyra stolpar, alla kastar skuggor åt samma håll förutom en. En skugga går åt ett annat håll. I Sverige är alla olika, det är vad svenskhet är för mig.

Jag samlar ihop hela gruppen och vi pratar igenom idéerna som kom upp under gårdagens enskilda samtal. Det handlar om en mängd saker på gott och ont och om hur man kan gestalta känslor. Vi pratar om fikakulturen där det är viktigt att hålla sams. Det är fint med god stämning, men vad gör man med allt det som inte ryms i trevligheten? De mörka känslorna kan kanske uttryckas med texter inne i kaffekoppar och det ljusa som man visar upp på kopparnas vita utsida? En elev säger att svenskar söker trygghet och följden blir att de inte vill säga upp sig från ett dåligt jobb eller avsluta ett uselt förhållande. En annan elev säger att kurder är mycket mer så, att svenskar hela tiden söker sig till friheten och vill testa sina vingar.

Vi pratar alkohol som en flykt från landet lagom. Skulle man kunna ställa dalahästar runt en vodkaflaska och inne i flaskan en massa andra djur som hästarna förvandlas till när de dricker, eller kommer det bara tolkas som om man hatar Sverige? En elev säger att hon var stolt över att vara svensk tills SD kom in i Riksdagen, och det kanske inte var SD:s mål att svenskar skulle känna sig förödmjukade? En annan elev berättar om hur svårt det är att förklara för hennes filippinska släktingar att de måste stå till höger i rulltrappan. De vill inte stå på rad, de vill stå bredvid och prata. En elev vill göra ett projekt med asagudar eller kungar. Jag säger att han ska undersöka vad som är så svenskt i svenska symboler. Tor som var så hetlevrad, han var ju värsta blatten, och att Karl XII gillade turkisk mat. En elev vill undersöka fördomar som svenskar har mot svenskar. Hon har fått slåss mot förutfattade meningar om sig själv på grund av sitt utseende. Så hur ser en svensk bitch ut?

Vi avslutar dagen med tårta. En i gruppen fyller år och prinsesstårtan delas i arton tunn-tunna bitar. Sedan skyndar jag hem och där finns ingen. Ingen människa och garanterat ingen tårta. Det är första gången i mitt liv som jag bor själv och jag hatar det. Men i Sverige ska man gilla att bo själv. Jag har ett distansförhållande med en man i en annan stad. Sånt ska man också kunna klara av, tydligen. Jag kanske ska göra ett konstprojekt om det?

Guidefloran och det personliga samtalet

Jag kommer för sent. Jag satt uppe till 03.00 inatt, redigerade en text till tidskriften Konstvärlden och arbetade med bilder för en presentation jag ska ha ikväll på Berns. Min dröm har alltid varit att ha fullt upp och nu har jag fått mitt lystmäte. Jag äter frukost medan eleverna tittar på och Lena Malm drar det praktiska. Sedan delar vi upp oss. Hon berättar för halva gruppen om tidigare projekt på Zon Moderna, och jag… Jag kommer snabbt på att jag kan berätta om textbaserad konst för dem. Det var inget jag hade förberett men jag hittar det i stunden. Så sker det från dag ett, att Lena och jag faller in i ett smidigt sätt att komplettera varandra på.

Vi får en guidad visning av Modernautställningen med Anders Karnell och det blir många skratt. Anders som är en sann estradör drar igång sin show. Han gör personliga djupdykningar i fyra verk och får eleverna med sig. Direkt efteråt slinker jag in på en visning av Mary Kelly, en annan utställning och en annan guide. Göran Ståhle berättar också kunnigt och engagerat, men på ett helt annat sätt, med ett helt annat manér. Vad häftigt att man kan gå på två så olika visningar på Moderna Museet, att det finns så olika sätt att berätta som båda fungerar så bra.
Efteråt diskuterar Lena och jag om olika sätt att guida på och om konstpedagogiska tillvägagångssätt. Vi står i köket medan eleverna äter och tjafsar i bästa sämja. Jag säger att dialogpedagogik är en svår genre som få behärskar. Anders är bra på det, men det får inte bli den enda måttstocken. Ingen har dött av en kunnig föreläsning och balansen mellan vad man ger och hur mycket man släpper in publiken får prövas från fall till fall.

På eftermiddagen har jag handledarsamtal, enskilda samtal med varje elev. Vi går igenom deras idéer och hur de ska fortsätta. Jag blir imponerad av att många har tänkt till. De är entusiastiska och jag rycks med. Tillsammans utvecklar vi deras projekt. Ja, precis, vi utvecklar projekten där och då. I stunden, i samtalet kommer vi på nya idéer och det föds saker som ingen av oss kunde ana när vi satte oss ner för fem minuter sen. Sånt är härligt.

Andra elever känner sig mer vilsna. Det behöver inte alls vara dåligt. Du ska akta dig för idéer, så sa Anders Widoff till mig när han var min lärare, och nu säger jag det till dem. Ni kommer att ändra er tusen gånger om vad ni vill göra och det är bara ett hälsotecken. Ni ska bli oroliga om ni inte ändrar er. För då blir det tråkigt. Då blir utförandet av verket bara en transportsträcka. Till de som ännu inte vet vad de ska göra säger jag: you can’t hurry love. Du kan inte bestämma dig för att bli förälskad ikväll, eller komma på en idé idag, och man ska inte underskatta värdet av att sova på saken.

Själv sover jag inte, jag går till Berns och är en av föredragshållarna i Pecha Kucha. Det är en japansk föreläsningsform där varje talare får prata till 20 bilder och varje bild visas i 20 sekunder. Jag pratar på så mycket jag hinner, det blir en performance i sig. Efteråt får jag ett tack-mail från arrangören ”du var grym! Autentiskt förvirrad och stringent på samma gång. Sant konstnärskap.”