När jag träffar folk i Göteborg och säger att jag är tillsammans med Niklas blir de förvånade. Det blir lite tyst och sen säger de: Men, är inte han tillsammans med Eva? Jag säger då snällt att nej, de skilde sig för fem år sedan men båda fortsätter att vara konstnärliga ledare på Atalante.
De första tio gångerna roade det mig, men nu går det mig på nerverna. Vad förväntar sig folk när de frågar så här? Kanske följande samtal.
Jag: Niklas och jag är tillsammans…
Valfri person: Men, är inte han tillsammans med Eva?
Jag: Ja men visst! Attans, jag glömde det. Eller… Vad sa jag förresten? Sa jag verkligen att Niklas och jag var tillsammans…? Nej, det menar jag inte. Niklas är ju förstås tillsammans med Eva. Ni har rätt, jag har fel. Nej, Niklas och jag… vi bara… vänstrar! Just det! Det är ganska hemligt, egentligen. Det är därför jag säger att jag är tillsammans med honom. Säg det inte till Eva, bara!
torsdag 20 maj 2010
Har jag inte flyttat till Göteborg än?
Det är ett år sedan jag blev tillsammans med Niklas. Han bor i Göteborg och jag i Stockholm, och vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta. Tja, ett förslag är att flytta… Förslag hit och dit från utomstående har jag inga problem med. Men jag har problem med följande:
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”
Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”
Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.
måndag 10 maj 2010
Scilla
Tomas och jag går på promenad. Det är svinkallt som vanligt men vårblommorna har börjat komma upp. Jag pekar på några påskliljor och säger: påskliljor.
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!
Inte imponerade
Jag ska ha en föreläsning på Mälardalens högskola. Mycket bra går det och eleverna är kanske imponerade. Men det handlar inte om det. Det handlar om saker som utspelade sig innan.
För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.
Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.
Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.
För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.
Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.
Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.
Barn nu. Bäst före datumet går ut.
Jag läser Maria Zennströms bok ”Hur ser ett liv ut om man inte får tillräckligt med kärlek”. Den handlar till stora delar om hur den 45 åriga Maria förgäves försöker få barn. Hon testar allt. Akupunktur, inseminering i Danmark, fertilitetskliniker, och helt vanliga killar som man kan ligga med bara för den sakens skull. Inget hjälper. Det skulle kunna vara en trist bok. Men den är vacker, litterär och gripande. Jag läser den i ett streck, från det att solen står högt på himlen till att månen syns utanför fönstret. Maria och jag liknar varandra. Vi tänker likadant och vi har ett liv fullt av osäkerhet när det gäller jobb, försörjning, livsprojekt och självförverkligande. Ska jag om tio år fortfarande sitta i samma frilansskit, lika ensam och lika oförverkligad som nu?
Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.
Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.
Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.
Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.
Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.
Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.
måndag 26 april 2010
Drömmen om Mejan
Kungliga Konsthögskolan, top of the heap, crème de la crème och alla hobbykonstnärers dröm. Tänk att få komma in där… När jag gick på förberedande konstskola var Mejanfixeringen total. The Konsthögskolan var toppen av lyxpiramiden bland konsthögskolorna och vissa elever sökte bara till dit. Jag hoppas också hett, såg klasskamraterna komma in, men kom aldrig in själv. Efter fem år på Konstfack och två år i det riktiga konstlivet har upprördhetens damm lagt sig lite. Konstfack var säkert bra för mig, och livet efter Konstfack är säkert detsamma som efter Mejan.
Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…
På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.
Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.
Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.
Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.
Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.
Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…
På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.
Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.
Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.
Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.
Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.
onsdag 14 april 2010
När möblerna dricker mellanmjölk
Efter att Niklas skjutsat mig till flyget och kommit hem plockar han bort fruktfatet från bordet och ställer stolarna dit han vill ha dem. Han njuter. Nej, han är sur, för han får inte plats i sitt eget hem. För jag tar för mycket plats. Jag vill måla om hans möbler, slänga hans grejer och bestämma var fruktfatet ska stå. Så länge vi tycker samma är det förstås inga problem men bortom detta finns inget ”vi”, där finns bara han eller jag. Någon måste bli överkörd. Så har det inte varit tidigare i våra liv. Han levde med någon som hade tålamod att pröva sig fram. Jag levde med någon som lät mig hållas. Nu är det annorlunda och jobbigare än vi trodde.
Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.
Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.
Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.
Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.
På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.
Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.
Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.
Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.
Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.
På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
