Kek Lok Si

Malaysias största buddhistiska tempel är ett utsträckt komplex på några kullar och det byggs ständigt till. Nu finns en hög pagod, en drös kapell, rader av skulpturer, rökelse och jättelika plastblommor. Det mesta är brokigt bemålat och superkitschigt men i grunden helt rätt.



Svettiga och trötta kommer vi till en viss nivå i tempelvandringen där det växer apelsinträd i stora krukor, där blommor slingrar sig kring porslinslejonen och fåglarna sjunger. Ja, på det heliga berget är det skönt att vara, till skillnad mot den världsligt motoriserade och smutsiga dalen.



I templet på berget sitter tre oändligt milda alabasterbuddhor. Hårknuten är himmelskt blå och leendet av guld. Framför buddhorna kan man tända rökelse, be och fotografera, många gör allt detta i nämnd ordning. Därefter kan man sitta i de sköna trädgårdsstolarna, äta och dricka om man har något med sig och lyssna på den lugnt mässande musiken som strömmar från en cd-spelare. Fiskarna simmar i akvarierna och plastblommorna vajar i brisen. Det är så långt från andra religioners allvarstyngda rum och så himla rätt!

Georgetown

Georgetown är ön Penangs häftigaste stad och Penang är orientens pärla så naturligtvis ville jag att vi skulle bo inne i smeten. Jag skulle kunna falla ner på marken och tillbe Tomas för att vi inte bor i Georgetown. Staden är inte hemsk, den är till och med bra charmig, men det är en stökig stad, precis som alla andra på den här breddgraden och jag är i grunden en skogsmulle. Georgetown är full av gamla låga handelshus och kinesiska tempel.



Vi vandrar runt på smågatorna, köper fruktspett av gatuförsäljare och går på två guidade visningar i välbevarade rikemanshus. På den utsökt dekorerade Penang Pernakan Mansion får vi gång på gång veta att mönstret på väggarna är kinesiskt och det på golvet engelskt, och känner att visningen skulle kunna broderas ut en smula. På Cheong Fatt Tze Mansion får vi däremot världens mest tristbroderade visning, och går efter genomgången av entréhallen som tog en halvtimme. Lonely Planet föreslår en promenad genom stadens koloniala arv men man åker ju inte till tropikerna för att se stel neoklassicism, såvida den inte är förfallen och klädd i djungel, och det verkar den inte vara, så vi tar en taxi till ett buddhisttempel istället.

Den perfekta djungeln

Efter en halvdag på det perfekta hotellet vill vi göra något, men vi har ingen lust med stad och sol, därmed blir det djungel. Vi tar bussen till Penangs Nationalpark och får registrera oss vid entrén. Hur gamla är vi? Vilken vandringsled kommer vi att gå? Allt är så välordnat här i Malaysia, det finns skyltar, fasta priser, fasta avgångar, ingen är på en, ingen blir magsjuk och en trottoar leder in i djungeln. Snart nog förbyts stenläggningen mot röd jord och ett demoniskt rotsystem.


Det känns som att kliva på nystan av ormar men allt är lugnt. Inga reptiler, förutom ofarliga monster på fina stränder, och inga rovdjur, inte ens iglar, bara en mängd små apor. Det finns förvisso serveringsfatstora brännmaneter men vi har ändå glömt badkläder så vi går sju kilometer och det enda som händer är att vi blir plaskblöta av svett och förtrollade av skogen.



På vägen hem ser vi några bra skyltar: End of the World Seafood, Likely Enterprise, Tsunami Café och Well Known Craft Shop.

Lone Pine

Love at first sight. Jag får erkänna det, jag har förälskat mig i det sköna hotell-vid-stranden-konceptet, men då ska mycket till. Lone Pine byggdes på 50-talet och var det enda hotellet på den nu överhettade strandremsan, på norra Penang. De är lugnt lyxigt, gammalmodigt och stillsamt.


Rummen är gräddvita, möblerna mörka och badrumskranarna gedigna. Vi har skjutdörrar i glas ut mot verandan och utsikt över pool och hav. Hotellet har bara 50 rum och klientelet är stillsamt. Huskropparna är utsträckta, sammanflätade med grönska och indragna en bra bit från den stökiga gatan. Hotellet är inte heller byggt direkt på stranden vilket gör att avgaserna och mullret från alla som åker jetski kan fördras. Där, i den fridfulla low-key-lyxen kan vi leva ut 50-talets dröm om den perfekta semestern. Vi äter bananer med skinn tunt som tomater, badar i mörkret i poolen och sover under lojt vispande takfläktar. Och jag älskar det faktum att de inte har rivit och byggt nytt för att det är lite kantstött eller bytt ut allt mot plast bara för att det syns att det inte producerades igår.

Kuala Kangsar

Den kungliga staden och den vanliga. Det finns ett centrum vid busstationen av folk, oväsen och kinesiska mathak med sin smutsiga plast, men det finns också en annan sorts stad bortom floden. Välskött park, förfallna trähus och ett par kulturminnesmärken. Vi går längs de långa gatorna, längs med tjock blomstrande grönska och i mopedavgaser. Där ser vi Masjid Ubudiah som är materialiseringen av mina drömmar om hur en moské ska vara.


Sedan går vi den stora öglan runt Istana Iskandariah som är Perak-sultanens residens. Palatset byggdes 1933 och har inte sluppit den tidens fascistiska smak.


Avslutningsvis finns Istana Kenagan, ett tillfälligt sultanboende som nu är ett museum. Ett ovanligt hus då det är konstruerat av flätad bambu och utan spik och då det går getter kring det – de första mjölkdjur jag ser i Malaysia.


Ja, mjölk tycks bara användas till kaffe och te här och någon egentlig frukostmat existerar inte, men nu är det kväll så vi köper det sedvanliga riset med grönsaker och kött och sätter oss vid floden. Folk ler när de går förbi eller skriker hej från sina mopeder och jag matar katterna med kycklingben.

Brända, bitna och påregnade

Det regnar här vid kusten så vi stannar kvar, för det är skönare än sol. Vi badar i havet i regnet och våra röda näsor flagar. Vi har nog bara haft tre regnfria dagar sen vi kom till Singapore och Malaysia och det är en himla tur för vi har bränt oss ändå.

Efter badet tar vi en promenad i djungeln. Det är välskyltat och en trottoar leder in bland träden. Efter tio minuter kommer vi till en hängbro och sedan vänder vägen tillbaka. En löjligt kort vandring men så kliar det i Tomas sandal, han tar av sig…vad fan!? Det är iglar. Sammanslingrande och svarta har de bitit sig fast mellan hans tår och vid smalbenet. Vi skyndar oss tillbaka till vårt hotell och där får Tomas strö salt i såren. Ja, det är riktigt effektivt. Iglarna lossnar och spyr blod i små drivor av salt. Det är vackert. Sedan sköljs stenläggningen av och vi får rådet att gå och bada i havet, igen. Skönt, och nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag förvägrade Tomas Taman Negara – nationalparken med regnskog där man kan vandra i flera dagar och få mängder av iglar på sig.

Vi kollar förstås upp iglar på nätet, det finns en mängd sorter med vissa gemensamma drag:
De är hermafroditer, de suger blod med båda ändarna av sin kropp och de kan klara sig utan mat i flera månader – vilket gör att de sällan sprider smitta. Bästa sättet att ta bort en igel verkar vara att låta den lossna av sig själv efter 20 minuter, men man kan också använda citronjuice, salt eller tigerbalsam. Iglarnas saliv innehåller bedövningsmedel och antikoaguleringsmedel så man känner inget först och sen blöder man mer än vanligt, men det är ingen fara. Iglar odlas också och används inom västerländsk plastkirurgi där de suger upp blod som samlats i vävnader.

Coral Bay

Vi badar alldeles utanför Vikri och egentligen är det bra, men i oss finns ett gnagande missnöje. Det är för att det inte har funnits några ordentliga sights på den här resan, föreslår jag. Sen kommer jag på en till sak; den malaysiska kulturen har vi hittills inte erfarit, bara en utspädd kinesisk eller indisk. De flesta människor vi mött har också varit indier eller kineser.

Nåväl, vi går över till att minnas andra stränder vi varit på: Tulum, Krabi… Undrar hur det ser ut där idag, tio år senare? Förmodligen mycket sämre. Jag hatar att leva i den yttersta tiden då allt bara blir sämre och man måste skynda sig att uppleva saker innan de blir förstörda. Tvärs över vattnet syns Pangkor Laut, hela ön är en lyxanläggning där det billigaste rummet går för 4 000 kr natten. Där är det förmodligen bättre natur än här. Till slut kommer det bara att finnas natur i nationalparker och på privat område.


Andra dagen hyr vi en moped och åker till Coral Bay som är en mycket finare strand. Naturen är paradisisk, så som den lätt blir och människan är som vanligt förjävlig eftersom det flyter plastskräp här och där. Efter ett antal badningar är det fortfarande mycket dag kvar. Så vad ska vi göra här imorgon? Åka vidare. Jag skulle aldrig klara en vanlig semester.