Österrike för de som sett allt

Prag hade vi redan sett, Wien kan vi. Hochalpenstrasse är förvisso fantastisk men alla vet ju att Alperna är bäst i Schweiz. Istället besöker vi Klagenfurth och Minimundos. Världens alla sevärdheter på några hundra kvadratmeter är exakt vad som får en blaserad konnosör att le och sätta bock i kanten. Sedan fortsätter vi åka där det är schvung i landskapen och hamnar trötta på ett väghotell. Tavlan på rummet föreställer en idyll med gubbe och plog i gyllene ljus. Utsikten från rummet är en bensinmack mot granskog och i strilande regn. Jag jobbar på en serie med hotellutsikter och hotelltavlor. När vi var i södra Indien hade vi Schweiz på väggen. I Kyoto fanns drömmen om Hawaii, och så vidare. Man trodde att å äntligen, mina drömmars mål, men tavlan på rummet hetsar vidare. Bara det att den här tavlan manar till en tidsresa.

Grottfolket och nutidsmänniskan

Vi åker till grottorna utanför Brno. Lonely planet har talat sig varm om attraktionen och vi går en tur. På tjeckiska och tillsammans med skolbarn. Vi står och huttrar och får skillnaden mellan stalaktit och stalagmit förklarat för oss, förmodligen. Tomas till mig: ”Titta nu ordentligt så att du lär dig något för en gångs skull. Det här är sten.” Varför gör vi det här? I Sverige kollar vi aldrig på några grottor och Gamla stan undviker vi som pesten men Telc var trevligt. En tyst Unesco-märkt håla med vidöppet torg och läckra renässanshus i långa rader. För 40 euro har vi en paradvåning mitt i smeten. Vi går en kvällspromenad vid sjön där lövmassorna är somrigt storbolmande och stadssilhuetten pittoresk, eller romantisk? I varje fall vacker och hursomhelst bara en relik och turistfetisch. Jag blir nedstämd. Ledsen över att det verkar finns en inbyggd motsättning mellan utveckling och det jag, och många andra, tycker är snyggt. Som om det inte gick att förena befolkningstillväxt, högre levnadsstandard och estetik.

Helvetets alla färger

Precis som i mitt gamla fosterland finns det imposanta betongghetton bland pastorala ängar men skillnaden är att Polen är grått som cigarettaska och Tjeckien brunt som kaffesubstitut. Så var det åtminstone förr och en del finns kvar, annars målas höghusen om i braskande nyanser. Mitt gamla hem i utkanten av Warszawa var tryggt som en elefant men nu är det mintigt som tandkräm. Vi kör förbi några neonoranga bostadsområden, jag skakar på huvudet och Tomas tar dem i försvar: ”Det är inte så lätt när man aldrig haft färg.”

Ytterligare sköna generaliseringar: de tjeckiska kvinnorna ser bättre ut än de polska. Återigen är det detta med färgerna, grått kontra brunt. Sorry fosterlandet, men solbränt och bärnstensögt vinner faktiskt över bleka piroger. Förr i tiden då man gluttade igenom järnridån var det ännu mer spännande. Tjeckerna var inte så hårt hållna som andra brodersfolk och minst tyglade var förstås tjeckiskorna. Det vet man från Kafkas och Kunderas böcker. Påflugna och kåta, det är knappt så männen fick sig en lugn stund.

De kunde på 1800-talet

På vårt hotell råder det sekelskifte. Ljusa jugendmöbler och svartvita fotografier på sammanbitet folk. Där gick de i hatt och huckle och trodde att jovars, this is it. Världen var färdig och inget nytt skulle komma, för vad skulle det vara i så fall? Utanför rummet finns en plansch på en kvinna i fantastisk huvudbonad. Vitt och stärkt sticker det ut åt alla håll, en hängvien vännina syns vid hennes sida och bakom dem feta syrener, men kvinnan är ändå lite missmodig. Titeln lyder: tänk dig för Anielka! Hon ska nog ta sitt livs viktigaste beslut, gifta sig typ. Själv har jag svårt att välja foton till konsten. Ska jag ta det när jag ligger i underkläder på golvet och tittar åt höger eller rakt fram? Tänk dig för Anielka.



Sedlec Ossuary eller Kostnica i Kutna Hora är ett ställe där döden sätts ur spel. Under sent 1800-tal (när annars?) fick en hantverkare fria händer att dekorera en kryptan med kranier och benknotor från gamla gravar. Med rikt material och god fantasi mixtrade han ihop vapensköldar, pokaler, girlanger och en jättelik kristallkrona. Allt av mindre och större människoben i sinnrika konstruktioner. Resultatet är förvånadsvärt jugendharmoniskt, men ändå. Här har man gått och trott av kvarlevor är allvarliga saker, inget att leka med. Att man bara får se kranier på arkeologiska museer eller på platser för massförintelse. Icke sa nicke, här är det fullt av ben, ingen är det speciellt synd om och ingen blir sur.

Tjeckisk natur

Tjeckiska låter roligare för polacker än norska för svenskar. Mammas favorit är ”Pamiatka z vychodka” eller souvenir från utedasset. Fast när de tjeckiska försäljarna ropar ut sitt oemotståndliga erbjudande så menar de souvenir från utflykten. Ett tjeckiskt ord som jag fastnar för är medvedek, liten björn. Det låter sött och det kommer Tomas få heta hädanefter. När vi vandrar i bergen och jag ser honom på håll spärrar jag upp ögonen, ropar ”Medvedek!” och sliter upp kameran för att fota. Man ska ju fota vilda djur och han är det vildaste i den här trakten, om man inte räknar bergsformerna i sig. Teplice och Adrspach är kända för sina märkliga klippor. Höga stenutväxter bland sandiga stigar. Jungfrur, dödskallar, hundar, till och med Tsunamivågen har de. Det är mycket att fota och man kan gå där i rosa basketkängor. Precis så ska en bergspromenad vara.

Vid ingången till området finns en stor reklambild med en blond kvinna i rustning. Sköld och lans har hon också, och... naken häck! Vad kan det vara reklam för? Jo, recycling. Det är ju glasklart. Ser man en kvinna hälften i metall och hälften naken då vet man att man ska återvinna saker!

Polsk skönhet

Båten till Polen kan man lita på. Vi flydde med ”Rogalin” från kommunismen 1984 och de har ännu inte bytt gardiner. Hytten är 70-talsfin och jag fotar massor. Sen går vi upp på däck och ölar Tomas. Sen går vi till restaurangen så att jag får min kokta surkål, bigos. Vi börjar kunna det här. Likadant är det med Polen som vi gjorde grundligt förra gången. Gdansk, Warszawa, Krakow, sanddynerna vid kusten, Mazuriens sjöar och Tatrabergen. Nu ska vi bara igenom. Så Polen blir bara sina rullande fält, sina dåliga vägar och den goda maten. Flaki! Äntligen får jag äta komagesoppa. Magsäcken är skuren i strimlor och tarmluddet är som flimmerhår. Tomas trodde att det var bläckfisk första och enda gången han smakade.

Vi stannar till på ett ambitiöst väghotell och jag får tid att begrunda diskrepansen mellan den tillkämpade flärden och den inhemska inälvsmaten. Av utsmyckning att döma borde köket servera idel citronskivor. Inte berg av fläsk. Det skär sig att rapa dött djur i pastellig 80-talskitsch, men jag kanske kommer förlika mig med det också? Så här är det: jag har under långa tonår känt avsmak för det polska. Språkljuden, maten, männen, vad som helst egentligen. Fast nu tycker jag om plastblommor, långa spetsgardiner och östatsfrisyrer. Så jag kanske kommer tycka att Nietztschemustacher doppade i flottig brosksoppa är sexigt rentutav? Det är iallafall 1800-tal och det har jag alltid tyckt om, så varför inte? Brrr!

Möjligheter

Jag sölar med att packa till de få skälvande timmarna innan avfärd. Långsamt går det också för att det är trist och jag klagar. Tomas: packa inte då! Jo, det är klart jag vill åka. Vi är tidiga vid färjeläget och går en sväng i centrum. Nynäshamn, där jag förslösade mina mest formbara år, är sig likt. Trots det är jag på helspänn, jag vill verkligen att staden ska öppna sig och samtidigt dyrka upp något i mig. Jag väntar på ett klick eller klack, men nej. Husen är skokartonger, gatorna tomma och affärerna stängda. Elegans, espirit och originalitet är okända begrepp.

Jag blir så arg. Jag hade kunnat insupa så mycket mer när jag växte upp. Jag hade kunnat, det hade kunnat bli... Annorlunda, eller? Min vän K tycker att hans liv varit rikt fastän han knappt rört ett finger. Hade han dessutom rört ett finger så...ohlala! Jag lugnar honom med att det förmodligen hade sett likadant ut. Ibland kan det vara bättre att låta bli att göra grejer. Eller när Tomas kom på: ”Hade du också jobbat så hade vi haft dubbelt så mycket pengar!” Jag: ”Ja, och då skulle vi kunna åka i varsin bil genom Europa.”
Nu har vi bara en och vi kör ombord på färjan till Polen.