Får man ha det så bra?

Jag har börjat gå ut. Nalen, disco på Fotografiska, Scandic Malmen, är ett par ställen under den senaste tiden. Jag är inte alls van att gå ut, knappt att dricka heller, så det är en ny värld där jag står storögd och undrar: får man ha det så bra? Jag har ju hittills bara jobbat, även på lördag kväll, så jag undrar: får man verkligen tillbringa timmar med att lyssna på musik, prata med folk, slösa pengar på sprit och göra sig själv inkapabel att jobba på söndag? Tydligen går det bra. Och jag som trodde i alla dessa år att jag inte fick, för mig själv.

Visst, men ibland måste man jobba även i paradiset. C och jag ska dra ihop stolar till ett par vänner som kommit. Vi går fram till ett annat bord och jag fastnar i samtal där. Han som pratar med mig är precis så varm och skämtsam man önskar att alla vore, han blir imponerad av allt jag berättar, och han frågar snabbt: så vad är ditt nästa drag?
Jag: det är väl att få barn…
Han: Det borde inte vara svårt! Du kan få vem som helst här inne. Eller, skriv en kontaktannons ”Konstnärinna, journalist och lärare på Beckmans söker man att ha barn med.” Du kommer få sexhundra svar om dagen!

Jaha, det är alltså så jag borde ha skrivit min kontaktannons för några år sedan. Istället skrev jag att jag ogillade sport och tv. Det kanske var därför knappt någon hörde av sig. "Konstnärinna" skrev jag definitivt inte. Kom igen killar, vilken kvinnlig konstnär som har ett värdigt konstnärskap kallar sig konstnärinna? Folk är författare, poeter… inte poetissor. Men visst, han har en poäng. Jag spelade inte på några söta strängar. Jag stod väl där som vanligt och undrade: får man ha det så bra?

Nyårslöftet

Mitt nyårslöfte år 2013 är att jobba mindre. Jag har varit så duktig hela mitt liv, så ambitiös, att jag inte hunnit med det andra kallar fritid. Har jag gått på fest har det varit på en konstskola där jag jobbat. Har jag gjort något som kan liknas vid en hobby har jag snabbt dragit in det i mitt konstnärskap, skrivande eller undervisande. Har jag träffat en man har det varit på en pressvisning, eller på något annat sätt ett olycksfall i arbetet.

2012 var värst, och samtidigt bäst. Allt gick på högvarv. Jag arbetade med två stora filmprojekt där det äntligen fanns budget, och fick tacka nej till uppdrag, något jag aldrig trodde att jag skulle tillåta mig själv.

Sent en söndag natt betade jag av tidningshögen som brukar samlas vid veckosluten och läste att kineserna har två veckors semester per år. Lyckliga dem! Det var min första tanke. Själv hade jag haft en veckas semester. Så jag tog ut en vecka till i samband med julen och bestämde mig för att ha en lugnare vinter. Men så som det ser ut hittills i januari blir det att jag kommer jobba lika mycket men tjäna mindre. Det här med arbetstimmar och timlön följs inte riktigt åt när man frilansar.

Gerlesborgsskolan

Jag har börjat på Gerlesborgsskolan i Stockholm, som en av deras fasta lärare. En dag i veckan, måndagar. Det är precis lagom för att hinna med andra uppdrag, konsten och livet. Det kanske inte ser så mycket ut för världen med en dag i veckan, och jag har varit gästlärare på konstskolor massor med gånger, men jag är jublande lycklig. Äntligen har jag en fast punkt i tillvaron, mitt livs andra fasta jobb.

Ett återkommande sammanhang jag saknat. Plötsligt har jag arbetskamrater och elever, som jag får lära känna under en längre tid. Plötsligt får jag gå på möten, utbildningsdagar, ansvara för en ateljé och känna mig vuxen. Eftersom lönen är bra ger det också en ekonomisk grundtrygghet, men mest gör jag det för äventyrets skull. För att ge av mitt hjärta och för att bege mig ut på resa in i konsten tillsammans med så många nya människor.

Tempo Dokumentärfestival

Först i år var det Göteborg International Film Festival, som de kallar sig, och nu är det Tempo Dokumentärfestival. Jag har blivit duktigare på att skicka in mina filmer lite överallt, och förutom att det inte ger några pengar är det kul. Min och Niklas film Don’t Mention the Music är nominerad i kortfilmsklassen på Tempo och visas på Victoria och Bio Rio. Själv missar jag det mesta eftersom jag undervisar på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, men prisutdelningen hinner jag gå på. På Victoria är det fullsatt och det står åtta blomsterkvastar på scenen. Filmerna som deltar i Tempo är väl hundra. Klart jag inte får något. Jag sitter lugnt och applåderar när det talas, visas snuttar och olika regissörer ropas upp på scenen. Men plötsligt säger de något som låter alltför bekant:

Juryn vill ge ett hedersomnämnande till en film som, med både humor och frustration som verktyg, förför oss och gör oss på synnerligen gott humör. Den lyckas dessutom berika den dokumentära genren med en personlig kombination av lust, konstnärligt nytänkande och ett visuellt uttryckssätt utöver det vanliga.

Och så kommer mitt namn, rättuttalat också. Jag släntrar ner till scenen. Precis som många före mig har jag inte förberett ett tal, jag trodde man skulle bli förvarnad på något sätt om det fanns en risk. Jag bländas av strålkastarna och darrar som febersjuk, rösten är det enda jag lyckas hålla stadig och jag säger något i stil med:

En av de saker som jag önskar mig i livet är en sångröst, men det har aldrig gått. Då skulle man kunna tycka att jag ska hålla mig borta från det, men det blev tvärtom, jag träffade en kompositör istället, och hans mycket musikaliska familj. Filmen handlar delvis om honom, Niklas Rydén, och vi har gjort filmen tillsammans. När jag nyligen undervisade på Gerlesborgsskolan hade vi improvisationsövningar, till exempel att man på scen ska säga vad man älskar och hatar, och eleverna fick också utsätta mig för det. När jag stod där framför de sa de: berätta om din pojkvän, vad du älskar med honom! Så jag sa att han är lugn och har så sund distans till allting… Men det var ju min före detta som var så, i nervositeten började jag berätta om honom istället. Men nu har jag kommit på hur Niklas är, han är väldigt inspirerande och helt galen. Jag vill tacka honom för att vi gjorde den här filmen.

Applåder. Sedan är det allmän fotografering av oss med blommor, och sedan är det inte något mer… Det är ok. Jag har som alltid massor att göra. Jag skyndar hem, diplomet funkar utmärkt som paraply i ösregnet. Hemma källsorterar jag, syr igen hål i några kläder och talar in ett par sms till de som står mig närmast, de svarar nämligen inte. Jag tar också ett foto på mig själv med datorn (därför blir det spegelvänt) och skriver bloggen.

Livet är så enkelt

Jag är gästlärare på Gerlesborgsskolan och har det rätt bra. Vackra landskap, trevliga elever och kurs som jag bestämmer över helt själv. Men det finns en annan sida också. Det är svinkallt. Inne som ute. Jag har med mig samma tjocka kläder som i norra Finland, där jag undervisade i januari, men den bohuslänska vinden i mars kyler mer. Inomhus är handtagen iskalla. Jag går oavbrutet i det tjockaste jag har och ibland i jacka inomhus. Jag tvingar till mig en värmefläkt till rummet, den låter som en skördetröska så jag kan inte vara på mitt rum samtidigt som den är igång. Ibland gör jag det ändå och får huvudvärk. På kvällen kan jag förstås inte somna, ingen skugga på Gerlesborg. Jag har bara svårt att somna. Så har det varit sedan jag var barn. Räddningen kom med sömntabletter för ett par år sedan. På morgonen vaknar jag av oväsen i korridoren, matsalspersonalen ska upp halv sju och göra frukost.

Så småningom släpar jag mig ner till fikarummet och möter den andra gästläraren där. Hon har sovit utmärkt. Hon lägger sig tidigt, går upp tidigt och har inte hört några elefanter i korridoren. Jag orkar inte fråga om hon har huvudvärkstabletter. När jag säger att det är kallt tittar hon halvt oförstående på mig. Vid skoldagens slut ska hon bada i havet. Efter att hon badat blir vi skjutsade till bussen. Jag blir halvt illamående av den svängiga vägen. Hon somnar i bilen. När jag tittar på henne får jag glimt av himmelriket. Livet kan vara så enkelt. Man fryser aldrig, är alltid utsövd, har inte huvudvärk och blir inte åksjuk. Och framförallt slipper man en massa stök, fläktar, tabletter och negativa tankar om sig själv och sin omgivning. Jag skulle vilja ha en sånt liv.

Maj Wechselmann

På Gerlesborgsskolan i Bohuslän där jag är gästlärare anordnas det celebert besök. Maj Wechselmann, filmare, politiker och superkvinna ska föreläsa och visa sin film om Lundin Oil. Naturligtvis borde jag gå. Speciellt som det är den internationella kvinnodagen och speciellt som jag inte har någon annanstans att ta vägen. Som gästlärare bor man på skolan och utanför är det klippor, hav och snöstorm. När klockan närmar sig sju stegras det glada tumultet på nedervåningen. Själv sitter på min vindskammare och skriver en text som Galleri Box ska ha till min utställning. Kan jag inte göra det någon annan gång? Sådär, denna andra gång är redan fullproppad med kommande saker som ska göras. Men mitt främsta skäl är att jag inte orkar sitta i föreläsningssalen dag och natt. Jag har både haft vanliga skoldagar och kvällsföreläsningar och jag måste få fritid. Fritiden består i att ha huvudvärk och att försöka hinna med sina andra jobb. Det är därför jag inte går på föreläsningen.

Tjugo över sju vågar jag mig ner. Jag har noga beräknat den optimala tiden. Det är för sent för att bli inslängd som en eftersläntrare åhörare och det finns fortfarande en chans att skolmatsalen kan servera mig. Läget är lugnt i kantinen, en kvinna sitter vid ett bord och läser, så jag går fram till disken. Nej, tyvärr ingen mat kvar, säger kocken. Det är ok, jag har min utgångna kyckling i kylen, tänker jag, och byter några ord med honom. Medan detta sker ger sig den läsande kvinnan till känna. Det är Maj Wechselmann! Visar du inte din film? frågar jag förfärad. Jo, naturligtvis gör hon det, men hon behöver ju inte sitta med själv och se den för femtioelfte gången. Hon uppmanar mig att gå och se den, bara lite... Jag tackar och smiter ut till matstugan. I dörren krockar jag med en ambitiös elev. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag är på väg.

Inne i den gamla fiskarstugan omgjord till fikarum ska jag nu ha min orgie med den grillade kycklingen. Jag håller den i båda händerna och tar ett rejäl tugga. Då slits dörren upp. Den andra gästläraren kommer in. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag tittar, men jag tänkte hämta en apelsin och gå på toa. Hon dröjer sig kvar, visar foton på Maj på mobilen, och det är trevligt, men åh. Varför sitter inte folk och tittar på filmen om de nu ska titta på den? Det tar mig en minut, en ynka minut, att gå igenom skoldörren och tio minuter att slänga i mig halva kycklingen. Varför måste alla vara på mig just då? Varför ska jag ha sån förbannad otur? Jag går en lång promenad i snöstormen, jag går på landsvägen tills gatubelysningen upphör, där finns åtminstone ingen.

Nästa dag säger den andra gästläraren att det var en kompis till mig här igår och frågade efter mig. Kompisen hade tagit reda på att jag var på Gerlesborgsskolan och tänkte att hon skulle träffa mig på Maj Wechselmanns föreläsning. Så den andra gästläraren fick säga att jag förvisso var på skolan, men att jag INTE GICK PÅ FÖRELÄSNINGEN. Herregud, ska det aldrig sluta? Snart kommer det stå i Göteborgs-Posten att jag inte gick på Maj Wechselmanns föreläsning.

Mata djuren med gammal memma

Niklas och jag går i mataffären, plötsligt upptäcker jag memma på hyllan. Memma! Det är en finsk påskefterrätt och dess förekomst innebär att våren är på väg. Ännu gladare blir jag av att den är utgången med en dag. Det är säkert inget fel på den och vi får säkert köpa den till en spottstyver och Niklas kommer säkert tycka att memma är äcklig (det är typ ett förstadium till bröd och kräver en acquired taste) och då känns det inte slösigt att slänga halva kartongen. Jag går fram till två expediter och lägger fram mitt ärende. Nej. De säljer inte mat med kort datum. Nähä, så ni föredrar att slänga den? frågar jag surt. Leverantören plockar tillbaka den, försvarar de sig. Jaha, så leverantören slänger den? framhärdar jag. Nej, de matar djuren med den. Här ger jag upp.

Systemet är gjort så att:

1. Människor ska inte kunna handla mat billigt.

2. Mat ska både köras till affären och från affären.

3. Djur ska utfordras med mat som inte är anpassad till dem och dessutom rejält utgången.

Nästa dag läser jag om Corazza Bildt och hennes heroiska kampanj mot matslöseriet. Hon har gått i bräschen för att restaurangerna ska tillhandahålla doggy bags till sina gäster så att man kan ta med sig resterna från tallriken utan att skämmas. Ja, med doggy bags på restauranger ska vi kväsa det stora matslöseriet. Ja, det är alltid den enskilde konsumentens fel. Ingen skugga på matproducenter, företag, kedjor eller supermerkados. Det är upp till dig, lilla stressade småbarnsförälder om planeten ska räddas eller ej.

Likadant var det när Maud Olofsson tog till orda för något år sedan. Då handlade det också om att vi, du och jag, har rester i kylskåpet som vi inte lärt oss laga soppa på. När ska politikerna inse att det måste finnas bättre regler för mathantering istället för att satsa sin tid på att jaga privatpersoner med en rutten morot i kylen? Och Corazza, ta din doggy bag till ICA Supermarket och gå bakom kulisserna så får du mat nog att mätta ett halvt parlament.