Livet är så enkelt

Jag är gästlärare på Gerlesborgsskolan och har det rätt bra. Vackra landskap, trevliga elever och kurs som jag bestämmer över helt själv. Men det finns en annan sida också. Det är svinkallt. Inne som ute. Jag har med mig samma tjocka kläder som i norra Finland, där jag undervisade i januari, men den bohuslänska vinden i mars kyler mer. Inomhus är handtagen iskalla. Jag går oavbrutet i det tjockaste jag har och ibland i jacka inomhus. Jag tvingar till mig en värmefläkt till rummet, den låter som en skördetröska så jag kan inte vara på mitt rum samtidigt som den är igång. Ibland gör jag det ändå och får huvudvärk. På kvällen kan jag förstås inte somna, ingen skugga på Gerlesborg. Jag har bara svårt att somna. Så har det varit sedan jag var barn. Räddningen kom med sömntabletter för ett par år sedan. På morgonen vaknar jag av oväsen i korridoren, matsalspersonalen ska upp halv sju och göra frukost.

Så småningom släpar jag mig ner till fikarummet och möter den andra gästläraren där. Hon har sovit utmärkt. Hon lägger sig tidigt, går upp tidigt och har inte hört några elefanter i korridoren. Jag orkar inte fråga om hon har huvudvärkstabletter. När jag säger att det är kallt tittar hon halvt oförstående på mig. Vid skoldagens slut ska hon bada i havet. Efter att hon badat blir vi skjutsade till bussen. Jag blir halvt illamående av den svängiga vägen. Hon somnar i bilen. När jag tittar på henne får jag glimt av himmelriket. Livet kan vara så enkelt. Man fryser aldrig, är alltid utsövd, har inte huvudvärk och blir inte åksjuk. Och framförallt slipper man en massa stök, fläktar, tabletter och negativa tankar om sig själv och sin omgivning. Jag skulle vilja ha en sånt liv.

Maj Wechselmann

På Gerlesborgsskolan i Bohuslän där jag är gästlärare anordnas det celebert besök. Maj Wechselmann, filmare, politiker och superkvinna ska föreläsa och visa sin film om Lundin Oil. Naturligtvis borde jag gå. Speciellt som det är den internationella kvinnodagen och speciellt som jag inte har någon annanstans att ta vägen. Som gästlärare bor man på skolan och utanför är det klippor, hav och snöstorm. När klockan närmar sig sju stegras det glada tumultet på nedervåningen. Själv sitter på min vindskammare och skriver en text som Galleri Box ska ha till min utställning. Kan jag inte göra det någon annan gång? Sådär, denna andra gång är redan fullproppad med kommande saker som ska göras. Men mitt främsta skäl är att jag inte orkar sitta i föreläsningssalen dag och natt. Jag har både haft vanliga skoldagar och kvällsföreläsningar och jag måste få fritid. Fritiden består i att ha huvudvärk och att försöka hinna med sina andra jobb. Det är därför jag inte går på föreläsningen.

Tjugo över sju vågar jag mig ner. Jag har noga beräknat den optimala tiden. Det är för sent för att bli inslängd som en eftersläntrare åhörare och det finns fortfarande en chans att skolmatsalen kan servera mig. Läget är lugnt i kantinen, en kvinna sitter vid ett bord och läser, så jag går fram till disken. Nej, tyvärr ingen mat kvar, säger kocken. Det är ok, jag har min utgångna kyckling i kylen, tänker jag, och byter några ord med honom. Medan detta sker ger sig den läsande kvinnan till känna. Det är Maj Wechselmann! Visar du inte din film? frågar jag förfärad. Jo, naturligtvis gör hon det, men hon behöver ju inte sitta med själv och se den för femtioelfte gången. Hon uppmanar mig att gå och se den, bara lite... Jag tackar och smiter ut till matstugan. I dörren krockar jag med en ambitiös elev. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag är på väg.

Inne i den gamla fiskarstugan omgjord till fikarum ska jag nu ha min orgie med den grillade kycklingen. Jag håller den i båda händerna och tar ett rejäl tugga. Då slits dörren upp. Den andra gästläraren kommer in. Hon, bestört: du tittar inte på filmen? Jag, hoppfullt: Inte du heller? Hon: Jo, jag tittar, men jag tänkte hämta en apelsin och gå på toa. Hon dröjer sig kvar, visar foton på Maj på mobilen, och det är trevligt, men åh. Varför sitter inte folk och tittar på filmen om de nu ska titta på den? Det tar mig en minut, en ynka minut, att gå igenom skoldörren och tio minuter att slänga i mig halva kycklingen. Varför måste alla vara på mig just då? Varför ska jag ha sån förbannad otur? Jag går en lång promenad i snöstormen, jag går på landsvägen tills gatubelysningen upphör, där finns åtminstone ingen.

Nästa dag säger den andra gästläraren att det var en kompis till mig här igår och frågade efter mig. Kompisen hade tagit reda på att jag var på Gerlesborgsskolan och tänkte att hon skulle träffa mig på Maj Wechselmanns föreläsning. Så den andra gästläraren fick säga att jag förvisso var på skolan, men att jag INTE GICK PÅ FÖRELÄSNINGEN. Herregud, ska det aldrig sluta? Snart kommer det stå i Göteborgs-Posten att jag inte gick på Maj Wechselmanns föreläsning.

Mata djuren med gammal memma

Niklas och jag går i mataffären, plötsligt upptäcker jag memma på hyllan. Memma! Det är en finsk påskefterrätt och dess förekomst innebär att våren är på väg. Ännu gladare blir jag av att den är utgången med en dag. Det är säkert inget fel på den och vi får säkert köpa den till en spottstyver och Niklas kommer säkert tycka att memma är äcklig (det är typ ett förstadium till bröd och kräver en acquired taste) och då känns det inte slösigt att slänga halva kartongen. Jag går fram till två expediter och lägger fram mitt ärende. Nej. De säljer inte mat med kort datum. Nähä, så ni föredrar att slänga den? frågar jag surt. Leverantören plockar tillbaka den, försvarar de sig. Jaha, så leverantören slänger den? framhärdar jag. Nej, de matar djuren med den. Här ger jag upp.

Systemet är gjort så att:

1. Människor ska inte kunna handla mat billigt.

2. Mat ska både köras till affären och från affären.

3. Djur ska utfordras med mat som inte är anpassad till dem och dessutom rejält utgången.

Nästa dag läser jag om Corazza Bildt och hennes heroiska kampanj mot matslöseriet. Hon har gått i bräschen för att restaurangerna ska tillhandahålla doggy bags till sina gäster så att man kan ta med sig resterna från tallriken utan att skämmas. Ja, med doggy bags på restauranger ska vi kväsa det stora matslöseriet. Ja, det är alltid den enskilde konsumentens fel. Ingen skugga på matproducenter, företag, kedjor eller supermerkados. Det är upp till dig, lilla stressade småbarnsförälder om planeten ska räddas eller ej.

Likadant var det när Maud Olofsson tog till orda för något år sedan. Då handlade det också om att vi, du och jag, har rester i kylskåpet som vi inte lärt oss laga soppa på. När ska politikerna inse att det måste finnas bättre regler för mathantering istället för att satsa sin tid på att jaga privatpersoner med en rutten morot i kylen? Och Corazza, ta din doggy bag till ICA Supermarket och gå bakom kulisserna så får du mat nog att mätta ett halvt parlament.

Azorerna

Det har gått så långt att jag skulle vilja åka till Azorerna. Bara lalla runt i grönska och sol och inte ha något vettigt att tänka på. Jag smygsurfrar till och med på Teneriffa, så utbränd är jag. En dag råkar jag se reklam om Azorerna. Ett helyllepar i grönkrulliga landskap och det står något i stil med ”vandra på kulturminnesmärkta leder, bada i källan den och den...” Vid varje certifierat påstående finns en ruta som är ikryssad. Vandra, tick! Bada, tick! Man bockar av alla underbara måsten. Så kommer den sista rutan: ”Finn dig själv”. Den är också ikryssad, förstås. I sällskapet av olika verifierbara fakta om Azorerna kanske den också slinker med som ett giltigt påstående.

Då skulle ett läsarbrev kunna se ut så här:

- Hej, jag skulle gärna vilja hitta mig själv och funderar på att åka till Azorerna. Jag har hört att man kan hitta sig själv där, men stämmer det? Kan man verkligen hitta sig själv på Azorerna och täcker min reseförsäkring ett uteblivet själv?

Och svaret skulle förstås vara:

- Kära du, med lite tur och tålamod hittar man tryggt sig själv på Azorerna. Ja, det är faktiskt så att alla hittar alltid sig själva på Azorerna!

Jag åker inte till Azorerna utan går genom snöblasket till konstnärssamtalet på Galleri Global Talks där jag ställer ut. Jag kan inte hålla mig från att dra detta om Azorerna. Apropå, vad som helst, eller mer exakt apropå dualiteten, som är ämnet för dagen. Jag säger ”Detta med att dela upp sig själv i en god och en ond, eller tro på att man ska hitta en tvillingsjäl, en äkta hälft eller en gud, det är vårt motstånd mot den kosmiska ensamheten. Och när vi insett att det inte finns fler än en av oss själva så blir den sista utvägen att tro att detta sanna jag finns någon annanstans. Att hitta sig själv går inte utan att man unnar sig en resa.” Så kan jag säga detta mitt om Azorerna. Alla skrattar och jag trivs. Galleri Global Talks – om du vill hitta dig själv!

Cupcakes

Vid Skanstorget i Göteborg, alldeles i närheten av Atalante där Niklas jobbar, har det öppnat en ny affär. Ny och ny, förmodligen har den legat där ett par år, men det är som vanligt, jag hinner inte med, har inte ens en Iphone. Men nu säljer de inte några telefoner utan cupcakes. Eller kanske inte just kakorna, för de ska man för helvete göra själv, utan hela konceptet. Cupcakes-livet, det färggranna, glada och lyckade. Niklas och jag står klistrade vid skyltfönstret till den stängda affären. Klart jag skulle vilja äta socker, gå i ljusblå kjolar och tralla. Eller nej, det vill jag verkligen inte, det har jag aldrig velat. Jag förstår inte hur någon överhuvudtaget kan vilja det. Finns det inget intressantare och roligare än att leka dockskåp i skala 1:1? Men ändå, cupcakes har en förödande dragningskraft. Och med ens inser jag att jag flyttats ett steg längre bort från platsen där alla vill vara. Jag tillhör inte längre den yngsta vuxna generationen.

Nu är det 80-talisternas tur. Det var inte igår det hände, men det är först idag jag inser att jag är en utdöende art. Svartklädd, hårig och sur. Feminist född på 70-talet. Jag står mig slätt i konkurrensen bland alla glada, nykläckta hemmafruar. Jag ville mer än så men lyckades inte med det. Nu har jag varken det ena eller det andra. Jag är varken glad eller hemmafru. Klart ingen hipster vill ha mig. Åh, säger Niklas, du är väl glad. Ja, jo, men inte sådär nöjd. Istället för att äta kakor skriver jag arga krönikor, och vem av dessa hade du hellre dejtat? Dig, säger han förstås. Men Niklas är ju inte heller barn av en cupcake. Helt underbart att vi har varandra, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det kanske är kakorna som är nyckeln. Kan det vara anledningen till att ingen jämnårig kille har haft sina ögon på mig de senaste fyra åren? Min f.d. skämtade att jag aldrig skulle få ett fast jobb för att jag inte drack kaffe. Nu kanske jag aldrig kommer att få en jämnårig kille för att jag inte bakar bullar. Helt ok det med. Jag offrar fikat för ett liv i frihet.

Bra att ha ibland

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

Skåne i november

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.