Åbo-biennalen

Det heter Turku Biennial, men jag har slutat säga det för alla hör bara ”turk-biennalen”. Det är hursomhelst där jag deltar med videon My Secret Life. Bah, inte bara med videon, utan med en tvåkanalig videoinstallation. Så kan man säga för att det ska låta större och seriösare. Fast det är redan ett stort projekt, även utan fackuttryck.

Det började med att curatorn Magdalena Malm frågade mig för ett år sedan ifall jag ville vara med på biennalen. Hade jag kanske dessutom lust att fundera på ett verk som utgick från huset där det skulle visas? Jag brukar ju utgå från olika skumma miljöer och huset i Åbo kanske kunde inspirera… Niklas och jag åkte dit i juli förra året, fotograferade och tänkte. Vilken historia kunde jag berätta med mig själv om stadspalatset i art deco stil? Om badrummet med Anish Kapoor skulpturen, om den förbjudna parken med fontändammen, om de arkeologiska utgrävningarna och om samtidskonstens salar? Jag skrev manus och vi återvände i september för att filma (se blogg från föra året). Under hösten har vi redigerat och klippt. Jag har visat det pågående arbetet under olika föreläsningar på konstskolor och kommit på nya idéer med Niklas. Filmen växte till två filmer som ska gå samtidigt. Under våren blev alla detaljerna klara och nu ska det ställas ut.


Niklas och jag kommer till Åbo för tredje gången, och det känns som att komma till Hollywood. Alla de platser vi sett om och om igen på film finns plötsligt där, framför våra ögon. Och inte bara det, vi ser dessutom våra filmer stort projicerade i ett fint rum. So far so good. Vi är nöjda, glada, går ut på stan, handlar kläder, går och badar. Men nästa dag hinner problemen ifatt oss. Filmen är kornig och suddig utan att någon vet varför och ljudet är dåligt. Gud, så är det alltid för mig. Varje gång jag visat film är det dålig kvalitet. När ska jag någonsin komma ur det? Tack vare Niklas har jag börjat filma med bättre kameror, efterbehandla bild och fippla med ljud, men vad hjälper det när man sedan måste komprimera den finputsade filmen till något skit-format och ha dåliga högtalare?

Teknikern som har bestämt vilket format det ska vara i och vilka mediespelare som ska köra det hela är i Helsingfors och har fullt upp med andra utställningar. Visserligen finns det en tekniker på plats som hjälper oss massor, men han har inte riktigt den datakompetens som skulle behövas. Tur att Niklas har det, men hans insats begränsas av att han inte styr processen i sin helhet. Efter en omfattande felsökning visar det sig vara ett konstigt värde i mediaspelarnas programeringsskript. Niklas programmerar om. Ett annat problem är färgerna. Ingen vet varför de är åt helvete. Niklas går igenom projektorernas samtliga inställningar och hittar till slut.


Något mer? Ja, den vänstra filmen rycker. Är det filen, är det skriptet, är det mediaspelaren, är det projektorn? Vi komprimerar om filmerna hela natten och skickar till teknikern i Helsingfors. Han kan inte läsa dem för han har PC och inte Mac. Hela konstvärlden har Mac. Så är det också taskig överensstämmelse mellan projektionens fyrkant jämfört med den vita fyrkant som målats upp på väggen. Projektionen läcker utanför projektionsytan och de två filmerna överlappar varandra i mitten. Teknikern som är på plats är noga med det men projektorerna hasar ner. Niklas och jag målar om kanten, det svarta mot det vita, det vita mot det svarta, om och om igen, hungriga, i 35 graders värme, i ett mörkt rum, medan sommaren ropar utanför. När skymningen kommer och jag är helt bortom trötthet får jag äntligen äta, revbensspjäll på Pinellas uteservering.


Vi träffar andra konstnärer, de har inga problem alls med sina filmer. Magnus Bärtås och Hyun-Jin Kwak, till exempel. Så skulle världen också kunna se ut, det hade väl inte varit så långsökt, men nej. De lever i en parallell verklighet, så nära, men ändå så oåtkomlig för mig. Filmen jag visar, My Secret Life, handlar just om detta glastak, och återigen får jag vatten på min kvarn.


Men förutom att det ena och det andra är fel, är det en jättefin installation. Folk väller in, förstår, skrattar och vill prata med mig. Jag är stolt under pressvisningen och vernissagen. Hade jag kommit till en utställning och sett en sådan videoinstallation så hade jag varit avundsjuk. Jag hade tänkt: varför gör inte jag sådana saker? Jag hade plågat mig själv med förebråelser om att jag är oproffsig, medan alla andra… Nu råkar det vara jag som har gjort den proffsiga installationen. Men istället för att vara glad över det gräver jag ner mig i det som inte fungerar fullt ut. Det är därför mitt framgångsrika liv förblir My Secret Life, även för mig själv.

Working Girl

Jag är så trött på att vara rotlös frilans. En tjänst och en titel hade gjort mig tryggare, rikare och vackrare. Ja, faktiskt, för jag hade kunnat växa. Veckla ut vingarna som redaktör för Paletten eller rektor för Gerlesborgskolan. För bara några år hade jag inte ens våga snudda vid tanken. Nu söker jag jobbet.

Paletten vill helst att två personer delar på tjänsten, och om en dem har sin bas i Stockholm så ska den andre helst ha sin i Göteborg. Jag ringer runt bland vänners bekanta, går på personkemi, och hittar en lämplig partner. Vi skriver en ansökan, och blir kallade till intervju. Vi får reda på att vår ansökan var mycket bra och vi är också nöjda med vad vi presterade där i ögonblicket. Drygt en månad senare kommer ett nej. Det var den andra konstellationen som fick tjänsten. Den andra, fanns det inte fler? Tja, vi var en av de två som blev kallade till intervju. De andra var mer välkända namn och hade jobbat som redaktörer för Paletten förut. Ett förutsägbart och därför lite tråkigt val, kan den bittre tycka. Nåväl, jag plockar ihop bitarna och går vidare.

Gerlesborgskolan i Stockholm söker en ny rektor. En kvart efter att jag mailat min ansökan ringer de och är glada för att jag söker. En månad senare blir jag kallad till intervju. Vi sitter där i två timmar och förhör oss om varandra. Mest oklart framstår arbetets omfattning. I tjänstebeskrivningen står det 60% men de skämtar om att det är 110%. Jag kan inte jobba heltid, inte minst av den anledningen att jobbet kräver att man har ett fungerande konstnärskap. Hade jag vetat det är 110% hade jag haft en medsökande, säger jag. Och det visar sig vara något essentiellt. Gerlesborgskolan fick omkring 60 ansökningar, kallade 8 till intervju och 2 till omintervju. De två som gick vidare var konstellationer om två som skulle dela på tjänsten. Ok, mer tid för mig åt annat alltså, åt konst. Nej, åt bitterhet.

Niklas suckar. Det är tjaskigt att du inte får jobben för att du är så bra, säger han. Men det skulle ta så mycket tid från det andra som går så bra, alla projekt och uppdrag, och ditt konstnärskap. Ja, kanske det. För mig är det så lätt att inte se den redan fullbokade kalendern.

Mälardalens Högskola

I maj är jag inte så mycket skribent eller konstnär utan lärare i utställningsteknik. Jag stiger upp sju på morgnarna och åker tåg i Mälardalen, mest till Eskilstuna och Västerås. Klassen jag har går kursen Rumslig Gestaltning och ska göra en utställning på Västerås Läns Museum. Till grund för utställningen finns statistik från tjejjouren Ronja, det är deras siffror och berättelser som klassen ska gestalta och skapa en utställning av. Utställningens namn ska vara "Verkligheten bakom".

Jag inleder med en föreläsning om min konst och visar mina filmer, men det är inte som på en konstskola. Många elever är ovana vid konst, förstår inte riktigt, förstår inte hur det ena eller andra knyter an till rumslighet innan man förklarat det grundligt. Nästa gång jag har dem gör vi ett studiebesök i Stockholm, det är min revansch. Jag guidar de på Moderna Museet, Nationalmuseum och Kulturhuset, pratar på ett outsinligt sätt och verkar veta allt om allting. Sedan är det dags för handledningsomgångar och utställningsbygge. Arbetet är intensivt, samtalen givande och installationer växer fram.



Jag är sprudlande glad inför varje kursdag, det finns värme och ömsesidig förståelse men när jag läser uppsatserna förstår jag att det också finns en annan berättelse. Att det på vissa håll finns en stämning av misstro, mot mig, min professionalitet på olika områden och mitt konstnärskap. Jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att det inte skulle ha blivit så. Eller jo, jag borde skämta mindre, vara mer känd, sluta göra filmer om mig själv, skriva i en större tidning än GP och vara äldre. Då hade jag nog varit mer på riktigt. Men den riktighet jag har i det jag gör räcker för mig, och jag ser också att jag varit en inspirerande för många av dem. Jag är nöjd med utställningen vi gjorde och jag tackar ja till att fortsätta även nästa år. Utmaningar, bring them on.

Världsvan på toa

Efter att ha lämnat in arbetsprover till Carnegie Art Award (ja, jag blev nominerad, men det ledde inte till något) är jag väldigt kissnödig. Hade jag varit mindre nervig hade jag kommit på att jag var kissnödig när jag lämnade proverna och gått på en flashig Carnegie-toa, men nu befinner jag mig några kvarter längre bort. Jag orkar inte betala för en latte bara för att jag ska på toa. Museerna brukar ju ha toaletter, kommer jag på, och går till Nationalmuseum. Men det är måndag. Museerna har stängt.

Alldeles bredvid National ligger Grand Hotel. Där måste de ha en toa. Jag går in som om ingenting. Kastar vilda blickar omkring mig i den gyllene vestibulen, men nej. Försöker åka upp med guldhissen, i tron om att de kan ha en toa i någon korridor, men man måste ha rumsnyckel för att komma till något våningsplan. Jag måste alltså gå in på restaurangen. Där är det inte en kotte och servitrisen kommer emot mig.
Jag: Åh, jag ser att mitt sällskap inte har kommit än.
Hon: Vad heter ditt sällskap?
Gud i himlen, nu är jag avslöjad! Men vänta, varför frågar hon mig det? Tänk, tänk.
Jag: Åh, måste man ha bokat bord?
Hon: Nejdå.
Jag: Så bra. Jag ska bara gå på toa.

Ibland tror jag att jag krånglar till saker bara för att få vara med om något. Något litet äventyr i avsaknad av de stora.

Världsvan på tåg

Tågbiljetten är borta. Det brukar den inte vara, för att den vanligtvis inte ens finns. Vanligtvis får jag biljetten som ett sms till min telefon. Men nu är det en arbetsgivare som bokat åt mig och skickat en pappersbiljett och den är försvunnen. Fast det är ingen fara. Som tur har jag skrivit upp bokningsnumret och jag har hört av SJ att man kan åka bara man vet sitt nummer. Jag ringer till SJ för att kontrollera saken. Förvisso, men man ska kontakta personalen på stationen och betala 200 kr för att de ska skriva ut ett papper. Det vägrar jag. Både de och jag vet att biljetten finns och att ingen annan kommer att använda den. Så under telefonsamtalets gång förhör jag mig bara om mitt platsnummer och lägger på.

Jag kliver ombord utan tågbiljett och med dunkande hjärta. Vilken historia jag ska dra för kontrollanten? Jag sitter som på nålar och kan inte koncentrera mig på något annat. Hade det inte varit värt 200 kronor att slippa denna vånda? Nej. Det här är en principsak och en sport. Jag har så många gånger undrat om jag skulle lyckas att åka utan biljett och nu har jag chansen att testa det, light. Efter någon halvtimme reser jag mig upp, går mellan vagnarna och lokaliserar kontrollanten. Jag smiter in på en strategiskt lämplig toa, mellan kontrollanten och min sittplats. Väntar. Går ut och sätter mig i restaurangvagnen som kontrollanten redan passerat.

Där sitter jag i någon timme och tänker på biljetten. Jag kan inte förstå hur den kunde komma bort. Jag som är så ordentlig. Som lägger ner så mycket tid och kraft på att vara ordentlig. Sorterar allting i mappar på datorn, i pärmar, skriver upp saker, säkerhetskopierar... Jag kunde lika gärna slarvat vilt, och det hade gett samma resultat. Förresten, det här med att jag är ordentlig – hur många gånger ska jag bli motbevisad för att ändra uppfattning? Nåväl, det man inte har i ordentlighet får man ha i list. Tågresan gick ju bra.

Gerlesborgskolan i Bohuslän

En gästlärare på en konstskola. En handelsresande i sig själv. Jag ska vara på Gerlesborgskolan i en vecka och ge allt jag har. Så var det i Kokkola i vintras och så är det nu till våren. Men på Gerlesborgskolan blir det inte fullt lika intensivt. Eleverna är upptagna med ansökningsarbeten och en handfull kommer till kurserna jag har tillsammans med en annan lärare. De som kommer är förstås hängivna och vi lär ut intervjuteknik, både hur man kan intervjua någon och hur man blir intervjuad. Vi går igenom ljudutrustning för intervjuer, redigeringsprogram, och pratar psykologi. Vi sätter också ihop en fingerad konsthögskoleintervju. Vi leker att vi lärare är panel och eleverna är de sökande som kommer med varsin portfolio. Usch, man blir nervös bara av upplägget, men det gick bra för oss alla.


Efter dagens slut promenerar jag runt i det bohuslänska landskapet och riktar kameran mot allt stillastående. Det är vackert. Havet, klipporna, de slitna husen och de märkliga stenbumlingsbergen som plötsligt välver sig ur fältens flacka linje. Ett sådant landskap, både platt och kulligt, finns på lite olika håll i världen. Hampi i Indien, Meteora i Grekland och Viniales på Kuba. Jag har sett dem alla, jag skulle kunna hålla en föreläsning om det. Låt gå för att de nyss nämnda platserna var mer spektakulära, men Gerlesborg är också fint.


Och jag tänker: hade jag haft familj, så som jag önskar, så hade det här inte gått, jag hade inte kunnat resa hit. Men tursamt nog är jag en vinddriven existens som kan åka närsomhelst, varsomhelst. I den uppsplittrade tillvaron gäller det att ta alla uppdrag som bjuds. Att planera in semester annat än i juli vore ett sabotage, för tänk om någon vill att jag ska jobba någonstans? Så jag åker till Gävle, Simrishamn, Hudiksvall, Kokkola, Gerlesborg och andra småställen. Bor på stadshotell, vandrarhem och vindar. Överallt jag hamnar går jag ut efter jobbet och fotograferar. Mina jobb har ersatt mina semestrar. Det är i jobbet som jag reser, det är då jag fotar och det är det jag bloggar om.

Kokkola, Nordic Art School

Kokkola, det är något som både Niklas och jag har hört om i tio år. En förberedande konstskola i norra Finland. Titt som tätt stöter man på någon som varit elev eller lärare där, och nu ska vi äntligen få se den österbottniska källan. Vi ska undervisa där i två veckor i video, så vi packar ihop tekniken och landar mitt i en julkalender. Kokkola eller Karleby är gamla, fina trähus i djup snö. Vi blir inkvarterade i en röd stuga med blå dörr, vi går i gryningen längs med snörräta rader av snickarglädje och når till slut skolan som är en magnifik jugendbyggnad i trä.


Där inne har eleverna redan samlats vid ett långbord. Vänliga, nyfikna och blyga. Så skulle man också kunna beskriva oss, men vi har inte tid att vara blyga, vi måste berätta om oss, om video, om allt. Efter den första timmen i hetluften går Niklas och jag ut i snön och strålar mot varandra. Det gick bra, och på engelska till och med. Inte visste vi hur det skulle gå egentligen. Vi pratar aldrig på engelska annars och vi har aldrig undervisat tillsammans. Vi kan störa oss på varandra i olika sammanhang, men föreläsningar hör tydligen inte till den genren. Sån tur. Men nu är pausen slut, nu ska vi in på scenen igen och prata om annat, ständigt om något annat.


Min idé för kursen handlade om hur man bygger upp en narrativ i ett videoverk. Sedan växte uppdraget till mycket mer. Varje morgon håller Niklas och jag föreläsningar om videokonst. Vi avhandlar teman som dokumentärt material i videokonst, installationer med videokonst, populärkultur som tema i videokonst och visar mängder av filmer. På eftermiddagarna har vi mer praktiska genomdragningar av filmprocessens olika steg. Hur skriver man manus? Vad ska man tänka på när man filmar? Hur klipper man ljud och film i Pro Tools och Final Cut? Jag berättar också om hur man kan sätta ihop en portfolio och jag börjar ha ateljésamtal. Tisdag kväll har vi föreläsningar om våra egna konstnärskap och torsdag kväll leder jag krokin. Under den första veckan har vi tretton föreläsningar sammanlagt.


Hur klarar vi det och hur orkar eleverna? Tja, det går alltid bättre med lite motion mellan varven. Det var verkligen inte planerat men det är tråkigt att bara sitta och de har en så fin målarsal och Niklas har arbetat en del med skådespelare och dansare… Så vi kör rörelse- och röstimprovisation varje förmiddag. Och visst är det roligt att stå i ring och göra konstiga saker. Jag lyckas exempelvis få dem att dansa Cancan och att skrika allt de har, även om vissa rodnar efteråt.


Vår schemalagda undervisningstid är till 15.00 men Niklas och jag blir besatta av skolan och dröjer oss kvar mycket längre än så. När vi inte är på skolan pratar vi om skolan och planerar nästa dag. Samarbetet med de andra lärarna känns mycket bra och det är så skönt att kunna göra nytta på ett så konkret sätt. Det känns också exotiskt för Niklas och mig att ha något som många skulle kalla vardag. Vi bor tillsammans, vi går till jobbet på morgonen, vi vet vad vi ska göra. Inget av detta är aktuellt i vårt distansförhållande och i mitt frilansliv. Vi stortrivs, får massor av energi och samtidigt är vi helt bortom trötta. Vi hinner inte prata med varandra om oss, bara om skolan. Kanske är det ännu ett sätt att fly in i en bubbla, en strategi som vi ofta använt oss av.


Under helgen som kommer är vi med på skolfesten och spetsar den annars stillsamma tillställningen med dans. Vi bär ut högtalarna till målarsalen och jag väljer vilt på Spotify. Samba, Robyn, Ramones, finsk tango eller jazz. Stor succé. När alla stupar av trötthet samlas vi vid bordet. Niklas spelar Beatles-låtar på gitarr och vi sjunger med.

Andra veckan går i samma uppdrivna tempo. Eleverna har kommit igång med sina filmer och ska nu redigera. De vill arbeta med olika specialeffekter och jag kör på varje fråga de har, så Niklas hjälper dem med tekniken medan jag har handledarsamtal. Han tröttnar på uppdelningen. Att jag är konstnären som får glassa runt i deras ateljéer medan han verkar vara någon sorts tekniker. Jag är också trött på våra roller men ser dem från ett annat håll. Han är gud och jag hans assistent. Nåväl, jag samlar ihop mig och hjälper några elever att fota deras arbetsprover. Jag skulle vilja vara med dem alla mycket mer och verkligen se till att de kom in på konsthögskolorna.


Ryktet om oss har nått pressen så Österbottens Tidning kommer för en intervju. Fotografen har inte tid så vi spelar bara med i hans bildidéer. Det blir en fin, men klichéig bild. Niklas med filmkameran, jag med blomma i håret. Jag borde haft kameran och Niklas blomman.


På fredag, några timmar innan vårt flyg ska gå, har vi genomgång av elevernas filmer. Att se filmerna tillsammans på stor duk och att diskutera dem gör något med oss. Niklas och jag är imponerade och jag tror att de själva är stolta. Vi samlas efteråt för ett sista gemensamt samtal. Det utväxlas beröm och kramar och jag får tårar i ögonen. Man kommer så nära varandra, är med om så häftiga saker, och plötsligt bara hejdå. Redan under tillbakavägen börjar vi fila på mail, sammanställa foton och ordna med en vimeo-kanal http://vimeo.com/nordicartschool