Snurror

Tiden på Zon Moderna har händer, fötter och vingar. Den förflyttar sig snabbt som ett vidunder. Efter två dagar har det gått tre veckor. Vi står halvvägs och men är långt ifrån halvfärdiga. Vi jobbar, men det finns en tröghet och den beror på två saker. Den konstnärliga processens karaktär och materialvalet.

Lena och jag vill att eleverna ska försjunka i en kreativ, tankeutvidgande process. Att de inte ska få en bilduppgift utan att de ska testa olika infallsvinklar på det de är intresserade av. Om det nu är träd, striptease, porslinskoppar eller stress som de fastnat för så ska de leta bilder och information på nätet om det. Utforska sitt ämne och skissa på gestaltningsförslag. Vi vill inte att de ska nöja sig med första bästa bildlösning de kommer på. En del gånger går det jättebra, elever glöder och jobbar. Andra gånger visar det sig vara svårt att förankra. Lena och jag stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven sysslolös igen. Så kan det vara för mig också, i min egna konstnärliga process. Att jag i teorin vet vad jag ska göra, men att jag sen inte riktigt bottnar i det i praktiken. Men när jag ska ha hand om fjorton elever som går igenom en sådan svår sak så känns det som att ha fjorton snurror. Jag springer till en snurra, snurrar igång den, springer till nästa, men då har den första snurrar stannat…

Det kan också handla om att folk är sjuka eller glömt ta med sig hårddisken med bilderna på. Precis så har jag också gjort, kommit till ett viktigt utställningsmöte utan bilder, för hårddisken låg hemma. Jag förstår så väl, men jag är också orolig för att vårt arbete blir stillastående.

Den andra stötestenen är materialet. Vi vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga gör. Vi vill att de ska tänka efter vilket material de vill arbeta med. Jag har blivit positivt överraskad över att så många vill arbeta konceptuellt med installationer. Att de har visualiserat starka och känsliga verk och att de är öppna för ett, för de, okonventionellt sätt att jobba på. Men en sådan process kräver att Lena och jag ringer och fixar. Vi ringer till parförvaltningen för att få tag på ett träd, till neontillverkare för att få offertförslag och till privatpersoner från Blocket som säljer runda bord. Vi tycker inte att eleverna är i position att kunna göra det själva. De har exempelvis inte budgetansvar. Så det blir Lena och jag som mailar Moderna Museets vänner och frågar om de kan ställa upp som schackpjäser i ett performance och kontaktar museets fotografer för ett stort foto inne på Nationalmuseum. Åh, det tar aldrig slut, det är logistiska trapetskonster och vi har försatt oss i det helt själva.

Att ringa och fixa ett träd istället för att göra det för egen hand i papier-maché är en vanlig strategi för konstnärer idag men ett sådant handlande tar tid. Och vad ska man göra när det svaras att jo, ett träd, det kanske vi har nästa vecka? Ligger det konstnärliga arbetet nere då? Det är därför Dan Wolgers säger att man ska ha fem projekt på gång samtidigt. Så att man inte blir sysslolös när man blir strandsatt i ett projekt. Men på Zon Moderna har vi inte tid att ha så många parallella projekt. Elevernas plan B får vara att hjälpa varandra, titta på konst och göra studiebesök. Igår gick vi till Magasin 3 och till en ateljékorridor där Thomas Broomé och Jens Fänge tog emot oss i sina universum. En mycket givande eftermiddag att ha med sig som inspiration till nästa veckas tuffa jobb.

Ok, och i privatlivet då? Det som jag inte skriver om när jag skriver blogg för Moderna Museet och kopierar över texten till den här bloggen? Jo, Niklas och jag har haft en fin vecka i Stockholm. Vi har bråkat, varit nykära, sett film, köpt stereo, högläst skönlitteratur och sjungit. Jag har skrivit en ansökan som Niklas hjälpt mig med och jag har hjälpt honom med en fotografering. Men oavsett hur mycket vi gör känns det ändå inte som att vi inte hinner allt vi vill. Vi lägger oss 03.00 på natten. Vi kommer aldrig att bli klara med varandra.

Höstlov: saknad på nätet och skratt i Gävle

Det är höstlov på Zon Moderna i Stockholm, vilket innebär att alla håller till på nätet och skriver att de saknar varandra. Jo, jag håller med, även om det är skönt att slippa konstpedagogiken ett tag. Men nej, jag slipper den inte. Jag åker till Gävle och leder en videokurs i Gävle Konstcentrums regi.

Till kursen kommer det tjejer från högstadiet och killar från mellanstadiet. Vi gör två filmer, en dans- och en actionfilm. Ni kan ana vem som gjorde vilken. Hursomhelst är det riktigt roligt, och det var väntat. Jag har ju valt att arbeta med videokonst av någon anledning... Man skrattar massor när man spelar in, sen skrattar man stort på nytt när man ser materialet igen och klipper i det. En sån lyckligt gapflabbande process har man definitivt inte när man fotar, målar eller skulpterar. Jag brukar säga att jag valde video för att där finns både bilden och berättelsen, det visuella och det verbala. Men är det egentligen så att jag valde video för att man har så himla kul när man jobbar med det?

Det är den ena sidan av steken. Den andra sidan är all frustration inom inspelningsteamet och strulande teknik, och då är det verkligen inga glittrande skratt som hörs. Tekniken var under kontroll i Gävle, men gruppdynamiken fick sig ibland en törn. Jag sa till en av tjejerna: ”Varje gång jag och min kille spelar in en film blir vi sura på varandra.” Hon sken upp. Vad kan vi lära oss av det? Ingenting. Men jag hoppas att någon på Zon Moderna vill arbeta med video.

Jaha, vad var det här för rafflande upplösning? Vad var där här för blogg? Inga utelämnande detaljer, inget som handlar om förhållanden eller Niklas... Niklas säger att min blogg blivit trist. Men det tar emot att skriva om allt det svåra vi går igenom. Och allt det fantastiska vi har... Det känns inte heller riktigt som bloggmaterial. Världen har plötsligt blivit så allvarlig.

Andra veckans kaos

Hej och hå till gruvan vi gå. Det är den första dagen av den andra veckan och allt har börjat kännas invant. Folk vet vad som kommer att hända, vad de kan förvänta sig… Så är det på ett plan. På ett annat plan är det kaos. Plötsligt vet folk inte vad de vill göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projekten? Ja, säger hon. Absolut. Hon har varit med i så många år, hon borde veta. Jag bestämmer mig för att lita på henne. I alla fall kommer det inte bara vara mitt fel om vi inte hinner. Meh, det är väl klart att vi ska hinna! Jag har lärt mig att jag är en hemsk tidspessimist, så det är inget att bry sig om.

Lena och jag har handledarsamtal tillsammans hela dagen. Vi är en duo som sätter oss på bägge sidorna om en elev och kör. För det mesta tycker vi likadant så eleven får samma sak serverad i stereo. Lyckligtvis uppstår viss variation då vi har olika sätt att uttrycka oss på. Hursomhelst, vi går igenom samtliga projekt och försöker destillera essensen. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter. De måste våga ge sig in i en konstnärlig process.

Likadant är det med bloggen som eleverna lagt upp. Lena och jag är stormförtjusta över all energi, alla filmklipp, foton och glada tillrop, men vi saknar en berättelse om konsten. Konsten vi ser och konsten vi gör under de här veckorna. Hur ska jag säga det till dem på ett bra sätt? Jag lyckas inte. Stämningen sjunker trots att jag berömmer dem, trots att jag bugar för dem på skämt. Jag levererar ju viss kritik och sånt är känsligt. Men vi landar mjukt ändå. Två elever utses till att föra en processdagbok och intervjua de andra. De ska få de andra att formulera sig om utställningarna vi ser, och om det egna arbetet. Det ska inte kännas pliktskyldigt och trist. Jag skulle dö om jag inte fick fläta in humor i allt jag gör. Jag tror att vi förstår varandra där.

Underbart. Lena och jag går ut från mötet med de två eleverna och viskar ”underbart” till varandra. Gud vad bra. Så är det ofta under den här dagen. Att vi när vi pratat klart med en elev blir alldeles saliga över hur bra det går. Och när vi inte är saliga, när projekten inte känns lika självklara är vi väldigt nyfikna på vad som kommer att hända. Jag bättrar på sminket och ser fram emot morgondagens kaos.

Svenskhet och tårta, kärlek och hat

Idag kommer det en ny elev till gruppen. Jag visar honom utställningarna, visar honom mina verk och när jag är klar tar Lena vid. Vi berättar allt det vi berättat för eleverna hittills och vi är glada. Vi brinner för det här och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre? Tidigare jobbade jag som guide på Moderna Museet och nu korsar jag mina egna spår i ny skepnad, som konstnär. Jag slutade guida när jag började skriva konstkritik, det skulle uppstå lojalitetskonflikter annars. Skrivandet älskar jag också, på andra sätt, mer om det en annan gång. Nu till den nya eleven.

Han har en utländsk bakgrund, är uppvuxen i förorten och han säger att han inte visste att det fanns rasism förrän han var 11 år och började åka in till stan. Där han är uppvuxen är alla olika. Vi pratar om vad han vill göra på Zon Moderna och han skissar snabbt upp en minimalistisk installation i sin anteckningsbok. Det är fyra stolpar, alla kastar skuggor åt samma håll förutom en. En skugga går åt ett annat håll. I Sverige är alla olika, det är vad svenskhet är för mig.

Jag samlar ihop hela gruppen och vi pratar igenom idéerna som kom upp under gårdagens enskilda samtal. Det handlar om en mängd saker på gott och ont och om hur man kan gestalta känslor. Vi pratar om fikakulturen där det är viktigt att hålla sams. Det är fint med god stämning, men vad gör man med allt det som inte ryms i trevligheten? De mörka känslorna kan kanske uttryckas med texter inne i kaffekoppar och det ljusa som man visar upp på kopparnas vita utsida? En elev säger att svenskar söker trygghet och följden blir att de inte vill säga upp sig från ett dåligt jobb eller avsluta ett uselt förhållande. En annan elev säger att kurder är mycket mer så, att svenskar hela tiden söker sig till friheten och vill testa sina vingar.

Vi pratar alkohol som en flykt från landet lagom. Skulle man kunna ställa dalahästar runt en vodkaflaska och inne i flaskan en massa andra djur som hästarna förvandlas till när de dricker, eller kommer det bara tolkas som om man hatar Sverige? En elev säger att hon var stolt över att vara svensk tills SD kom in i Riksdagen, och det kanske inte var SD:s mål att svenskar skulle känna sig förödmjukade? En annan elev berättar om hur svårt det är att förklara för hennes filippinska släktingar att de måste stå till höger i rulltrappan. De vill inte stå på rad, de vill stå bredvid och prata. En elev vill göra ett projekt med asagudar eller kungar. Jag säger att han ska undersöka vad som är så svenskt i svenska symboler. Tor som var så hetlevrad, han var ju värsta blatten, och att Karl XII gillade turkisk mat. En elev vill undersöka fördomar som svenskar har mot svenskar. Hon har fått slåss mot förutfattade meningar om sig själv på grund av sitt utseende. Så hur ser en svensk bitch ut?

Vi avslutar dagen med tårta. En i gruppen fyller år och prinsesstårtan delas i arton tunn-tunna bitar. Sedan skyndar jag hem och där finns ingen. Ingen människa och garanterat ingen tårta. Det är första gången i mitt liv som jag bor själv och jag hatar det. Men i Sverige ska man gilla att bo själv. Jag har ett distansförhållande med en man i en annan stad. Sånt ska man också kunna klara av, tydligen. Jag kanske ska göra ett konstprojekt om det?

Guidefloran och det personliga samtalet

Jag kommer för sent. Jag satt uppe till 03.00 inatt, redigerade en text till tidskriften Konstvärlden och arbetade med bilder för en presentation jag ska ha ikväll på Berns. Min dröm har alltid varit att ha fullt upp och nu har jag fått mitt lystmäte. Jag äter frukost medan eleverna tittar på och Lena Malm drar det praktiska. Sedan delar vi upp oss. Hon berättar för halva gruppen om tidigare projekt på Zon Moderna, och jag… Jag kommer snabbt på att jag kan berätta om textbaserad konst för dem. Det var inget jag hade förberett men jag hittar det i stunden. Så sker det från dag ett, att Lena och jag faller in i ett smidigt sätt att komplettera varandra på.

Vi får en guidad visning av Modernautställningen med Anders Karnell och det blir många skratt. Anders som är en sann estradör drar igång sin show. Han gör personliga djupdykningar i fyra verk och får eleverna med sig. Direkt efteråt slinker jag in på en visning av Mary Kelly, en annan utställning och en annan guide. Göran Ståhle berättar också kunnigt och engagerat, men på ett helt annat sätt, med ett helt annat manér. Vad häftigt att man kan gå på två så olika visningar på Moderna Museet, att det finns så olika sätt att berätta som båda fungerar så bra.
Efteråt diskuterar Lena och jag om olika sätt att guida på och om konstpedagogiska tillvägagångssätt. Vi står i köket medan eleverna äter och tjafsar i bästa sämja. Jag säger att dialogpedagogik är en svår genre som få behärskar. Anders är bra på det, men det får inte bli den enda måttstocken. Ingen har dött av en kunnig föreläsning och balansen mellan vad man ger och hur mycket man släpper in publiken får prövas från fall till fall.

På eftermiddagen har jag handledarsamtal, enskilda samtal med varje elev. Vi går igenom deras idéer och hur de ska fortsätta. Jag blir imponerad av att många har tänkt till. De är entusiastiska och jag rycks med. Tillsammans utvecklar vi deras projekt. Ja, precis, vi utvecklar projekten där och då. I stunden, i samtalet kommer vi på nya idéer och det föds saker som ingen av oss kunde ana när vi satte oss ner för fem minuter sen. Sånt är härligt.

Andra elever känner sig mer vilsna. Det behöver inte alls vara dåligt. Du ska akta dig för idéer, så sa Anders Widoff till mig när han var min lärare, och nu säger jag det till dem. Ni kommer att ändra er tusen gånger om vad ni vill göra och det är bara ett hälsotecken. Ni ska bli oroliga om ni inte ändrar er. För då blir det tråkigt. Då blir utförandet av verket bara en transportsträcka. Till de som ännu inte vet vad de ska göra säger jag: you can’t hurry love. Du kan inte bestämma dig för att bli förälskad ikväll, eller komma på en idé idag, och man ska inte underskatta värdet av att sova på saken.

Själv sover jag inte, jag går till Berns och är en av föredragshållarna i Pecha Kucha. Det är en japansk föreläsningsform där varje talare får prata till 20 bilder och varje bild visas i 20 sekunder. Jag pratar på så mycket jag hinner, det blir en performance i sig. Efteråt får jag ett tack-mail från arrangören ”du var grym! Autentiskt förvirrad och stringent på samma gång. Sant konstnärskap.”

Dag 1. Nu gäller det!

Kvällen innan jag ska börja som konstnärlig ledare för Zon Moderna sitter jag och spånar på ett tema. Jag ringer mina kompisar ondgör mig över att det är en så svår utställning. Hade jag bara fått arbeta med Salvador Dalí eller Edvard Munch skulle det gått som på smör. Då hade jag kunnat peka på mina videoverk och sagt: titta, självporträtt! Titta, uppmärksamhetstörst. Personliga problem, färger, humor, surrealism och kärlek. Men finns inte allt detta i Modernautställningen? Jo, naturligtvis, men inte lika lättillgängligt och inte lika samlat. Det är en utmaning och hittills har jag sökt mig till just utmaningar.

Första dagen för Zon Moderna och jag skyndar dit i regn och blåst. Det är relativt tidigt. Allt som har med barn och skolungdomar att göra måste börja tidigt på morgonen och eftersom det här handlar om ganska vuxna människor, gymnasieungdomar, börjar vi relativt tidigt, 9.30. Lena Malm tar emot mig i Modernas verkstad, rummet där vi ska hålla till. Lena och jag ska samarbeta och jag känner att det kommer gå bra. Gruppen som redan sitter i en ring när jag stormar in får också godkänt vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam.

Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig. Det är ett väl beprövat knep som jag brukar köra i olika sammanhang, men det funkar inte nu. De är för många och presenterar sig för snabbt. Nåväl, jag presenterar temat, det om olika konstnärliga strategier, om svenskhet och om forskningsprocesser (se föregående inlägg). Sen går vi till Modernautställningen, jag berättar om några verk och de får nosa på egen hand också.

Efter lunch har jag en presentation av mitt eget konstnärskap. Jag står i det stora auditoriet med en reflektor i ögonen och eleverna sitter en kilometer ifrån mig. Det är tyst. Det här är gång nummer 13 som jag föreläser om mitt konstnärskap sedan jag gick ut Konstfack 2008 och jag är van vid en mer karnevalisk stämning. Folk brukar skrika, skratta och tigga om mer. Så sker det alltså inte, även om det tänds något leende och lite frågor söker sig fram. När jag ventilerar det med Lena säger hon med eftertryck att jag inte ska ta det personligt, att det alltid är så första dagen. Det räcker som förklaring för mig. Men varför kom det bara en person från Moderna Museets hela personalstyrka när alla var inbjudna? Det förstår jag inte. Moderna, ni bjuder in en konstnär och sen är ni inte själva på festen…? Nåväl, en första dag har passerat och jag är taggad för nästa.

Bakgrund: Temat för Zon Moderna hösten 2010

Varje konstnärlig ledare på Zon Moderna får hitta ett tema för arbetet med ungdomarna, ett tema som knyter an till den aktuella utställningen. Modernautställningen som jag går i dialog med är en samlingsutställning utan någon lättdefinierad linje. Vi kommer därför att arbeta från tre utgångspunkter.

1. Konstnärerna på Modernautställningen använder sig av en mängd olika uttryck, tekniker och material. Vilket arbetssätt skulle du välja om du var konstnär idag?
Skulle du jobba med performance, video, textil, måleri, skulptur, installation, teckning, textverk eller foto? Eller kanske en blandning av alla dessa? Skulle du arbeta själv eller i grupp? Skulle ditt arbete vara självbiografisk och handla om din vardag, eller skulle det handla om dig men vara fiktivt? Kanske skulle det istället handla om andra. Men väljer du det dokumentära eller det fritt fabulerande? Skulle du använda dig själv i din konst, skulle du exempelvis fota dig själv, eller skulle du be andra att ställa sig framför kameran?
Uppgift: Välj ett material och ett tillvägagångssätt som du känner skulle passa dig.

2. Modernautställningen utgår från en tydlig frågeställning om Sverige idag. Hur ser svensk konst ut idag och finns det något sånt som svensk konst?
Jag vill att ni ställer er frågan vad svenskhet är för er. Vad innebär det att leva i Sverige idag? Vad innebär det att vara svensk? Vad är Sverige för något? Var gärna personlig och ge din egen bild av detta. Ni kan, som sagt, arbeta med olika material, arbeta i grupp eller själva, välja att hitta på en berättelse eller dokumentera och kommentera något. Vi kommer att utveckla detta tema med diskussioner i grupp och i enskilda samtal.
Uppgift: Vad är svenskhet idag?

3. Många konstnärer på Modernautställningen använder sig av forskning i sin konst och jag vill att vi ska utforska vårt arbete med projektet genom att skriva en processdagbok. Dagboken skriver vi gemensamt utifrån de diskussioner vi har och lägger upp som en blogg. Det kan vara texter, foton och små filmer. Detta material kommer att sammanfatta våra dagar tillsammans. Naturligtvis är inte bloggen slutmålet, det är en del av projektet.
Uppgift: Att beskriva processen.

Vårt Zon Moderna projekt avslutas med en utställning där vi presenterar de färdiga verken.