Varje konstnärlig ledare på Zon Moderna får hitta ett tema för arbetet med ungdomarna, ett tema som knyter an till den aktuella utställningen. Modernautställningen som jag går i dialog med är en samlingsutställning utan någon lättdefinierad linje. Vi kommer därför att arbeta från tre utgångspunkter.
1. Konstnärerna på Modernautställningen använder sig av en mängd olika uttryck, tekniker och material. Vilket arbetssätt skulle du välja om du var konstnär idag?
Skulle du jobba med performance, video, textil, måleri, skulptur, installation, teckning, textverk eller foto? Eller kanske en blandning av alla dessa? Skulle du arbeta själv eller i grupp? Skulle ditt arbete vara självbiografisk och handla om din vardag, eller skulle det handla om dig men vara fiktivt? Kanske skulle det istället handla om andra. Men väljer du det dokumentära eller det fritt fabulerande? Skulle du använda dig själv i din konst, skulle du exempelvis fota dig själv, eller skulle du be andra att ställa sig framför kameran?
Uppgift: Välj ett material och ett tillvägagångssätt som du känner skulle passa dig.
2. Modernautställningen utgår från en tydlig frågeställning om Sverige idag. Hur ser svensk konst ut idag och finns det något sånt som svensk konst?
Jag vill att ni ställer er frågan vad svenskhet är för er. Vad innebär det att leva i Sverige idag? Vad innebär det att vara svensk? Vad är Sverige för något? Var gärna personlig och ge din egen bild av detta. Ni kan, som sagt, arbeta med olika material, arbeta i grupp eller själva, välja att hitta på en berättelse eller dokumentera och kommentera något. Vi kommer att utveckla detta tema med diskussioner i grupp och i enskilda samtal.
Uppgift: Vad är svenskhet idag?
3. Många konstnärer på Modernautställningen använder sig av forskning i sin konst och jag vill att vi ska utforska vårt arbete med projektet genom att skriva en processdagbok. Dagboken skriver vi gemensamt utifrån de diskussioner vi har och lägger upp som en blogg. Det kan vara texter, foton och små filmer. Detta material kommer att sammanfatta våra dagar tillsammans. Naturligtvis är inte bloggen slutmålet, det är en del av projektet.
Uppgift: Att beskriva processen.
Vårt Zon Moderna projekt avslutas med en utställning där vi presenterar de färdiga verken.
måndag 18 oktober 2010
söndag 17 oktober 2010
Bakgrund: Vad är Zon Moderna?
Zon Moderna är ett konstnärligt och konstpedagogiskt projekt på Moderna Museet som varit igång sedan 2004. Varje termin bjuder museet in en konstnär att arbeta med en grupp gymnasieungdomar apropå den aktuella utställningen. Hösten 2010 handlar det om Modernautställningen och jag är inbjuden! Gymnasieungdomarna brukar vara ungefär 16 stycken, komma från typ 4 skolor och gruppen träffas 15 heldagar spridda över terminen. Konstnären stakar ut kursen, väljer ett tema och samarbetar med konstpedagogen Lena Malm som alltid finns på plats. Zon Moderna-projekten kulminerar i en presentation av elevernas arbeten. Oftast en utställning i museets verkstad, men det har även varit happenings på stan eller performance i museisalarna.
Paris, Österlen och what not
När Niklas och jag övningskör kommer jag upp i 130 km i timmen på motorvägen innan han säger att jag måste sakta ner. Och ungefär i samma hastighet går hösten.
Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.
Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.
Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.
Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.
Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.
Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.
torsdag 16 september 2010
Aboa
Efter alla kriser och med många tankar på hur vi ska ha det åker Niklas och jag till Åbo för att filma. Och det blir underbart. Det börjar redan på båten. Niklas har aldrig åkt på finlandskryssning, för det gör man inte från Västkusten, och vi är helt klart inställda på att testa allt båten har att bjuda. Vi dansar. Men inte bara lite i ett hörn, utan showar loss ordentligt. Eftersom jag ska spela in en film har jag med mig kläder jag aldrig har annars, men som jag jämt borde ha: klänningar och högklackat. Och eftersom det är lågsäsong har vi dansgolvet för oss själva. Orkester spelar, publiken applåderar, vi kommer fram till Åbo i gryningen, checkar in på hotellet och lägger oss för att sova.
Först mot sen eftermiddag går vi till museet, säger hej vi är här nu, till Turku-biennalens curator och börjar filma. Det går också förvånansvärt bra. Annars brukar vi båda bli gråtfärdiga när vi spelar in film, för det är så himla jobbigt. Knepet för den här eftermiddagen är att vi tar alla scenerna som ett test. Vi ska inte använda materialet, vi bara kör igenom allt. Sen sitter vi på en kinesisk restaurang med världens snabbaste service och dricker sött vin.
Inlullade i falsk trygghet möter vi dag två men då går det plötsligt dåligt. I filmen ska jag spela två roller, den jag är och den jag skulle vilja vara. Den andra personen är självsäker på ett lugnt sätt och saker fixar sig för henne. Hur ska jag kunna spela en sån när jag grips av panik? När vi ska flyga hem imorgon eftermiddag och filmen som ska bli klar inte ens är påbörjad? Jag minns inte replikerna och utstrålar allt utom värdighet. Naturligtvis kan jag inte vara den självsäkra som jag skulle vilja vara. Så dumt av mig att tro att jag skulle kunna det! Skulle jag kunna vara henne så skulle jag inte behöva göra den här filmen, säger jag till Niklas.
Vi betar oss ändå igenom scenerna. Vi blir också insläppta i den hemliga parken, en rest från tiden då museet var ett stadspalats åt en tobaksmagnat, och som fortfarande är privat mark. Jag har efter många mail utverkat tillstånd om att få bada i fontänen. Men det är mer kallt än kul. Jag tänker också på det de skrev, att jag gör det på egen risk för vattnet kloreras inte och byts sällan. I vintras gjorde vi en annan film, jag hällde ketchup på mig själv i femgradig kyla i ett norskt fjordlandskap och sen dess har jag en rödprickig kind. På grund av det vänder jag bara vänster kind till i nästa film. Men nu har det gått bort lite, och då ska jag bada i septiskt vatten så att jag får amputera något. Nej, så roligt blir det inte. Istället sitter vi på den kinesiska restaurangen och har glömt hotellnyckeln i parken.
Dag tre är en försoningens dag. Vi blir klara. Och något som jag bara anade konturerna av når fram till mig, det går väldigt bra att filma på Aboa Vetus & Ars Nova. Jag kan inte komma på något museum i Stockholm där det skulle finnas bättre förhållanden för att filma. Inget museum där det finns en generös lounge, med sköna soffor som varken känns lyxiga eller sjaviga, och bakelser som både är bra och inte sätter en i konkurs. Vi kan lämna kameran på bordet, utan att den blir snodd och utan att det stör någon. Jag kan hänga kläderna precis vid kassan och behöver inte strula med skåp och stället är öppet till 19.00. Det är snyggt och tillåtande. De gör sitt jobb som ett offentligt konstmuseum och det gör det möjligt för oss att göra vårt jobb.
Vi åker hem. Från flygfönstret ser vi den Åländska skärgården i skymningen och alla tusen öar i våra inre på vilka Niklas och jag har glidit ifrån varandra ter sig ändå ganska fina, så här på distans. Vi håller hand.
Först mot sen eftermiddag går vi till museet, säger hej vi är här nu, till Turku-biennalens curator och börjar filma. Det går också förvånansvärt bra. Annars brukar vi båda bli gråtfärdiga när vi spelar in film, för det är så himla jobbigt. Knepet för den här eftermiddagen är att vi tar alla scenerna som ett test. Vi ska inte använda materialet, vi bara kör igenom allt. Sen sitter vi på en kinesisk restaurang med världens snabbaste service och dricker sött vin.
Inlullade i falsk trygghet möter vi dag två men då går det plötsligt dåligt. I filmen ska jag spela två roller, den jag är och den jag skulle vilja vara. Den andra personen är självsäker på ett lugnt sätt och saker fixar sig för henne. Hur ska jag kunna spela en sån när jag grips av panik? När vi ska flyga hem imorgon eftermiddag och filmen som ska bli klar inte ens är påbörjad? Jag minns inte replikerna och utstrålar allt utom värdighet. Naturligtvis kan jag inte vara den självsäkra som jag skulle vilja vara. Så dumt av mig att tro att jag skulle kunna det! Skulle jag kunna vara henne så skulle jag inte behöva göra den här filmen, säger jag till Niklas.
Vi betar oss ändå igenom scenerna. Vi blir också insläppta i den hemliga parken, en rest från tiden då museet var ett stadspalats åt en tobaksmagnat, och som fortfarande är privat mark. Jag har efter många mail utverkat tillstånd om att få bada i fontänen. Men det är mer kallt än kul. Jag tänker också på det de skrev, att jag gör det på egen risk för vattnet kloreras inte och byts sällan. I vintras gjorde vi en annan film, jag hällde ketchup på mig själv i femgradig kyla i ett norskt fjordlandskap och sen dess har jag en rödprickig kind. På grund av det vänder jag bara vänster kind till i nästa film. Men nu har det gått bort lite, och då ska jag bada i septiskt vatten så att jag får amputera något. Nej, så roligt blir det inte. Istället sitter vi på den kinesiska restaurangen och har glömt hotellnyckeln i parken.
Dag tre är en försoningens dag. Vi blir klara. Och något som jag bara anade konturerna av når fram till mig, det går väldigt bra att filma på Aboa Vetus & Ars Nova. Jag kan inte komma på något museum i Stockholm där det skulle finnas bättre förhållanden för att filma. Inget museum där det finns en generös lounge, med sköna soffor som varken känns lyxiga eller sjaviga, och bakelser som både är bra och inte sätter en i konkurs. Vi kan lämna kameran på bordet, utan att den blir snodd och utan att det stör någon. Jag kan hänga kläderna precis vid kassan och behöver inte strula med skåp och stället är öppet till 19.00. Det är snyggt och tillåtande. De gör sitt jobb som ett offentligt konstmuseum och det gör det möjligt för oss att göra vårt jobb.
Vi åker hem. Från flygfönstret ser vi den Åländska skärgården i skymningen och alla tusen öar i våra inre på vilka Niklas och jag har glidit ifrån varandra ter sig ändå ganska fina, så här på distans. Vi håller hand.
onsdag 25 augusti 2010
Cash
Jag har inga pengar. Jag har aldrig brytt mig om pengar och det var för väl, för då slapp jag bli jurist eller ekonom utan kunde lugnt välja att vara konstnär. Problemet är bara att när man inte har några alls, så tänker man på dem hela tiden. Pengar…! Det var inte så här mitt liv skulle bli. Men nu är det som det är, och då är det dags att gräva där man står.
1. I bostadsrättsföreningen där jag bor finns femhundra lägenheter. Många av dem har utsikt över Norr Mälarstrand, och har man det så har man också råd att ställa ner champagneglas i soprummet. Jag tar glasen och ställer upp på hyllan i köket. Men så slår det mig att jag även kan ta saker som jag inte vill ha själv, och sälja på Blocket. Jag frekventerar soprummet, men ser inget som kommer i närheten av glasen.
2. Via Internetdejtingen träffar jag män som gärna bjuder på mat och då kan man i rask takt boka upp: frukostdejt, lunchmöte och en mysig middag. En inte helt oväsentlig utgift i min budget skulle kunna falla bort helt. Så blir det dock inte. Jag tröttnar på dejtingen innan jag ens har satt min plan i verket, och om jag känner mig själv rätt skulle jag aldrig göra så.
3. Ibland går jag på promenader med en kille från kultureliten. Honom har jag inte träffat på nätet. Han vill visa mig många fina promenadvägar. Han berättar också en del intressanta saker när vi går tillsammans. Jag säger att jag snart kan ge ut en bok: ”Promenader med XX” Succén skulle tätt kunna följas av andra, mer pikanta titlar i serien, fantiserar jag.
4. De ringer från radion, de vill ha mig som gäst i studion till en debatt om konst. Under förutsättning att jag liberal. Ja, de har redan en konstnär som är vänster. Nu vill de ha en konstnär som är höger, så det blir lite dynamik. Mmgrph… ideal eller bröd? En kvart senare ringer det någon som vill ha sitt porträtt tecknat. Jag är väl konstnär, eller? Jo, men jag hatar att teckna. Inte heller där kan jag hjälpa dem eller mig själv.
1. I bostadsrättsföreningen där jag bor finns femhundra lägenheter. Många av dem har utsikt över Norr Mälarstrand, och har man det så har man också råd att ställa ner champagneglas i soprummet. Jag tar glasen och ställer upp på hyllan i köket. Men så slår det mig att jag även kan ta saker som jag inte vill ha själv, och sälja på Blocket. Jag frekventerar soprummet, men ser inget som kommer i närheten av glasen.
2. Via Internetdejtingen träffar jag män som gärna bjuder på mat och då kan man i rask takt boka upp: frukostdejt, lunchmöte och en mysig middag. En inte helt oväsentlig utgift i min budget skulle kunna falla bort helt. Så blir det dock inte. Jag tröttnar på dejtingen innan jag ens har satt min plan i verket, och om jag känner mig själv rätt skulle jag aldrig göra så.
3. Ibland går jag på promenader med en kille från kultureliten. Honom har jag inte träffat på nätet. Han vill visa mig många fina promenadvägar. Han berättar också en del intressanta saker när vi går tillsammans. Jag säger att jag snart kan ge ut en bok: ”Promenader med XX” Succén skulle tätt kunna följas av andra, mer pikanta titlar i serien, fantiserar jag.
4. De ringer från radion, de vill ha mig som gäst i studion till en debatt om konst. Under förutsättning att jag liberal. Ja, de har redan en konstnär som är vänster. Nu vill de ha en konstnär som är höger, så det blir lite dynamik. Mmgrph… ideal eller bröd? En kvart senare ringer det någon som vill ha sitt porträtt tecknat. Jag är väl konstnär, eller? Jo, men jag hatar att teckna. Inte heller där kan jag hjälpa dem eller mig själv.
Internetdejting
Jag har alltid velat dejta på nätet och nu ska det äntligen bli av. Med sedvanlig effektivitet och viljestyrka skriver jag upp mig på fyra dejtingsajter: Happy Pancake, Spraydate, Match och Parship. Min kontaktannons ser ut så här:
Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.
Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.
Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.
En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.
Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.
Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.
Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.
En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.
Julikrisen
Den här bloggen borde ha blivit skriven för länge sen. Åland var fint i juni, Niklas och jag filmade på slottet, dansade och reste en midsommarståg. Vi tog de små färjorna tvärs över den åländska skärgården och badade bastu. Vi kom till Finland, på Turkubiennalens bekostnad, och hade ett hotellrum med en bild av en jättestor ros över sängen. Jag skrev ett manus som jag vill filma i Åbo, en film som jag ska ha med på nästa biennal. Och Niklas ska filma mig. Men sedan vet vi inte längre. Vi kanske måste göra slut. Vad? Varför? När vi berättar det för våra vänner känns det helt sjukt. Vi sitter där och är kära i varandra. Vi brukar bli sura efter fyra dagar tillsammans, och det var inte bara en idyll på Åland, men inför den stora krisen står vi bara kvar med alla starka och rena känslor. Vi skulle lika gärna kunna hålla hand medan vi berättar att vi ska göra slut. Men visst förstår vi varför vi ska göra slut, och här är mina skäl.
Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.
Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.
Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.
Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.
Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.
Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.
Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.
Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
