Sommaren har kommit igång på allvar. Niklas och jag har hoppat studsmatta och blivit jagade av kossor. Det var på Niklas systers sommarställe i Halland. Va? Packade jag inte nyss upp kartongerna på Lundagatan? Jo, men sen skulle jag föreläsa på HDK och då passade vi på att hälsa på Lotta också…
Jag skriver nöjt ytterligare en plats som Niklas och jag har sovit på under det år vi varit tillsammans. Listan heter ”Alla sov” och från juni förra året har det blivit 21 stycken. Genom de första trevande vandrarhemmen i Stockholm, mina vistelsestipendier i Norge och Dalarna, vänners lägenheter i olika städer, hotell i Venedig och London, reservlägenheter när Niklas hus renoverades, min gamla lägenhet i Stockholm när Tomas var bortrest, sommarställen och tillfälligheter. Och nu den tjugoförsta platsen på ett år som vi slarvigt kallar ”hem” när vi går hem från vår kvällspromenad.
Det har varit ett galet jobbigt år. Det snurrar i Niklas huvud när han tänker på det. En del av allt det här hade vi gärna sluppit. Men mycket är självförvållat. Vi trissar upp varandra till att ständigt göra mer. Om några dagar åker vi på vistelsestipendium till Åland.
söndag 20 juni 2010
Lundagatan
Äntligen ska jag flytta till min egen lägenhet. 41 kvm funkis vid Zinkensdamm. Stora fönster med utsikt, fina trägolv, bevarat glasparti och vita väggar. Ingen annan lägenhet jag tittade på var lika fin. Den kändes så leende och lycklig, och jag tänkte: nu när jag inte vill flytta från det hem jag skapat och när jag för allt i världen inte vill bo själv, men måste, så kommer jag bli deprimerad och då är det bra om lägenheten är lycklig. Ja, jag måste ha en lägenhet som är lätt, när jag själv är så tung. Så budade jag sönder alla andra och fick den. Jag tittade på den i tio minuter och betalade mer än för något annat jag någonsin köpt. Nu packar jag trettio kartonger och gråter.
Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.
Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.
Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.
Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.
Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.
Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.
torsdag 20 maj 2010
Men, är inte Niklas upptagen?
När jag träffar folk i Göteborg och säger att jag är tillsammans med Niklas blir de förvånade. Det blir lite tyst och sen säger de: Men, är inte han tillsammans med Eva? Jag säger då snällt att nej, de skilde sig för fem år sedan men båda fortsätter att vara konstnärliga ledare på Atalante.
De första tio gångerna roade det mig, men nu går det mig på nerverna. Vad förväntar sig folk när de frågar så här? Kanske följande samtal.
Jag: Niklas och jag är tillsammans…
Valfri person: Men, är inte han tillsammans med Eva?
Jag: Ja men visst! Attans, jag glömde det. Eller… Vad sa jag förresten? Sa jag verkligen att Niklas och jag var tillsammans…? Nej, det menar jag inte. Niklas är ju förstås tillsammans med Eva. Ni har rätt, jag har fel. Nej, Niklas och jag… vi bara… vänstrar! Just det! Det är ganska hemligt, egentligen. Det är därför jag säger att jag är tillsammans med honom. Säg det inte till Eva, bara!
De första tio gångerna roade det mig, men nu går det mig på nerverna. Vad förväntar sig folk när de frågar så här? Kanske följande samtal.
Jag: Niklas och jag är tillsammans…
Valfri person: Men, är inte han tillsammans med Eva?
Jag: Ja men visst! Attans, jag glömde det. Eller… Vad sa jag förresten? Sa jag verkligen att Niklas och jag var tillsammans…? Nej, det menar jag inte. Niklas är ju förstås tillsammans med Eva. Ni har rätt, jag har fel. Nej, Niklas och jag… vi bara… vänstrar! Just det! Det är ganska hemligt, egentligen. Det är därför jag säger att jag är tillsammans med honom. Säg det inte till Eva, bara!
Har jag inte flyttat till Göteborg än?
Det är ett år sedan jag blev tillsammans med Niklas. Han bor i Göteborg och jag i Stockholm, och vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta. Tja, ett förslag är att flytta… Förslag hit och dit från utomstående har jag inga problem med. Men jag har problem med följande:
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”
Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”
Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.
måndag 10 maj 2010
Scilla
Tomas och jag går på promenad. Det är svinkallt som vanligt men vårblommorna har börjat komma upp. Jag pekar på några påskliljor och säger: påskliljor.
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!
Inte imponerade
Jag ska ha en föreläsning på Mälardalens högskola. Mycket bra går det och eleverna är kanske imponerade. Men det handlar inte om det. Det handlar om saker som utspelade sig innan.
För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.
Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.
Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.
För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.
Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.
Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.
Barn nu. Bäst före datumet går ut.
Jag läser Maria Zennströms bok ”Hur ser ett liv ut om man inte får tillräckligt med kärlek”. Den handlar till stora delar om hur den 45 åriga Maria förgäves försöker få barn. Hon testar allt. Akupunktur, inseminering i Danmark, fertilitetskliniker, och helt vanliga killar som man kan ligga med bara för den sakens skull. Inget hjälper. Det skulle kunna vara en trist bok. Men den är vacker, litterär och gripande. Jag läser den i ett streck, från det att solen står högt på himlen till att månen syns utanför fönstret. Maria och jag liknar varandra. Vi tänker likadant och vi har ett liv fullt av osäkerhet när det gäller jobb, försörjning, livsprojekt och självförverkligande. Ska jag om tio år fortfarande sitta i samma frilansskit, lika ensam och lika oförverkligad som nu?
Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.
Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.
Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.
Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.
Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.
Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
