Vi är hemkomna från London, vi har haft jul och blivit sjuka. Nu sitter vi i soffan och kurerar oss, Niklas med starksprit och jag med honungsvatten. Naturligtvis pratar vi om oss, om vårt förhållande och dess svårigheter. Krisen i London är förvisso utagerad men vi måste ändå dra några varv till i samma rondell. Att vårt förhållande blir problematiskt ibland kan bero på att det är så passionerat, menar Niklas. Alltid när han har läst om passionerade par i klassikerna har han tyckt att de är söta. Livsfrämmande litterära konstruktioner. Nu vet han bättre. Det är på allvar och passionen har sitt pris.
Det där sista vill jag inte höra. Varför ska det vara ett pris? Om det är bra, kan det inte bara få vara bra? Varifrån kommer priset? Hursomhelst, jag trodde aldrig att jag skulle ha ett förhållande om vilket jag skulle kunna sucka och säga det är svårt… men det är så häftigt! Det är kallt och varmt, bråk och kärlek. Så primitivt. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna så klyschigt. Inte jag heller, inte jag heller, säger Niklas passionerat och fyller på sitt glas. Vi är rörande överens om att vi inte är dem vi tycks ha blivit.
De närmaste dagarna läser jag två bra understreckare om kärlek och passion. I den ena skriver Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, om kritikern och essäistens Cristina Nehring och hennes försvar av passionen.
”Passion är även i vår liberala kultur provocerande. Vi må vara sexuellt frigjorda, men passionen vill vi ändå disciplinera socialt och politiskt. Den är tabubelagd mellan äldre och yngre, mellan fula och vackra, mellan feta och smala, mellan intelligenta och korkade. Den passion som den sociala konventionen bejakar ska vara symmetrisk. På politiskt språk säger vi att relationer måste vara jämställda. […] Kärleken ska vara bekväm, lätt och okomplicerad. Våra partner ska vara så lika oss själva som möjligt för att vi ska känna trygghet: den symmetriska enkelheten. […] Men tänk om passionen inte är eller bör vara jämställd eller lättillgänglig? Tänk om passion också bär med sig faror, mörker, ångest och maktkamp?”
Den andra streckaren handlar om hur kärlek och vardag går ihop och är skriven av Lars Fr H Svendsen, fil dr i filosofi vid Bergens universitet.
”Än i dag ingås majoriteten av äktenskapen på jorden på andra grunder än kärlek. Äktenskapsinstitutionen och den romantiska kärleken har uppstått ganska oavhängigt av varandra, och frågan är hur bra de två går ihop. Den romantiska kärleken har sina rötter i medeltiden, och var då explicit sammankopplad med attraktion mellan två personer som inte var gifta med varandra. Det var inte minst ouppnåeligheten – att de två älskande inte kunde få varandra – som var ett väsentligt element i romantiseringen. Det handlade om något absolut idealt som aldrig kunde förverkligas i denna världen. I det moderna samhället blev det dock i tilltagande grad ett ideal att denna lidelse skulle förverkligas inför ramarna av äktenskapet, men det var först i det tjugonde århundradet som denna kombination av äktenskap och kärlek blev normen i det västliga samhället.”
[…] ”Därför är äktenskapslöftet en hybris, ett vanvettigt övermod. Inte bara ska man säga att man älskar någon precis just nu, vilket i sig inte är något obetydligt påstående, men också att man ska fortsätta att älska någon livet ut. Det är frågan om att lova något för alltid i förhållande till något som alltid förändrar sig, där förutsättningarna är i ständig förvandling. Det är att satsa absolut allt på något, väl medveten om att det kan förändra sig radikalt och kanske svika. Är detta irrationellt? Det är det kanske, men livet skulle vara outhärdligt tråkigt om man inte kunde påbörja dylika hasardartade företag. Och oavsett det är det en del av att fostras som människa. Kärleken är oberäknelig, irrationell och påminner om besatthet. Men det kanske kan vara av godo att vara besatt. Det grekiska ordet för lycka, eudaimonia, betyder att vara besatt av en "god ande", men oroväckande många hemsöks snarare av en "ond ande".”
Länkar
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids tragedi_3946935.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/aktenskapets-vanvettiga-overmod_449283.svd
söndag 10 januari 2010
Krisen i London
Niklas och jag ska åka till London och jag borde vara glad men jag gråter. Vi kommer ha en kris i London, säger jag, precis som vi hade i Venedig. Först är vi lyckliga över att få vara så nära varandra, men efter ett par dagar kommer våra olikheter fram, och eftersom jag alltid brukar få som jag vill går jag honom på nerverna. I ett sådant läge har vi ett allvarligt samtal. Mycket riktigt hade vi ett i London också, och jag hatar det. Niklas å sin sida tycker inte alls att våra samtal är farliga. För vad är det att vara rädd för? Vi pratar ut och det blir bra igen. Helt bra faktiskt. Vi läker utan ärr.
Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?
Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?
Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.
Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?
Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?
Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.
Döda grisen och andra skrönor
Det ringer hos min kompis, det är polisen. Gå genast ner och öppna för oss! Konstigt att polisen inte har portkoder till alla hus i Stockholm och konstigt att det är helt tomt utanför dörren när han öppnar. Men det är inte tomt. Poliserna stod bara och tryckte på sidorna om dörren. När han öppnar rusar de in med dragna vapen. Gå genast in och lås om dig! säger en av dem strängt. Det razzia i en lägenhet i huset. Dagen efter slår restaurangen på bottenvåningen igen. Sedan är allt tyst. Och luktande. Jag hälsar på och står inte ut, det stinker i trapphuset. Min kompis går omkring och tror det värsta, det är katten som blev kvar i lägenheten, det är barnet, det är en tragedi... Han tar sig samman och undersöker saken närmare på kvällen. Det visar sig att restaurangen som så hastigt flydde fältet lämnade en slaktad gris i ett avstängt kylskåp. Nåväl, saken åtgärdades och allt är sant.
Häromdagen fick jag ett mail, som inte alls har med saken att göra. Det var från en kille som undersökt olika bloggars popularitet och min låg på 16 000 plats av 100 000. Det är vad jag har att berätta, från min dubiösa horisont, när min kompis berättar sanningen om grisen. Men vad kommer hända med den tomma restauranglokalen? Så frågar vi oss när vi äter en bjudmiddag på en helt annan restaurang. Lokalen kostar 100 000 kronor. Jag kan inte köpa den, säger jag snabbt. Min blogg är bara värd 22 000 kronor. Jag vet inte om det är sant men så stod det på nätet.
Häromdagen fick jag ett mail, som inte alls har med saken att göra. Det var från en kille som undersökt olika bloggars popularitet och min låg på 16 000 plats av 100 000. Det är vad jag har att berätta, från min dubiösa horisont, när min kompis berättar sanningen om grisen. Men vad kommer hända med den tomma restauranglokalen? Så frågar vi oss när vi äter en bjudmiddag på en helt annan restaurang. Lokalen kostar 100 000 kronor. Jag kan inte köpa den, säger jag snabbt. Min blogg är bara värd 22 000 kronor. Jag vet inte om det är sant men så stod det på nätet.
fredag 13 november 2009
Jag säljer ugnen och åker till San Francisco
Renoveringen i Niklas hus fortsätter. Ni kanske minns att det renoverades i somras? Det är inte klart än. Både Niklas och jag är helt bortom trötta. Vi ville inte renovera men var tvungna för stammarna skulle bytas. Vi går på Bauhaus och är så nära, så nära, mellan tummen och pekfingret, att gå sönder. Annars brukar ju par tycka om att inreda. Varken jag eller Niklas befinner oss i den fasen, det finns tusen andra saker vi hellre vill än att välja golv, men vi måste.
Jag vet åtminstone vad jag vill ha. Jag går in i affären och pekar, fin, ful, ful, fin. Han måste ha mer betänketid. Niklas, du har inte semester för det här! Det är inte sommar längre, du har en opera att sätta upp och jag ligger back med min utställning. Jag står där och skäller. Aldrig att jag trodde det om mig själv.
Sen är det dags för ugn. På affären hittar jag en billigare än den vi först såg, och sen en ännu billigare. Jag drar den billigaste ugnens fördelar och går ut för att köpa ris på ett thaiställe (jag är för snål för att köpa en hel rätt, det kan man inte göra varje dag, och wok kan vi fixa själva i det provisoriska köket i hallen utan rinnande vatten). Jag kan inte hitta thaisyltan, så jag går fram och tillbaka i kylan, mörkret och regnet, längs en bilväg i Partille, hysteriskt hungrig och premenstruell, och tänker att det här har du gjort fint, Magdalena Dziurlikowska. Du vet minsann hur en slipsten ska dras, hur man lever sitt liv och roar sig och det här har du valt helt själv! Du kunde välja precis vad du ville men du ville uppenbarligen ha skit.
Niklas kommer ut ur affären, han har köpt den mellandyra ugnen. Det var droppen. Jag blir tvärsur. Det tar några timmar, men vi blir vänner igen och följande dag byter Niklas ugnen till en ännu dyrare och så var problemet ur världen! Ja, för Niklas ville inte heller ha den mellandyra, värsta kompromissugnen. Vi kommer ha ett helt minerat hem, där varje grej minner om ett trauma.
Niklas vill ha saker med kvalitet, själv lägger jag hellre pengarna på resor. Niklas menar att ugn skaffar man en gång i livet. Jaha, men är vi inne på svindyra grejer man gör en gång i livet så vill jag hellre gifta mig. Jag säger att jag säljer ugnen och åker till San Francisco. Där kan vi gifta oss, men det kan vi inte i ugnen. När vi kör förbi spisaffären säger jag att vi träffades på Fylkingen och gjorde slut på Elon. Vi är inte skapta för att välja hushållsapparater ihop och lyckligtvis behöver vi inte göra det till en hobby.
På middagen hos några vänner berättar Niklas att vi bråkade. Wow, vad roligt att det inte bara är jag som kommer med flagranta avslöjanden. Men kan man verkligen säga att vi bråkade? Vad som hände var att vi låg i sängen och allvarsskämtade om hur mycket vi hatade varandra samtidigt som vi hånglade. Sånt älskar jag. Så ska en slipsten dras!
Jag vet åtminstone vad jag vill ha. Jag går in i affären och pekar, fin, ful, ful, fin. Han måste ha mer betänketid. Niklas, du har inte semester för det här! Det är inte sommar längre, du har en opera att sätta upp och jag ligger back med min utställning. Jag står där och skäller. Aldrig att jag trodde det om mig själv.
Sen är det dags för ugn. På affären hittar jag en billigare än den vi först såg, och sen en ännu billigare. Jag drar den billigaste ugnens fördelar och går ut för att köpa ris på ett thaiställe (jag är för snål för att köpa en hel rätt, det kan man inte göra varje dag, och wok kan vi fixa själva i det provisoriska köket i hallen utan rinnande vatten). Jag kan inte hitta thaisyltan, så jag går fram och tillbaka i kylan, mörkret och regnet, längs en bilväg i Partille, hysteriskt hungrig och premenstruell, och tänker att det här har du gjort fint, Magdalena Dziurlikowska. Du vet minsann hur en slipsten ska dras, hur man lever sitt liv och roar sig och det här har du valt helt själv! Du kunde välja precis vad du ville men du ville uppenbarligen ha skit.
Niklas kommer ut ur affären, han har köpt den mellandyra ugnen. Det var droppen. Jag blir tvärsur. Det tar några timmar, men vi blir vänner igen och följande dag byter Niklas ugnen till en ännu dyrare och så var problemet ur världen! Ja, för Niklas ville inte heller ha den mellandyra, värsta kompromissugnen. Vi kommer ha ett helt minerat hem, där varje grej minner om ett trauma.
Niklas vill ha saker med kvalitet, själv lägger jag hellre pengarna på resor. Niklas menar att ugn skaffar man en gång i livet. Jaha, men är vi inne på svindyra grejer man gör en gång i livet så vill jag hellre gifta mig. Jag säger att jag säljer ugnen och åker till San Francisco. Där kan vi gifta oss, men det kan vi inte i ugnen. När vi kör förbi spisaffären säger jag att vi träffades på Fylkingen och gjorde slut på Elon. Vi är inte skapta för att välja hushållsapparater ihop och lyckligtvis behöver vi inte göra det till en hobby.
På middagen hos några vänner berättar Niklas att vi bråkade. Wow, vad roligt att det inte bara är jag som kommer med flagranta avslöjanden. Men kan man verkligen säga att vi bråkade? Vad som hände var att vi låg i sängen och allvarsskämtade om hur mycket vi hatade varandra samtidigt som vi hånglade. Sånt älskar jag. Så ska en slipsten dras!
lördag 10 oktober 2009
Gondolträsket
Det är fjärde gången jag är i Venedig. Jag får aldrig nog. Det känns lite skämmigt att jag fastnar så för världens mest turistiga stad, men jag har ett alibi i Biennalen. Vi ska åka och se Biennalen! Det är så det heter när Niklas och jag åker till Venedig. Och visst ser vi Arsenale liksom Giardini samvetsgrant, men sedan väntar La Serenissima…
Niklas och jag är här i en hel vecka så vi åker vaporetto fram och tillbaka på Canale Grande av hjärtats lust, äter glass varje gång vi ser någon och promenerar i samtliga stadsdelar. San Polo och Santa Croce är vindlande. Cannareggio avslappnat. Dorsudoro, San Marco, Giudecca… Vi känner av nyanserna och tittar var vi kan bo någonstans. Ja, varför inte?
Här har vi en våldsamt stilig stad med mycket konst, film, sol och vatten, god mat och fint språk. Vi bor några dagar i en uthyrningslägenhet i Castello, tvätten vajar över gränden, barnen leker och espresson ryker. Blir man trött på att följa Fellinifilmen live från uteserveringen är det bara att ta båten till Lido och bada. Till kyrkogårdsön och lukta på cypresserna, eller till Murano och köpa en kristallkrona i form av en flamboyant godis.
Bäst är lugnet och skönheten. Inga bilar. Tystnad. Och ljudet av en stad, en stad minus motorer. En massiv viskning av fötter som sätts mot stenläggningen, ett mjukt muller av röster, ett vågskvalp mot stentrappan. Vi vaknar på ett gammalt hotell nära Rialtobron, mitt i smeten alltså, och det finns en finkornig tystnad där, som innan elektriciteten, eller något? Vi kan inte förklara det.
Skönheten då, kan vi förklara den? Vi försöker hela tiden. De eleganta, kapriciösa palatsen, de tivolirandiga stolparna i vattnet, skrattet och solkatterna. Allt som guppar och kluckar, maskernas guld och kanalernas smaragdsörja. Gränderna är svala, trånga och djupa som ådrorna i ett stendjur. Plötsligt öppnar sig vägen i ett torg, ett brett leende med bänkar och höstblommande träd. Lika plötsligt kan gränden ta slut med en kaj, vi får gå tillbaka. De eviga tvättstrecken över våra huvuden och en madonnabild med några instuckna plastblommor.
Sista dagen åker vi gondol, och det är häftigare än jag trodde. Men precis som jag måste ha ett alibi för att åka till Venedig, måste jag bortförklara gondolen med att jag gör en film. Mer om filmen i annat skede, nu om gondolen. Äntligen får man se Venedig så som staden är tänkt att ses. Man sitter ner i all stillhet, begrundar de lagom slitna fasaderna och glider mitt i det smaragdgröna. Armen vilar på en svartlackerad kant. Gondolen är en farkost mitt emellan ett instrumentetui, en likkista och en fräsig bil. Så man känner sig som en violin, greve Dracula och en raggare. Rekommenderas.
lördag 12 september 2009
Lycklig på distans
Niklas och hans kusin och dennes fru sitter i trädgården i Partille, de pratar förhållanden. Själv är jag inte i lustarnas trädgård, jag är i Stockholm. Så jag får allt berättat för mig först på kvällen på telefon. Så är det varje dag.
Det äkta paret sa till Niklas att de kände flera andra par som levde på distans och det de hade gemensamt var att alla var mycket lyckliga. Detta har jag sannerligen inte gemensamt med alla distanspar! Jag hatar att ha mitt förhållande på distans. Niklas träffar sin före detta fru mer än vad han träffar mig och jag umgås mer med Tomas än med honom. På kvällen bedyrar vi per telefon att vi tänker på varandra. Jag säger till Niklas att vi bara har det här förhållanden för att plåga varandra.
Okej, Niklas kommer upp till Stockholm. Han kan bara stanna en natt men bättre det än ingenting. Och visst, det är underbart. Underbart är kort. Jag träffar min kompis F som tycker att Niklas och mitt upplägg är bättre än att nöta på varandra varje vardag. Själv är jag definitivt den nötande typen. Jag vill bo ihop och jag vill lyssna på min favoritlåt på repeat. Priset man får betala känner alla till. Så jag kan ju glädja mig åt att vårt förhållande aldrig tappar i fräschör. När vi träffas… Det är som att få äta när man bantar och svälter sig själv. Aldrig har mat smakat så gott. Det är gudomligt. Men varför väljer inte folk att svälta sig varje dag för att få uppleva euforin? De flesta verkar istället äta mest hela tiden. Det är bara jag som inte får.
Det äkta paret sa till Niklas att de kände flera andra par som levde på distans och det de hade gemensamt var att alla var mycket lyckliga. Detta har jag sannerligen inte gemensamt med alla distanspar! Jag hatar att ha mitt förhållande på distans. Niklas träffar sin före detta fru mer än vad han träffar mig och jag umgås mer med Tomas än med honom. På kvällen bedyrar vi per telefon att vi tänker på varandra. Jag säger till Niklas att vi bara har det här förhållanden för att plåga varandra.
Okej, Niklas kommer upp till Stockholm. Han kan bara stanna en natt men bättre det än ingenting. Och visst, det är underbart. Underbart är kort. Jag träffar min kompis F som tycker att Niklas och mitt upplägg är bättre än att nöta på varandra varje vardag. Själv är jag definitivt den nötande typen. Jag vill bo ihop och jag vill lyssna på min favoritlåt på repeat. Priset man får betala känner alla till. Så jag kan ju glädja mig åt att vårt förhållande aldrig tappar i fräschör. När vi träffas… Det är som att få äta när man bantar och svälter sig själv. Aldrig har mat smakat så gott. Det är gudomligt. Men varför väljer inte folk att svälta sig varje dag för att få uppleva euforin? De flesta verkar istället äta mest hela tiden. Det är bara jag som inte får.
Varmt förvånad - så får du jobb
Förutom att jag skriver om konst ska jag börja recensera böcker. Litteraturansvarig och jag kommer fram till att jag ska skicka en lista med förslag på böcker och återkomma om en vecka. Så sker. När jag ringer upp har han inte tid. Kan du ringa imorgon? Javisst. Vad annars?
När jag ringer följande dag säger han:
– Ja, vi kan ju höra av oss om det skulle dyka upp något.
Så det var alltså det han inte hade tid att säga igår? Var det för det jag skulle skriva en lista och vänta i en vecka? Jag frågar inte honom så. Ibland har jag påtalat det solklara för chefer men då har de skrikit åt mig eller frusit ut mig. Vad jag säger istället, med värme och låtsad förvåning är:
– Så det var inget på min lista som var intressant?
– Böckerna måste ju komma in först.
Här gäller det att tolka det kryptiska uttalandet. Han menar att förlagen ska ha skickat böcker till redaktionen. Men jag har beställt recensionsex. av förlagen i eget namn, till egen adress. Vad tror ni? Hur ska man annars ha en chans? Jag, snabbt:
– Men jag har flera hemma.
– Jaha, vilka då?
Jag läser upp titlar. Han:
– Okej, du kan väl skriva om XX.
Vad kan vi lära oss av det här? Att ligga steget före och att inte säga det som borde sägas. Framför allt: när någon säger ”nej tack” säg aldrig ”jag förstår”. Spela förvånad istället. Och glöm inte värmen.
När jag ringer följande dag säger han:
– Ja, vi kan ju höra av oss om det skulle dyka upp något.
Så det var alltså det han inte hade tid att säga igår? Var det för det jag skulle skriva en lista och vänta i en vecka? Jag frågar inte honom så. Ibland har jag påtalat det solklara för chefer men då har de skrikit åt mig eller frusit ut mig. Vad jag säger istället, med värme och låtsad förvåning är:
– Så det var inget på min lista som var intressant?
– Böckerna måste ju komma in först.
Här gäller det att tolka det kryptiska uttalandet. Han menar att förlagen ska ha skickat böcker till redaktionen. Men jag har beställt recensionsex. av förlagen i eget namn, till egen adress. Vad tror ni? Hur ska man annars ha en chans? Jag, snabbt:
– Men jag har flera hemma.
– Jaha, vilka då?
Jag läser upp titlar. Han:
– Okej, du kan väl skriva om XX.
Vad kan vi lära oss av det här? Att ligga steget före och att inte säga det som borde sägas. Framför allt: när någon säger ”nej tack” säg aldrig ”jag förstår”. Spela förvånad istället. Och glöm inte värmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
