Pengar luktar inte

Tomas och jag höll på att komma bort ifrån varandra i trängseln. Det hade just varit snyggt, jag som inte har några pengar på mig, bara en klänning. Tomas däremot har som varje man tusen fickor på sina kläder, men det räcker inte när man ska utomlands, då måste man ha ett pengabälte. Inte en ful väska på magen utan ett tunt bälte innanför kläderna och Tomas har kommit på att det är bättre att vrida det bak mot svanskotan till. Det har dock sina nackdelar. Exempelvis då vi sprang efter bussen och han fick en blöja av dollarsedlar. Eller när vi satt på restaurangen och pengarna i plånboken tog slut, då gällde det alltså att ta ut nya från bältet baktill, där vid bordet. Ja? Man ska ju ha pengarna där ingen kommer åt eller vill komma åt. Pengar ur arslet helt enkelt.

Bukit Gombak

Så heter en tunnelbanestation vi aldrig kommer till men vi pekar på varandra och säger ”Bukit Gombak!” med samma uttryck som om man hade fått syn på ett märkligt djur. Det är vår humor, det är så vi tillbringar kvällarna då vi ligger slutkörda på hotellet.
- Vad tycker ni om Singapores nightlife? Har ni varit på någon klubb? frågar pressansvarig på New Majestic Hotel. Vi mumlar något ursäktande om jetlag. Vi ursäktar oss också för att vi bor på Golden Landmark och inte ett hippt designhotell. Hon å sin sida ursäktar sig för att det regnar. Anledningen till vårt samtal är att jag recenserar designhotell i Chinatown för ”Allt om resor” och idag blir vi kringguidade på sju stycken.


Det är inte alls så enformigt som det kan låta för alla har de sina distinkta profiler. Re är retro i starka färger, Scarlet är syndigt och Berjaya kolonialt. New Majestic har badkar ute på balkongen och Hotel 1929 är det inga amerikaner som bor på för rummen är för kompakta. Men ack så häftiga! Vi blir väl omhändertagna, jag reportern och Tomas assistenten, och jag lyckas tigga till mig gratis vattenflaskor överallt. Roligt med lite annan typ av turistande än vad vi brukar ägna oss åt och SÅ mycket finns det inte att se i Singapore. Det är inte som Bangkok eller New York utan en ganska råddig stad med få ordentliga sights. Men visst är det roligt med skyskraporna, djungelträden, de gamla handelshusen och den kinesiska, malaysiska och indiska blandningen på allt. Efter åtta timmars kringvandrande i en sån stad blir man mör, nu blir det som vanligt bukit gombak hemma på rummet!

Sleepless in Singapore

Vi bokade dubbelrum på Sleepy Sam’s som annars har sovsalar och trodde att vi visste vad vi gjorde. Bara det att rummets dörrar är träjalusier och ovanför dörren tar den smutsiga väggen slut. Ja, det är helt öppet in till övriga rum, mer praktiskt så i varmare klimat! Vi lär oss aldrig, hur mycket vi än reser. Men jag är bra på att byta rum så vi får ett mer avskilt. Det fungerar första natten men natt två är stökig. Åh, Sleepy är ett vänligt ställe med vajande dörrdraperier och perfekt läge mot en gågata men väcks man hela natten igenom så hjälper inte all charm i världen.


Golden Landmark blir vårt nästa boende. Glassigt rum på tolfte våningen och sköna sängar. Bara det att vi inte får tillbaka några pengar alls för de två resterande nätterna från Sleepy. Det är bokat och ingenting kan ändras, även om vi flyttar kan de inte hyra ut det till någon annan. På ren trots behåller vi nyckeln till vårt gamla rum, vi checkar inte ut. Vad ska vi göra det för när vi inte får tillbaka pengarna och när de ändå inte kan hyra ut rummet till någon annan? Nu har vi två rum i Singapore. Eftersom frukost inte ingår på Landmark går vi över till Sleepy och äter där.

Orkidéer

Redan på Singapores flygplats är de där, orkidéerna. Lila, vita och rosa i hela trädgårdar. Mängder av dem som symboliserar Singapore, medan EU:s nationalblomma är en dammig kontorsfikus. Jag måste fota blommorna, men vågar jag? Att röka på tunnelbanan betingar böter om 6 000 kronor och att äta i vagnen kostar 3 000. Så hur mycket blir ett fotografi i ankomsthallen? Det var gratis. Tomas slipper dessutom få SHIT (suspected hippie in transit) stämplat i sitt pass, så som långhåriga män fick för några år sen.


Första dagen i Singapore går vi till National Orchid Garden och ser tusen orkidésorter, enligt broschyren. Om det stämmer är svårt att säga när man är oskolad. Hursomhelst finns en mängd platser där man kan sitta på stubbar och bli fotad. Det är kaskader av orkidéfärger och en skylt: Photo Spot. Titta, jag sätter mig här… och Tomas blir som vanligt dokumentatören av min semester.


Orkidéträdgården är kanske den finaste park jag sett men det är för varmt för att gå igenom den igen. Istället åker vi till Orchard Road och deras luftkonditionerade shoppinggallerior. Därifrån spiller musiken över till trafikbruset. För hundrafemtio år sedan var det tigerrytanden från bergen, malariaträsk och gångtrafik. Djungeln gör sig dock påmind i gatuplanteringarna, inget gräs på spillytorna utan ampelliljor, tjockt av dem och ilsket grönt.


Nästnästa dag går vi till orkidéparken igen. Jag har kommit på att jag kan försöka skriva om orkidéer och Singapore och kanske sälja in det som resereportage. För det mesta brukar det vara ett misstag att återvända till platser som man precis har sett, men inte nu, magin finns kvar.

We sail tonight for Singapore

Vi flyger med Finnair via Helsingfors, sedan Thai från Bangkok och där börjar färgerna. Tempel i flygplansterminalen, guldtråd i kläderna. Tydligen måste man åka till andra sidan av jordklotet för att få en tallrik som är cerise eller en orkidé fäst vid handfatet, för i Skandinavien är sånt otänkbart.

Man kan invända: det finns inga tropiska blommor att uppbåda året runt i Karelen. Nej, men ta vad som helst, ta granris och fäst vid kranen! För det handlar inte om att något inte finns eller att man inte har råd utan om att man inte är van att få ha det pyntat och därför tycker man det är så exotiskt utomlands. Fast å andra sidan, hur mycket skog hade inte gått åt för lite granris här och där? Äh, Vanda flygplats i Helsingfors är fin och går man på toa, till de stora tomma lokalerna med speglar, känns det lika bra som en skräckfilm.

Ingenting som lite Photoshop inte rår på

Jag skrev en personlig artikel om bland annat kreativitet för Expressen. De svarade: vi behöver bilder! Ja, naturligtvis, det är inget en skribent tänker på, men inte heller någon omöjlighet för en konstnär. Så vi fotade, vi hade ett dygn på oss. Men när någon säger "nu" så är man sällan dressed for success.

Fan, jag som inte färgat håret, grå strån överallt, fotosessionen inställd! Eh…nej, i Photoshop kan du ta bort det som du gjorde med bilden från i somras. Det tog nästan lika lång tid som att färga håret på riktigt men resultatet sitter fortfarande i. En finne på hakan! Photoshop. Jag pustar ut, att jag aldrig lär mig att det inte spelar någon roll hur jag ser ut när vi fotar.

En stund senare står jag och lagar mannagrynsgröt för den ska också vara med i bild. Gröten ser ungefär lika dålig ut som jag och klumpar sig. Jag förtvivlar en nanosekund innan Photoshop-blixten skär som salighet genom min hjärna. I Photoshopens tidevarv behöver inte gröten vara perfekt, den kan klumpa sig tokig men kommer likförbannat slätas ut till oigenkännlighet i evigheters evigheter.

Sen jävlades faktiskt sakerna inte mer, men det kunde lika gärna ha fortsatt så här:
Ok, jag har mig själv, rakad med Photoshop under armarna, gröten i perfekt Photoshopkonsistens, blusen – fläckfri tack vare Photoshop, men orkidén som ska vara i bakgrunden har slutat blomma. Ja? Då tar vi en blomma från nätet och sätter fast på dess vissna kvist, pucko. Vi ska ta några foton ute också, i en snöig backe med pulka. På affären har de bara grå pulkor men jag vill ha en röd. För bara några år sen hade vi rusat runt stan tills det skymt. Nu är det bara: ro hit med en bajsfärgad pulka, det spelar ingen roll, för jag har Photoshop! Jag har sedan länge slutat välja färg på kläder, på bilar… Vi åker till Hammarbybacken, men där har snön delvis smält bort. Delvis säger du, då kan man klona dit mer i Photoshop. Sen är det också en herrans massa människor överallt. De klonar man bort. Och himlen ska vara mörkare och mitt läppstift har gått bort och håret blåser över mitt ansikte...

Klick sa kameran. Och jag kommer aldrig att glömma stunden då jag stod ensam och stolt mot den ovädersmörka himlen. Jag hade brandröd pulka, blodrött läppstift, korpsvart hår och kinder som rosenblad. Och snön, ni borde varit där, den var som ni ser djup och gnistrande.

Så hur var det nu, vad är sant och vad är Photoshop? Bilderna är faktiskt obehandlade, om det är viktigt, nu när det är konstfoto. De grå stråna syntes ändå inte, finnen var på rätt sida av hakan, grötklumparna sjönk till botten av tallriken, en röd pulka fanns på den andra affären, snön i backen var tillräcklig, vi väntade tills skidåkarna var ur bild, mitt hår blåste åt rätt håll och jag bättrade på läppstiftet, med läppstift, precis innan. True beauty.
Länk till bilden och artikeln

Ernst Billgren min guide

Ernst Billgrens nya bok ”Vad är konst?” ställer världens tråkigaste fråga i guld på det profetiskt vita omslaget, så redan det är kul. Jag önskar att jag fick den i händerna...
Det här skulle kunna vara en blogg men istället blev det en kommentar på Konsten.net där man kan läsa den garanterat roliga fortsättningen:
http://konsten.net/narbild/kommentar_billgren.html