Sleepless in Singapore

Vi bokade dubbelrum på Sleepy Sam’s som annars har sovsalar och trodde att vi visste vad vi gjorde. Bara det att rummets dörrar är träjalusier och ovanför dörren tar den smutsiga väggen slut. Ja, det är helt öppet in till övriga rum, mer praktiskt så i varmare klimat! Vi lär oss aldrig, hur mycket vi än reser. Men jag är bra på att byta rum så vi får ett mer avskilt. Det fungerar första natten men natt två är stökig. Åh, Sleepy är ett vänligt ställe med vajande dörrdraperier och perfekt läge mot en gågata men väcks man hela natten igenom så hjälper inte all charm i världen.


Golden Landmark blir vårt nästa boende. Glassigt rum på tolfte våningen och sköna sängar. Bara det att vi inte får tillbaka några pengar alls för de två resterande nätterna från Sleepy. Det är bokat och ingenting kan ändras, även om vi flyttar kan de inte hyra ut det till någon annan. På ren trots behåller vi nyckeln till vårt gamla rum, vi checkar inte ut. Vad ska vi göra det för när vi inte får tillbaka pengarna och när de ändå inte kan hyra ut rummet till någon annan? Nu har vi två rum i Singapore. Eftersom frukost inte ingår på Landmark går vi över till Sleepy och äter där.

Orkidéer

Redan på Singapores flygplats är de där, orkidéerna. Lila, vita och rosa i hela trädgårdar. Mängder av dem som symboliserar Singapore, medan EU:s nationalblomma är en dammig kontorsfikus. Jag måste fota blommorna, men vågar jag? Att röka på tunnelbanan betingar böter om 6 000 kronor och att äta i vagnen kostar 3 000. Så hur mycket blir ett fotografi i ankomsthallen? Det var gratis. Tomas slipper dessutom få SHIT (suspected hippie in transit) stämplat i sitt pass, så som långhåriga män fick för några år sen.


Första dagen i Singapore går vi till National Orchid Garden och ser tusen orkidésorter, enligt broschyren. Om det stämmer är svårt att säga när man är oskolad. Hursomhelst finns en mängd platser där man kan sitta på stubbar och bli fotad. Det är kaskader av orkidéfärger och en skylt: Photo Spot. Titta, jag sätter mig här… och Tomas blir som vanligt dokumentatören av min semester.


Orkidéträdgården är kanske den finaste park jag sett men det är för varmt för att gå igenom den igen. Istället åker vi till Orchard Road och deras luftkonditionerade shoppinggallerior. Därifrån spiller musiken över till trafikbruset. För hundrafemtio år sedan var det tigerrytanden från bergen, malariaträsk och gångtrafik. Djungeln gör sig dock påmind i gatuplanteringarna, inget gräs på spillytorna utan ampelliljor, tjockt av dem och ilsket grönt.


Nästnästa dag går vi till orkidéparken igen. Jag har kommit på att jag kan försöka skriva om orkidéer och Singapore och kanske sälja in det som resereportage. För det mesta brukar det vara ett misstag att återvända till platser som man precis har sett, men inte nu, magin finns kvar.

We sail tonight for Singapore

Vi flyger med Finnair via Helsingfors, sedan Thai från Bangkok och där börjar färgerna. Tempel i flygplansterminalen, guldtråd i kläderna. Tydligen måste man åka till andra sidan av jordklotet för att få en tallrik som är cerise eller en orkidé fäst vid handfatet, för i Skandinavien är sånt otänkbart.

Man kan invända: det finns inga tropiska blommor att uppbåda året runt i Karelen. Nej, men ta vad som helst, ta granris och fäst vid kranen! För det handlar inte om att något inte finns eller att man inte har råd utan om att man inte är van att få ha det pyntat och därför tycker man det är så exotiskt utomlands. Fast å andra sidan, hur mycket skog hade inte gått åt för lite granris här och där? Äh, Vanda flygplats i Helsingfors är fin och går man på toa, till de stora tomma lokalerna med speglar, känns det lika bra som en skräckfilm.

Ingenting som lite Photoshop inte rår på

Jag skrev en personlig artikel om bland annat kreativitet för Expressen. De svarade: vi behöver bilder! Ja, naturligtvis, det är inget en skribent tänker på, men inte heller någon omöjlighet för en konstnär. Så vi fotade, vi hade ett dygn på oss. Men när någon säger "nu" så är man sällan dressed for success.

Fan, jag som inte färgat håret, grå strån överallt, fotosessionen inställd! Eh…nej, i Photoshop kan du ta bort det som du gjorde med bilden från i somras. Det tog nästan lika lång tid som att färga håret på riktigt men resultatet sitter fortfarande i. En finne på hakan! Photoshop. Jag pustar ut, att jag aldrig lär mig att det inte spelar någon roll hur jag ser ut när vi fotar.

En stund senare står jag och lagar mannagrynsgröt för den ska också vara med i bild. Gröten ser ungefär lika dålig ut som jag och klumpar sig. Jag förtvivlar en nanosekund innan Photoshop-blixten skär som salighet genom min hjärna. I Photoshopens tidevarv behöver inte gröten vara perfekt, den kan klumpa sig tokig men kommer likförbannat slätas ut till oigenkännlighet i evigheters evigheter.

Sen jävlades faktiskt sakerna inte mer, men det kunde lika gärna ha fortsatt så här:
Ok, jag har mig själv, rakad med Photoshop under armarna, gröten i perfekt Photoshopkonsistens, blusen – fläckfri tack vare Photoshop, men orkidén som ska vara i bakgrunden har slutat blomma. Ja? Då tar vi en blomma från nätet och sätter fast på dess vissna kvist, pucko. Vi ska ta några foton ute också, i en snöig backe med pulka. På affären har de bara grå pulkor men jag vill ha en röd. För bara några år sen hade vi rusat runt stan tills det skymt. Nu är det bara: ro hit med en bajsfärgad pulka, det spelar ingen roll, för jag har Photoshop! Jag har sedan länge slutat välja färg på kläder, på bilar… Vi åker till Hammarbybacken, men där har snön delvis smält bort. Delvis säger du, då kan man klona dit mer i Photoshop. Sen är det också en herrans massa människor överallt. De klonar man bort. Och himlen ska vara mörkare och mitt läppstift har gått bort och håret blåser över mitt ansikte...

Klick sa kameran. Och jag kommer aldrig att glömma stunden då jag stod ensam och stolt mot den ovädersmörka himlen. Jag hade brandröd pulka, blodrött läppstift, korpsvart hår och kinder som rosenblad. Och snön, ni borde varit där, den var som ni ser djup och gnistrande.

Så hur var det nu, vad är sant och vad är Photoshop? Bilderna är faktiskt obehandlade, om det är viktigt, nu när det är konstfoto. De grå stråna syntes ändå inte, finnen var på rätt sida av hakan, grötklumparna sjönk till botten av tallriken, en röd pulka fanns på den andra affären, snön i backen var tillräcklig, vi väntade tills skidåkarna var ur bild, mitt hår blåste åt rätt håll och jag bättrade på läppstiftet, med läppstift, precis innan. True beauty.
Länk till bilden och artikeln

Ernst Billgren min guide

Ernst Billgrens nya bok ”Vad är konst?” ställer världens tråkigaste fråga i guld på det profetiskt vita omslaget, så redan det är kul. Jag önskar att jag fick den i händerna...
Det här skulle kunna vara en blogg men istället blev det en kommentar på Konsten.net där man kan läsa den garanterat roliga fortsättningen:
http://konsten.net/narbild/kommentar_billgren.html

Brev till Anna Odell

Anna… jag mailade dig men antar att din inbox pajat av allt skräp, så det kanske är lättare att nå dig så här:

Hej Anna,

Oj, vad det stormar! Märkligt med alla bloggare som önskar livet ur dig – med tanke på att det inte går en timme utan att folk hittar på inre och yttre smärtor för att få vård snabbare (och blockerar för dem som verkligen behöver).

Men varför går du inte ut med vad du ville med aktionen? Jag kan förstå att projektet ingår i ett större sammanhang som kanske inte ens är klart, men det du tänkt kring själva aktionen har du ju. Du har medieljuset på dig, så om du vill säga något med det du gjorde - now is the time! Jag vet inte om det funkar som en cliffhanger att du har utställning i maj... Kanske kommer media vara där då också, kanske inte. Jag tänker bara att det är nu-nu som du har chansen att verkligen nå ut med ditt budskap! Det känns så mycket Konstfack att säga nej, jag kan inte berätta för projektet är inte klart.

Själva aktionen då, ja, många är vi som inte skulle göra det. Jag skulle inte kunna för att jag inte skulle komma på det, det ligger inte i linje med mitt konstnärskap. Jag skulle inte heller palla psykiskt, skulle inte kunna spela rubbad eller vilja gå igenom tvångsomhändertagandet. Jag skulle också känna mig så usel när jag sa att allt bara var fejk. Men bara för att det inte är min personliga kopp te så behöver det inte vara fel! Hursomhelst kan jag inte ta ställning för jag vet inte vad det handlar om. Konsten är full av provokationer, men se till att du får medieplats för dina tankar, annars riskerar det att bli obegripligt.

Hälsningar
Magdalena

2009 – Ett riktigt skitår och jag är jämt sen

Är det så dags att komma med en nyårsblogg nu? Ja, jag vet, det är skrutt men i alla fall. En vän sa att nyårsafton inte var så rolig för honom, mest ångest över det hela. Det gör inget, sa jag försonligt, 2009 kommer ändå att vara ett riktigt skitår. Hur vet jag det? Jag har fått två järtecken:

Jag hittar ett bajs på hörnet Ringvägen/Götgatan. Med en liten amerikansk flagga nerstucken i det. Haha, det är ju underbart. Men vänta nu, Obama har tillträtt och allt ska bli guld. Hursomhelst, jag fotar, skickar in till DNs Namn & Nytt och rubricerar bilden som en protest från gångna tider. DN tar in den! Och inte bara det, mitt bajs sätter igång en trend, folk skickar in foton på korvar med diverse partyparasoller och töntiga budskap. Jag känner mig ändå ohotad, mitt bajs var bäst. Jaa, vad ska man säga? Skit byggde denna karriär.

Sent omsider nås jag av nyheten att man inte ska ha tandborstar stående framme i samma badrumsutrymme som toaletten. Det vill säga om man spolar i toan utan att stänga locket för då flyger små partiklar och sätter sig på borsthuvudet. Det vore just snyggt! Här har jag stått och borstat tänderna med bajs i trettio år. Sen har jag tagit bajstvålen och tvättat händerna, torkat mig med bajshandduken och smort ansiktet med bajskrämen. För jag antar att partiklarna inte siktar in sig på tandborstar allena?
I en vecka ställer jag in min tandborste i badrumsskåpet. Men eftersom mitt liv på intet sätt blir bättre kapitulerar jag. Det finns inget som hjälper mot skit.