Fläskavica

Det är så skönt att åka iväg, slippa all vardagsslentrian... eh, not. Tänk att behöva ställas inför följande varje morgon hemmavid: har du tejpat igen mjölken, är det vatten i termosen, har du packat allt från badrummet, var är min sked, är det här E 263, var ska vi äta, vad betyder plesk, får man fota här, var ska vi sova, english, deutsch, kan du hoppa ur och kolla så att jag inte kör på hunden, hur mycket blir det i euro, ska vi ladda batteriet, är det här tvål, var är saxen så att jag kan få upp tejpen från mjölken, finns det något internet, kan man dricka vattnet här, hur öppnar man fönstret, och så vidare da capo al fine. Pljeskavica är hamburgare.

Dubrovnik steals the show

Vid färjeläget i Sucuraj häller jag ut Tomas frukostmjölk till katter. De lapar sig mätta och lägger sig under bilen men allt går bra och vi är återigen på den vackra kustvägen som löper som landet är långt. Det är så man blir tokig. Enligt guideboken är Kroatiens kust 600 km lång, men det är bara fågelvägen. Egentligen är den 1 800 km, och lägger man dessutom till alla öars kuster blir det 6 000 km badklippor.

Lunchstopp. Risotto negro, jag har beställt det i diverse länder och tror mig vara i hamn men här är den sotsvart och simmar liksom i en pöl av tjära. Salt så det förslår, jag kan inte äta. Servitören är missnöjd. Dumma turistas, bläckfisken är ett saltvattendjur. Alla andra restauranger världen över snålar och serverar blekfis men här har vi vår stolthet kvar och klämmer ur en hel bläckfisk per tallrik! Det är som att vilja ha Venezuelas mörkaste choklad men sen klaga för att det inte är Plopp. Naturligtvis håller han inte någon utläggning för mig.

Dubrovniks gamla stad ser lovande ut redan på håll med löjligt välbevarad ringmur. Inuti blir ingen besviken heller. Det är samma koncept med glädjestrålande marmorgator som i Zadar och Split men här finns en större öppenhet och mer av härligheten. Gränder lummiga av krukväxter och badklippor strax utanför stadsmurarna gör sitt till. I skyltfönstret bland dockor och porslinsklockor finns boken ”Dubrovnik at war”. Till ackompanjemang av raska folkvisor bläddrar jag igenom bilder av lyxjakter i brand. Pang-bom för femton år sen. Helt bisarrt vad tiden går, men även kriget i sig förstås. Det är som om: ”Japp, nu ska det bli krig av, nu bombar vi Årstavikens marina!”

Det Hvarska badet

Det är inte som Thailand säger Tomas när han stelbent går ner i vattnet. Det var varmare i Albanien i oktober, klagar jag, men bada skall man. Vårt första och förmodligen sista dopp på den här semestern. Stråk av is viner igenom den redan svalkande vattenmassan men färgen är helt sjukt, kemiskt, hejdundrande turkosgrön.

Semester på riktigt

Jag har läst att de kroatiska städerna har marmorgator, det låter sagolikt och visst är marmor fallet men inte putsad och ådrig utan enfärgad och blanksliten. Ljust, det är det inte tu tal om, men annars mindre inspirerande än jag trodde. Det finns romerska ruiner i tillståndet av ”assorted stones”, flotta latteserveringar, italiensk glass och virkade östatsspetsdukar. Vi river av Zadar och Split och tar båten över till ön Hvar. Vi har rest i exakt en vecka och inte stannat längre än en natt per ställe. Nu bromsar vi in och packar upp i ett spatiöst rum med kök. Utanför har vi vår veranda med tät grönska. Nedanför huset det obligatoriska smaragdfärgade vattnet och en småstad på gångavstånd. Folk som kommer hit slår sig ner i en månad, lär känna husvärden, lär sig språket. Det kanske inte är så hemskt.

Jag ägnar tiden åt att skriva medan Tomas läser ut sina samtliga böcker. Tomas bantar också, det vill säga han äter ingenting. Ett och annat plommon lyckas jag lura i honom, men öl går an och cigaretter förstås. Han ger öl- och cigarettdieten ett ansikte och skulle säkert kunna sälja den på internet. Sen sitter han i solen utan solskyddsmedel och tycker bara det är roligt när han bränner sig. Jag ska nog skvallra för hans föräldrar. Om vi lyckas komma i kontakt någon gång. Tomas har försökt i ett par dagar utan svar. Mina ringer varje dag och säger att vi inte ska åka genom Kosovo till Bulgarien, fastän vi aldrig planerade att ta den vägen.

När vi stannar till vid vägen för att titta på utsikten säger jag till Tomas: ”Du är i Kroatien!” och han: ”Mest du, faktiskt.” Så är det också när han frågar vad jag tittar på och jag svarar förvånat att allt, och du? Ingenting. Det är jag som är upplevaren i vår familj och han kör, men nu har vi två bilfria dagar och ska bada.

När jag blir gammal

Vi åker på slingrande väg vid kusten, ser smaragdvatten, vita klippor, mörka cypresser och silvriga olivlundar och jag undrar varför jag bor i Sverige. Eller varför jag föddes i Polen, när det är här som jag hör hemma. Det känns så rätt varje gång jag kommer till Medelhavet. K föredrar havet vid Lofoten där han kan få kall vind i skägget. Själv vill jag vara naken bland blommor. Var och en i sitt rätta element. ”När jag blir stor” har omärkligt ersatts med ”när jag blir gammal”. Då ska allt äntligen gå i uppfyllellse och jag ska ha ett hus vid havet med tropisk växtlighet och katter. Med verandor och terasser, i ett klimat där man kan vara ute när man är hemma. Men inte i Spanien för där läspar de så förbannat. Sydamerikansk spanska är bättre men då är det så långt från Europa. Italien är fullt av vespor och i Kroatien finns ingen konst eller feminism utan lavendel och olja istället. Förresten så ska man inte utsätta sig för höga temperaturer när man är gammal, då ramlar man bara av pinn. Speciellt som man som medelhavstant måste gå i svart.

Kroatiska nätter

Jag försöker somna i nattlinne, kofta och Tomas yukata. Över mig har jag hotellets filt och egen filt men märker att det inte kommer att gå. Jag vecklar ut picknickfilten som turligt nog är försedd med ogenomsläpplig gummiplast på insidan. Jag har frusit i Mexico City, New Delhi och nu vid det regniga Medelhavet. Överallt dit vi åker i lågsäsong för att undivka olidlig hetta. Tomas problem är av annat slag. Jättekudden tar upp en tredjedel av sängen och räcker till korsryggen. Täcket är kvadratiskt. Nie dobrze, inte bra, med betoning på ”nie”. Tomas har lärt sig mer användbara fraser på polska. Själv har jag en intuitiv förståelse för kroatiska och stoltserar vid varje skylt vi ser. Tomas rycker på axlarna: ”Ja, det är kommunistiska.”

Slovenska specialiteter

Vad är typiskt slovenskt? Ingen aning. Tjeckien har sin böhmiska kristall, så som Sverige har sitt glas och Venedig sitt. Milkakossan är från samma trakt som Hitler, men Slovenien? Hursom, vi äter stekt lever och jag beter mig lite bättre mot vår servitris än vad jag annars presterar. Jämt när jag ska ta in på hotell eller beställa mat blir jag nervig, undfallande och formell. Hade hon och jag träffats på något disco så hade vi haft ett helt annat förhållningssätt till varandra men eftersom hon har en uniform och jag kan göra en mängd fel så är det bäddat för ömsesidigt lidande. Jag försöker anlägga en blick som säger: ”vi är inte servitris och gäst, vi är två tjejer som kan vara avslappnade gentemot varandra.” Någon gång ska jag lyckas.

Vi stannar vid slottet Bled; en borg på en klippa ovanför en sjö. Det är populärt att gifta sig där och fördriva en vecka, eller så. Ena dagen fikar man och tittar på slottet, andra åker man upp till slottet, tredje paddlas man runt på sjön. På fjärde dagen är måttet rågat, då dödar man sin käresta av tristess. Dessutom är det kallt och regnigt, jag vill till Medelhavet.