På morgonen skriver jag brev och lyssnar på musik. Sen lånar jag en bok, går en kurs i samba, köper lite teknik, efterbehandlar mina foton, ser en film och pratar med någon i en annan stad. Så när dagen är slut har jag använt mig av papper, pennor, cd-skivor, stereoanläggning, bibliotek, biograf, kursverksamhet, affär, mörkrum och telefon. Nej. Det enda jag har använt är datorn. Min silvriga Mac som jag lärt mig att älska. Mail, Skype, Spotify, Pirate Bay och Photoshop. Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt utan det här. Jag är full av kärlek och tacksamhet. Det är nästan så att jag gråter.
Ibland får jag för mig att jag skulle vilja leva i en annan tid, i en avlägsen historisk epok. Skitsnack. Är det någon tid jag möjligen skulle vilja byta till så är det framtiden, då tekniken har utvecklats ytterligare. Men skulle det inte vara roligt att gå ut och träffa lite människor av kött och blod? Ja, men det gör jag ju också! Skillnaden är bara att många saker som tidigare inte blev gjorda blir av. Lekande lätt går det. Och så som det är nu sitter jag ensam i ett snöigt och tyst Dale. Hade jag inte haft dator och internet så hjälpe mig gud. Tja, hade jag inte haft nätet så hade jag fått handskas med tiden på ett annat sätt. Det hade varit en utmaning och visst kan jag vara svag för ett sånt hard core, men att ha tillgång till hela världens kunskap och dårskap med ett klick är också väldigt utvecklande.
lördag 30 januari 2010
Hopp för människorna
Jag sitter och jobbar koncentrerat i ett snöigt Dale. Ensam med datorn hela dagarna. Människorna och deras sätt lär jag känna via det de skrivit, sagt, gjort och lagt upp på internet. Jag känner mig mer och mer som en marsmänniska som betraktar jordefolket på håll och jag har följande att rapportera från min antropologiskt distanserade horisont:
Människorna tycker om att ha roligt. De är ganska smarta och de har gjort fantastiska saker men hela tiden tittar de bara efter hur de skulle kunna ha det kul. De sitter och jobbar, men inte så mycket, för rätt som det är förälskar de sig, får barn, går på fest, köper glittriga kläder, åker till stranden, skaffar katt och äter godis. Människorna vill helst bara vara med andra människor. Tända ljus, äta gott, röra vid varandras mjuka kroppar, skratta mycket och titta på något vackert.
Här skulle man kunna bli förbannad, men jag blir rörd. Jag tycker det är så häftigt att människor tillåter sig själva att vara så pass barnsliga och luststyrda under en så stor del av sina liv. Och att det finns en ekonomi som kan bära upp ett sånt sätt att vara på. Åtminstone just nu och i en liten del av världen. Men är det inte just det som är problemet? Att västvärlden flummar sött medan resten av klotet får betala? Ja, det stämmer, men det som gör mig glad och lite förbryllad är människans stora lust till att leka och le. För så fort de har skjutit färdigt för natten i Sierra Leone så bakar de också en kaka och planterar en blomma. Kakan får man hål i tänderna av och blomman vissnar om några dagar, men under tiden har man haft det fint, roligt och gott.
Människorna tycker om att ha roligt. De är ganska smarta och de har gjort fantastiska saker men hela tiden tittar de bara efter hur de skulle kunna ha det kul. De sitter och jobbar, men inte så mycket, för rätt som det är förälskar de sig, får barn, går på fest, köper glittriga kläder, åker till stranden, skaffar katt och äter godis. Människorna vill helst bara vara med andra människor. Tända ljus, äta gott, röra vid varandras mjuka kroppar, skratta mycket och titta på något vackert.
Här skulle man kunna bli förbannad, men jag blir rörd. Jag tycker det är så häftigt att människor tillåter sig själva att vara så pass barnsliga och luststyrda under en så stor del av sina liv. Och att det finns en ekonomi som kan bära upp ett sånt sätt att vara på. Åtminstone just nu och i en liten del av världen. Men är det inte just det som är problemet? Att västvärlden flummar sött medan resten av klotet får betala? Ja, det stämmer, men det som gör mig glad och lite förbryllad är människans stora lust till att leka och le. För så fort de har skjutit färdigt för natten i Sierra Leone så bakar de också en kaka och planterar en blomma. Kakan får man hål i tänderna av och blomman vissnar om några dagar, men under tiden har man haft det fint, roligt och gott.
tisdag 12 januari 2010
Vinter på NKD
Jag vaknar och det är knäpptyst i mitt stora rum av trä och glas. Jag går ut på balkongen och tittar på berget. Det är också knäpptyst. Klockan är tio och landskapet är ordentligt upplyst men solen har inte kommit över bergskrönet än. Vid sådana förhållanden behöver inte ens jag missa soluppgången. Jag går ner till Dales centrum, det är vitt. På samma sätt som husen är röda i Sverige är de vita i Norge och tillsammans med snön blir det überfräscht. Men jag ger efter och fotar lite röda stugor också. Vid vägen ut från stan står en skylt, Bergen 143 km. Bra, då vet jag på ett ungefär var jag är.
Nästa morgon ryker fjorden. Ångorna stiger högt i viken, högre än husen. När Vättern kokar kommer isen, så säger man. Jag har ingen aning om hur kallt det är för alla affärer i centrum har sålt slut på sina termometrar. Färjan till Eikenes går fortfarande tryggt fram och tillbaka.
Det är en man som skottar snö uppe på NKDs platta tak. Jag tar foton på honom och har ingen aning om att vi tjugo minuter senare ska bestiga berg. Ahmed kommer från Istanbul och är volontär på centret. Han har gått upp för berget många gånger, han springer. Jag blir svettig och tar av mig tills jag bara har en t-shirt under jackan. Kom, vi måste gå snabbare för att inte missa solen! ropar han. När vi nått en viloplats med himlastormande utsikt säger jag att det räcker för mig. Han kan springa resten av vägen om han vill. Jag är sanslöst andfådd och spyfärdig. När jag lugnat ner mig packar jag upp matsäcken och vi sätter oss. Att äta makrill med händer, dricka lite snö till och titta på en rykande fjord, det är väl en norsk upplevelse? Runt oss är det helt stilla och milsvida vackert. Det är precis som att befinna sig inne i en tavla.
Vägen tillbaka går mycket lättare för vi glider och hoppar ner för stupen. Snön yr om oss och famnar runt allt det som står still. Varje kvist är kladdig och varje form är mjukt rundad. När vi vadar fram i detta lekfulla kaos av mild vithet tänker jag på grädde och badskum. Hade snön varit varm så hade vinter varit min favoritårstid, alla gånger. Det är något skämtsamt med snön som tilltalar mig. Det är som om vi alla larvade runt i en stor gräddtårta, och eftersom de flesta inte ler när de gör det blir det bara ännu roligare.
Solnedgången kommer vid halv fyra. Den häller ut sig själv över bergen och ner i vattnet. Jag fotar och det blir rena Rocky Mountains. Fjorden har förvandlats till apelsinläsk. Det är märkligt att så mycket varma färger kan finnas i ett så kallt landskap. Att det är rött och rykande utan att det vita smälter bort.
Det blir svart och stjärnklart. Jag sitter med min bärbara dator och älskar att leva nu, i den här tiden av datorer, internet och digitala bilder. Aldrig att jag skulle vilja leva i någon annan tid. Det som räddar mig från mig själv här i stugan är Spotify och Skype. Niklas och jag skypar för första gången och ser varandra i bild! Jag blir förlägen först, men ganska snart visar jag brösten. Det är lite som att sitta i fängelse och få besök. Ett amerikanskt fängelse på film där man får meddela sig med varandra genom ett glas.
När jag tänker efter är det väldigt få saker jag lärt känna via direkt erfarenhet, men här i Dale har jag lärt mig att inte frysa, skypa och att göra upp eld. Bra saker att bära med sig i sitt konstnärskap.
Nordisk Kunstnarsenter
Jag söker ett vistelsestipendium vid NKD, Nordisk Kunstnarsenter Dalsåsen, http://www.nkdale.no/ Eftersom jag vill komma dit på sommaren funderar jag ut ett projekt som bara kan förverkligas då det är grönt och varmt ute. NKD hör av sig direkt, de vill ha mig men de har bara vintermånader att erbjuda. Okej, jag tar det! svarar jag med vändande post. Så är det med mig. Jag vet alltid vad jag vill, tvärsäker i några sekunder, tills nästa infall kommer. Den här gången visar det sig vara helt rätt.
Två propellerplan tar mig till Dale i Sunnfjord. Från kabinfönstret ser jag ett vidunderligt landskap. The terrible beauty. Mörkblå berg, vit snö, rosa himmel och svart fjord. Jasmina, koordinator på nkd, hämtar mig i stor bil från den lilla flygplatsen. Vi kör från Førde till Dale i 40 kilometer i timmen. Ibland måste hon stanna för att släppa förbi mötande trafik. Inte för att skrämma dig, men jag körde av vägen häromdagen, säger hon, det är så mycket snö. Ja, vintersagan fortsätter även när man inte flyger. Det är perfekta bergstoppar, poetisk frost på träden, fabulöst med snö och en gnistrande fjord. Jag klarar inte av all denna skönhet! Det är översinnligt. Jag är tokigt heltsåld innan jag ens har kommit fram.
Jasmina är mer van, hon håller ögonen på vägen och tar mig tryggt till huset där jag ska bo. Där är dags för ännu mer förtjusning. Den så kallade stugan är en postmodernt finurlig limpa av trä och glas. Förutom mina glada utrop är det helt tyst runt oss, och mörkt. Du är inte rädd? frågar Jasmina. Inte än, svarar jag.
Nej, rädd behöver jag inte vara i mitt stora lyxhus, men frusen. Stugan är underbart fin med sitt panoramafönster från golv till tak, med det höga välvda taket, med sin rymd… Ni hör hur kallt det låter. Jag eldar i kaminen och all den gosiga värmen lägger sig någonstans under taknocken, högt ovanför mitt huvud. Äh, det blir varmt. Men det sipprar ständigt in kall luft från fönstren. Jag tätar med maskeringstejp och lägger alla kökshanddukar ovanpå. Sen sätter jag mig i soffan fast mest i en upplyst glaskub. De stora fönstren från alla håll gör natten påtaglig. De vita nätterna är säkert underbara här men nu sitter jag sårbart synlig i mörkret. Jag reser mig och diskar, spiller på det obehandlade träet. Diskhon är infälld i en träskiva och ytan runt om är vattenskadad. Nästa dag är problemet ur världen för det finns inget vatten i kranen. Huset är byggt på styltor istället för att ligga på marken så ledningarna fryser lätt. Åh, jag älskar mitt stipendiehus, men hatar att man bara har tänkt på estetik här och aldrig på vinter.
Ateljébyggnaden går i samma stil och jag blir helt lycklig av livsrummet. Jag dansar fram över de ändlösa trägolven, jublar av fem meter högt i tak och står förtrollad vid fönsterväggarna men så märker jag att jag har täckbyxorna och tjockjackan på, utan att smälta av svett. Termometern visar 2 grader inomhus. Hur mycket kostar det inte att värma upp såna rymder? Hur häftigt är det inte att man ändå, på tvärs mot vintern och allt förnuft bygger sådana miljöer och menar att japp, nu ska det vara precis så flådigt som vi vill, för det är vi värda.
söndag 10 januari 2010
En man från Jemen
Jag går på det lilla propellerplanet som ska ta mig från Göteborg till Oslo. De andra ser ungefär ut som jag, påpälsade och lugna. Men så finns det en man från Mellanöstern som vrider och skruvar på sig. Han tittar på mig, och tittar igen. Det handlar inte om en flört, jag märker att det är allvarligare än så. Till slut står han inte ut och sätter sig bredvid mig. Skulle jag kunna hjälpa honom med en sak? Skulle jag kunna ta hans pass över gränsen? Nej. Jag reagerar instinktivt med ett nej. Det är olagligt, säger jag, utan att veta om det är olagligt. Jag har ett anslutande plan till Førde och folk väntar på mig. Hade det varit Stockholm, hade jag varit på väg hem… Nu har jag inte tid att bli inblandat i något.
Han lirkar vidare, jag står fast vid mitt nej och blir ledsen. Han är en flykting från Jemen som inte fick uppehållstillstånd i Sverige och vill nu vidare till Norge. Tar polisen honom med passet så makulerar dem det. Men om han inte har sitt pass i Norge så blir det också problem. Jag kanske gömmer passet på toaletten, säger han, jag litar på Allah. Jag vill hjälpa honom men vågar inte. Vadå vågar inte? Morföräldrargenerationen gömde judar hemma hos sig och jag vågar inte ta med någons pass över gränsen. Det är ju inte så att jag hade blivit skjuten på plats. Oslo flygplats, går jag ut i kylan och skäms.
Han lirkar vidare, jag står fast vid mitt nej och blir ledsen. Han är en flykting från Jemen som inte fick uppehållstillstånd i Sverige och vill nu vidare till Norge. Tar polisen honom med passet så makulerar dem det. Men om han inte har sitt pass i Norge så blir det också problem. Jag kanske gömmer passet på toaletten, säger han, jag litar på Allah. Jag vill hjälpa honom men vågar inte. Vadå vågar inte? Morföräldrargenerationen gömde judar hemma hos sig och jag vågar inte ta med någons pass över gränsen. Det är ju inte så att jag hade blivit skjuten på plats. Oslo flygplats, går jag ut i kylan och skäms.
Passionens pris
Vi är hemkomna från London, vi har haft jul och blivit sjuka. Nu sitter vi i soffan och kurerar oss, Niklas med starksprit och jag med honungsvatten. Naturligtvis pratar vi om oss, om vårt förhållande och dess svårigheter. Krisen i London är förvisso utagerad men vi måste ändå dra några varv till i samma rondell. Att vårt förhållande blir problematiskt ibland kan bero på att det är så passionerat, menar Niklas. Alltid när han har läst om passionerade par i klassikerna har han tyckt att de är söta. Livsfrämmande litterära konstruktioner. Nu vet han bättre. Det är på allvar och passionen har sitt pris.
Det där sista vill jag inte höra. Varför ska det vara ett pris? Om det är bra, kan det inte bara få vara bra? Varifrån kommer priset? Hursomhelst, jag trodde aldrig att jag skulle ha ett förhållande om vilket jag skulle kunna sucka och säga det är svårt… men det är så häftigt! Det är kallt och varmt, bråk och kärlek. Så primitivt. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna så klyschigt. Inte jag heller, inte jag heller, säger Niklas passionerat och fyller på sitt glas. Vi är rörande överens om att vi inte är dem vi tycks ha blivit.
De närmaste dagarna läser jag två bra understreckare om kärlek och passion. I den ena skriver Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, om kritikern och essäistens Cristina Nehring och hennes försvar av passionen.
”Passion är även i vår liberala kultur provocerande. Vi må vara sexuellt frigjorda, men passionen vill vi ändå disciplinera socialt och politiskt. Den är tabubelagd mellan äldre och yngre, mellan fula och vackra, mellan feta och smala, mellan intelligenta och korkade. Den passion som den sociala konventionen bejakar ska vara symmetrisk. På politiskt språk säger vi att relationer måste vara jämställda. […] Kärleken ska vara bekväm, lätt och okomplicerad. Våra partner ska vara så lika oss själva som möjligt för att vi ska känna trygghet: den symmetriska enkelheten. […] Men tänk om passionen inte är eller bör vara jämställd eller lättillgänglig? Tänk om passion också bär med sig faror, mörker, ångest och maktkamp?”
Den andra streckaren handlar om hur kärlek och vardag går ihop och är skriven av Lars Fr H Svendsen, fil dr i filosofi vid Bergens universitet.
”Än i dag ingås majoriteten av äktenskapen på jorden på andra grunder än kärlek. Äktenskapsinstitutionen och den romantiska kärleken har uppstått ganska oavhängigt av varandra, och frågan är hur bra de två går ihop. Den romantiska kärleken har sina rötter i medeltiden, och var då explicit sammankopplad med attraktion mellan två personer som inte var gifta med varandra. Det var inte minst ouppnåeligheten – att de två älskande inte kunde få varandra – som var ett väsentligt element i romantiseringen. Det handlade om något absolut idealt som aldrig kunde förverkligas i denna världen. I det moderna samhället blev det dock i tilltagande grad ett ideal att denna lidelse skulle förverkligas inför ramarna av äktenskapet, men det var först i det tjugonde århundradet som denna kombination av äktenskap och kärlek blev normen i det västliga samhället.”
[…] ”Därför är äktenskapslöftet en hybris, ett vanvettigt övermod. Inte bara ska man säga att man älskar någon precis just nu, vilket i sig inte är något obetydligt påstående, men också att man ska fortsätta att älska någon livet ut. Det är frågan om att lova något för alltid i förhållande till något som alltid förändrar sig, där förutsättningarna är i ständig förvandling. Det är att satsa absolut allt på något, väl medveten om att det kan förändra sig radikalt och kanske svika. Är detta irrationellt? Det är det kanske, men livet skulle vara outhärdligt tråkigt om man inte kunde påbörja dylika hasardartade företag. Och oavsett det är det en del av att fostras som människa. Kärleken är oberäknelig, irrationell och påminner om besatthet. Men det kanske kan vara av godo att vara besatt. Det grekiska ordet för lycka, eudaimonia, betyder att vara besatt av en "god ande", men oroväckande många hemsöks snarare av en "ond ande".”
Länkar
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids tragedi_3946935.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/aktenskapets-vanvettiga-overmod_449283.svd
Det där sista vill jag inte höra. Varför ska det vara ett pris? Om det är bra, kan det inte bara få vara bra? Varifrån kommer priset? Hursomhelst, jag trodde aldrig att jag skulle ha ett förhållande om vilket jag skulle kunna sucka och säga det är svårt… men det är så häftigt! Det är kallt och varmt, bråk och kärlek. Så primitivt. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna så klyschigt. Inte jag heller, inte jag heller, säger Niklas passionerat och fyller på sitt glas. Vi är rörande överens om att vi inte är dem vi tycks ha blivit.
De närmaste dagarna läser jag två bra understreckare om kärlek och passion. I den ena skriver Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, om kritikern och essäistens Cristina Nehring och hennes försvar av passionen.
”Passion är även i vår liberala kultur provocerande. Vi må vara sexuellt frigjorda, men passionen vill vi ändå disciplinera socialt och politiskt. Den är tabubelagd mellan äldre och yngre, mellan fula och vackra, mellan feta och smala, mellan intelligenta och korkade. Den passion som den sociala konventionen bejakar ska vara symmetrisk. På politiskt språk säger vi att relationer måste vara jämställda. […] Kärleken ska vara bekväm, lätt och okomplicerad. Våra partner ska vara så lika oss själva som möjligt för att vi ska känna trygghet: den symmetriska enkelheten. […] Men tänk om passionen inte är eller bör vara jämställd eller lättillgänglig? Tänk om passion också bär med sig faror, mörker, ångest och maktkamp?”
Den andra streckaren handlar om hur kärlek och vardag går ihop och är skriven av Lars Fr H Svendsen, fil dr i filosofi vid Bergens universitet.
”Än i dag ingås majoriteten av äktenskapen på jorden på andra grunder än kärlek. Äktenskapsinstitutionen och den romantiska kärleken har uppstått ganska oavhängigt av varandra, och frågan är hur bra de två går ihop. Den romantiska kärleken har sina rötter i medeltiden, och var då explicit sammankopplad med attraktion mellan två personer som inte var gifta med varandra. Det var inte minst ouppnåeligheten – att de två älskande inte kunde få varandra – som var ett väsentligt element i romantiseringen. Det handlade om något absolut idealt som aldrig kunde förverkligas i denna världen. I det moderna samhället blev det dock i tilltagande grad ett ideal att denna lidelse skulle förverkligas inför ramarna av äktenskapet, men det var först i det tjugonde århundradet som denna kombination av äktenskap och kärlek blev normen i det västliga samhället.”
[…] ”Därför är äktenskapslöftet en hybris, ett vanvettigt övermod. Inte bara ska man säga att man älskar någon precis just nu, vilket i sig inte är något obetydligt påstående, men också att man ska fortsätta att älska någon livet ut. Det är frågan om att lova något för alltid i förhållande till något som alltid förändrar sig, där förutsättningarna är i ständig förvandling. Det är att satsa absolut allt på något, väl medveten om att det kan förändra sig radikalt och kanske svika. Är detta irrationellt? Det är det kanske, men livet skulle vara outhärdligt tråkigt om man inte kunde påbörja dylika hasardartade företag. Och oavsett det är det en del av att fostras som människa. Kärleken är oberäknelig, irrationell och påminner om besatthet. Men det kanske kan vara av godo att vara besatt. Det grekiska ordet för lycka, eudaimonia, betyder att vara besatt av en "god ande", men oroväckande många hemsöks snarare av en "ond ande".”
Länkar
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids tragedi_3946935.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/aktenskapets-vanvettiga-overmod_449283.svd
Krisen i London
Niklas och jag ska åka till London och jag borde vara glad men jag gråter. Vi kommer ha en kris i London, säger jag, precis som vi hade i Venedig. Först är vi lyckliga över att få vara så nära varandra, men efter ett par dagar kommer våra olikheter fram, och eftersom jag alltid brukar få som jag vill går jag honom på nerverna. I ett sådant läge har vi ett allvarligt samtal. Mycket riktigt hade vi ett i London också, och jag hatar det. Niklas å sin sida tycker inte alls att våra samtal är farliga. För vad är det att vara rädd för? Vi pratar ut och det blir bra igen. Helt bra faktiskt. Vi läker utan ärr.
Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?
Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?
Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.
Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?
Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?
Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.
Döda grisen och andra skrönor
Det ringer hos min kompis, det är polisen. Gå genast ner och öppna för oss! Konstigt att polisen inte har portkoder till alla hus i Stockholm och konstigt att det är helt tomt utanför dörren när han öppnar. Men det är inte tomt. Poliserna stod bara och tryckte på sidorna om dörren. När han öppnar rusar de in med dragna vapen. Gå genast in och lås om dig! säger en av dem strängt. Det razzia i en lägenhet i huset. Dagen efter slår restaurangen på bottenvåningen igen. Sedan är allt tyst. Och luktande. Jag hälsar på och står inte ut, det stinker i trapphuset. Min kompis går omkring och tror det värsta, det är katten som blev kvar i lägenheten, det är barnet, det är en tragedi... Han tar sig samman och undersöker saken närmare på kvällen. Det visar sig att restaurangen som så hastigt flydde fältet lämnade en slaktad gris i ett avstängt kylskåp. Nåväl, saken åtgärdades och allt är sant.
Häromdagen fick jag ett mail, som inte alls har med saken att göra. Det var från en kille som undersökt olika bloggars popularitet och min låg på 16 000 plats av 100 000. Det är vad jag har att berätta, från min dubiösa horisont, när min kompis berättar sanningen om grisen. Men vad kommer hända med den tomma restauranglokalen? Så frågar vi oss när vi äter en bjudmiddag på en helt annan restaurang. Lokalen kostar 100 000 kronor. Jag kan inte köpa den, säger jag snabbt. Min blogg är bara värd 22 000 kronor. Jag vet inte om det är sant men så stod det på nätet.
Häromdagen fick jag ett mail, som inte alls har med saken att göra. Det var från en kille som undersökt olika bloggars popularitet och min låg på 16 000 plats av 100 000. Det är vad jag har att berätta, från min dubiösa horisont, när min kompis berättar sanningen om grisen. Men vad kommer hända med den tomma restauranglokalen? Så frågar vi oss när vi äter en bjudmiddag på en helt annan restaurang. Lokalen kostar 100 000 kronor. Jag kan inte köpa den, säger jag snabbt. Min blogg är bara värd 22 000 kronor. Jag vet inte om det är sant men så stod det på nätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
