Magdalena Dziurlikowska

Bra att ha ibland

2011-11-11T15:55:00.000-08:00

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

Skåne i november

2011-11-07T15:54:00.000-08:00

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.

Underbart är kort i Uppsala

2011-10-28T14:29:00.000-07:00

Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.

Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.

London

2011-10-23T14:28:00.000-07:00

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.

Mitt liv står stilla i Gävle

2011-10-15T14:24:00.000-07:00

Rullväska, dator och några ombyten. Så ser det ut för mig var och varannan vecka nu under hösten. Jag undervisar på konstskolor än här än där och reser omkring. Det låter kanske glamouröst. Det låter definitivt som en dröm jag hade för bara något år sedan, men nu när den besannas är jag inte alls så lycklig som jag borde vara. Det känns inte som att jag kommit till regnbågens slut. Jag har bara kommit fram till Gävle.

Jag blir hämtad på stationen och ska undervisa på konstskolan i Gävle, där har jag varit förut. Visserligen har jag aldrig haft just den kursen på just den konstskolan och visst ska det bli roligt, men lite mer omväxling skulle vara välgörande. Efter skoldagens slut uppsöker jag hotellet. Det är exakt samma hotell jag bodde på förra gången jag undervisade i Gävle. Jag går till rummet. Det är exakt samma rum jag hade förra året.

Så lägger jag mig på sängen under den ännu mer urblekta planschen på den gråtande harlekinen och försöker tänka positivt. Då, förra året, var det november och inte oktober. Jag undervisade i Gävle konstcentrums regi i video, istället för i skrivande på Konstskolan i Gävle. Dessutom har jag mycket snyggare kläder nu än då. Men det hjälper inte.

Det som hjälper är att Thomas kommer på besök. Han kommer från Stockholm, resan fram och tillbaka tar längre tid än vad vi kan vara med varandra. Han är besviken på att vi jämt ska umgås i sådana hålor. Han vill ta mig till London, Paris eller Venedig, men nu tar han mig till en krog i centrum. Jag tycker massor om det som är. Plötsligt räcker min värld till för mig, och jag hittar ändå knappt tillbaka till hotellet efter att jag har följt honom till tåget.

Förresten var det roligt på Konstskolan också, och om allt vill sig väl ska jag tillbaka dit under våren igen. Obs! Första gången i Gävle som inte blir under hösten. Mitt liv står inte stilla.

Carmen på Operan

2011-10-06T14:41:00.000-07:00

Kungliga Operan, där har jag inte varit på femton år, men ikväll är det dags. Niklas har fått fribiljetter och det är ju trots allt raffiga, klassiska Carmen. Vi går uppför marmortrapporna, in i spegelsalarna, men sedan kommer utrymmen som inte alls är så svulstiga. Det är lågt i tak och bedagat på ett avslappnade sätt. Gamla känslor från sommarjobb på slott kommer upp. Operan känns lika mysig som den bakre rumsfilen på Stockholms slott där man gick för att släcka och larma på. Nåväl, vi går in i salongen, det vinröda, mjuka hjärtat med alla sirligheter i guld är som en pralinask och det är trångt på ett mänskligt sätt. De som sitter runt oss, ja, i hela lokalen är i pensionsåldern, och det brukar ju också påpekas att operan är en föråldrad konstform. Hur ska det gå för operakonsten i framtiden? Operacheferna brukar svara så här: Det kommer ständigt nya femtioåringar, jag lovar.

Ridån går upp för en modernistisk uppsättning. Det är avskalad nutid med svarta uniformer, grå morgonrockar och blont trä. Även om jag älskar röda blommor i svart hår, solfjädrar och strumpeband inser jag den samtidsbaserade estetikens poänger. Handlingen är så pass 1800-tal att något måste överbrygga tidsglappet (men ibland står de inte heller ut och drar på sig en snygg klänning). Det bästa är förstås musiken, jag blir inte mätt på den. Nynnar den om och om för mig själv utan att få till melodin, blir gråtfärdig, allt är som det brukar vara. På plats nummer två kommer det passionerade förhållandet till livet, det som inte riktigt är rumsrent och därför så lockande. Erotiken, kvinnor som gäckar och män som tuppar sig. Folk som vill mörda när saker inte går deras väg. Så ska livet levas, mer blod. På betryggande avstånd och som en sorts kärlekslivets science fiction är det förstås vackert.

I pausen står jag tillsammans med de flesta kvinnorna i toalettkön. Plötsligt dyker Niklas upp: Darling, de tar inte kort i baren… Jag himlar med ögonen. Aldrig att han har kontanter på sig. Jag ger honom plånboken utan ett ord. Nej, jag vill som vanligt inte ha något från baren. Men stämningen mellan oss är god. Kvinnan närmast mig ser händelsen som en ice-breaker. Hon ler och säger: Män, vad hade de gjort utan oss? Jag skrattar lite och vi inleder ett trevligt samtal om Carmen, om uppsättningen. Hon är klok och känslig, men öppningsraden begriper jag mig inte på. Det kanske bara är första bästa man säger för att inleda ett samtal, men jag tänker på det ändå.

Ja, männen hade inte haft det så livat utan oss, men hur hade vi å andra sidan haft det utan männen? Det är så sammantvinnat att man inte ens borde orka påpeka det. Och det är ju inte heller så att jag ställer upp en massa för Niklas utan att han har vett att uppskatta det. Snarare är det tvärtom. Men hade jag varit femton år äldre så kanske jag hade levt i ett unket förhållande och kunnat instämma i ”männen, vad hade de gjort utan oss”. Aristoteles Onassis sa att pengar inte skulle ha något som helst värde om det inte funnits kvinnor i världen. Jag kan väl säga att jag aldrig hade gjort av med mina cash, så snål som jag är, och definitivt inte på overpriced vin i baren, om inte Niklas hade funnits.

Göteborgsbiennalen

2011-10-02T11:40:00.000-07:00

Det goda med att vara konstnär, lärare och konstkritiker, istället för exempelvis bara konstnär, är att man har större chans att komma med på tåget. I en eller en annan skepnad går det att klänga sig fast, och jag kan upprätthålla illusionen om att ”jag är med”. Jag är naturligtvis inte med som konstnär på biennalen, det hade varit för lyxigt för att vara mitt liv. Men jag får säga min mening via Sydsvenskan, och det är också en lyx. Basunera ut det du vill säga och få betalt. Jag är ganska nöjd.

Foto: Lennart Rehnman

Och härligheten slutar inte där. Har man dessutom en chokrosa jacka och ställer sig lite snyggt mot en vit skulptur hamnar man också på bild i GT (Obs! min dekorativa pojkvän fick också vara med) . Återigen får jag "vara med" och blir superglad för det lilla. En tid senare intervjuar jag konstnären Sophie Tottie. I uppdraget ingår det att ta några porträttfoton. Precis som de flesta trivs inte Sophie med att bli fotad sextio gånger på femton minuter. Hon säger ”Du vill väl också att dina verk och inte du ska synas.” Ha, där fick jag mig en frågeställare. Jag svarar att jag använder mig själv så mycket i mina verk. Istället borde jag svara att jag är så upptagen av att få vara med att jag inte bryr mig om på vilket sätt det nu blir, bara det ser någorlunda ut.

Don't mention the music

2011-08-10T11:08:00.000-07:00

Musik är glädje, samhörighet och en gudagåva. Inte för mig. Inte när jag ska sjunga själv, i varje fall. Att lyssna har aldrig varit ett problem, att veta vad man tycker om och varför och kunna lägga ut texten om det. Eller att dansa till musik, det går också väldigt bra. Men att skapa musiken själv, och framförallt att sjunga har varit en konstant ångestklump i mitt liv.

Klumpen ger sig inte alltid tillkänna. I vår moderna värld kan man leva gott utan att utmanas till sång. Men sedan kommer det, ett midsommarfirande, ett födelsedagskalas, eller varför inte lusten till att kunna nynna något så att man själv känner igen melodin. Barn invaggas i sång, det trallas i skolan, tonårsrummet tapetseras med sjungande idoler, men sedan är det väl stopp? De flesta tystnar och låter sig nöjas. Att sjunga tillsammans är väl närmast ett medeltida sätt att umgås? Ja, nog kan man klara sig i livet utan att veckla ut vingarna, men musik är för vackert för att man ska kunna låta bli.

Mitt förra, elvaåriga förhållande var sånglöst. Det var glädjefyllt på alla sätt, men just sång ägnade vi oss inte åt. En gång drack vi oss riktigt berusade och sjöng med i olika låtar och han blev helt fascinerad av att jag sjöng så dåligt. ”Du är tjej, men ändå kan du inte sjunga” skämtade han. För tjejer ska ju kunna sjunga, lite till husbehov. Men inte jag. Så då sjöng vi inte mer.

Så kunde den sagan ha varit all. Slutet gott, allting gott. Men nej. Jag blev tillsammans med en kompositör istället. Flygeln står i vardagsrummet, synten i arbetsrummet och pianot i sovrummet. För att inte nämna gitarren, ouden och dragspelet. Fiolen är på lagning. Han sjunger också. Vänner, barn och föräldrar stämmer in. Och jag tänker: om han medvetet skulle leta efter någon som inte kan sjunga så skulle han inte kunna hitta någon bättre än mig.

Niklas är jättesnäll, säger att det inte spelar någon som helst roll. Att vi kan sjunga, om jag vill, när jag vill. Varje gång som vi försöker gråter jag. Åh, han har arbetat med musikterapi, man ska helas av musik, inte bryta ihop. Det är i det här läget jag bestämmer mig för att göra en film. Jag skriver manus, tänker ut scener, och sedan ligger texten där i två år. Vi gör annat, renoverar hus, åker till Venedig, åker till Norge, sjunger och gråter av olika anledningar.

Till slut gör vi musikfilmen. Äntligen ska jag få uttrycka min ångest. Gråta på film. Jag blir riktigt glad. Det kan inte slå fel, vi ska ju sjunga, och då kommer det till mig som en Pavlovs reflex. Naturligtvis går det inte. Jag är för koncentrerad på bildutsnittet, ljuset, kamerabatteriet och blomspännet som halkar i håret. När jag känner att gråten kanske ändå är på väg blir jag så himla glad att jag helt kommer av mig. Nåväl, jag lyckades i varje fall sjunga falskt. Se filmen här.

Cirkeln sluten

2011-07-19T05:22:00.000-07:00

Från Jyväskylä åker vi via Tampere och Hämänlinna. Det förstnämnda är rätt trist. Det sistnämnda är Tavastehus, och ordet från historielektionerna stiger plötsligt ner bland oss vanliga och blir till kropp. En kropp av kullersten, rött tegel och gräsbevuxna vallgravar. Vi är nöjda och fortsätter vidare till Helsingfors.

Åh, äntligen en storstad där staden blir ett landskap, en skog, där staden bara fortsätter, förvånar, gäckar och utmanar. Inte bara några gatukorsningar med livets nödtorft. Ändå vill du ut i naturen så fort vi ska resa någonstans, påpekar Niklas. Ja, det andra är också bra, enligt samma principer. Antingen natur på riktigt, eller stad på riktigt, och vi har onekligen haft båda delarna på den här resan. Vi hämtar upp väskorna med videoutrustningen från Hanaholmen, kulturcentret där vi var den första veckan, och tar färjan från hamnen tillbaka till Stockholm. Två veckor har gått, det känns längre än så. Men inte för att vi gjort så lite, snarare tvärtom. När upplevelse läggs efter upplevelse ter sig vägen i backspegeln längre.

Alvar Aalto och turismens gåtor

2011-07-19T05:14:00.000-07:00

Anledningen till att vi är i Jyväskylä är Alvar Aaltos arkitektur. Han är stadens son och det finns en del byggnader här som han ritat. Vi börjar med en kyrka, den är tom, en vakt kommer emot oss och säger att det bara är att fråga, ifall vi undrar något. Så vi går lite försiktigt runt och så kunde det ha slutat, men djävulen flyger i oss och vi börjar faktiskt fråga henne saker. Tur det, för hon studerar arkitektur i Cambridge och har rätt utstuderade saker att berätta om Aalto. Vidare pratar vi mer personligt med henne och Niklas får spela på pianot. Upplyfta går vi från kyrkan. Vi trivs i varandras sällskap igen.

Det är för sådana upplevelser man reser, där kan vi enas. Men då måste man söka sig fram till dem och ägna tid åt något som till en början inte verkar så spännande. Det är oftast där jag tappar tålamodet, för det är ju inte direkt som en resa till San Francisco, det här. Det är mer som att bespetsa sig på Hudiksvall och sedan Härnösand, och så gick den dagen. Jag hade aldrig planerat en sådan resa, men bara för att det är ett annat land, Finland, så tror jag att allt kommer vara så mycket mer spännande. Det är ungefär som att man ska se gamla stan i varje utländsk stad, men man skulle aldrig drömma om att spendera en dag i Gamla stan i Stockholm, och speciellt inte mitt i sommarrusningen.

Ok, Aaltos arkitektur är verkligen inte gamla stan, ur den synvinkeln. De eleganta husen är värda en omväg. Men ur en annan synvinkel så är det gamla stan, stilen känns gammal, och det är här som det blir riktigt vemodigt och intressant. Modernismen, framtidstron, ljusinsläppen och uppgörelsen med historian. Allt det har vänts till sin motsats. De eleganta, allvarliga husen pekar inte mot någon morgondag utan gonar in sig i en trygghet av mörkt tegel, gedigna metalldetaljer och meditativt stora fönster ut mot den täta grönskan. Här kan själen få ro istället för att storma iväg mot framtiden.

A duble room in Jyväskylä, please

2011-07-14T14:19:00.000-07:00

Det är tur att det inte finns våldsamt mycket att se i de finska städerna med tanke på hur våra dagar fortlöper. Vi vaknar 10.30, kommer iväg 12.00, kör 150 kilometer bakom husvagnar och traktorer, letar hotellrum i två timmar och är helt slut sedan. Jyväskylä är dessutom ett strå vassare än Kuopio vad gäller otillgängliga hotell, men först en parkeringsbot på något vi trodde var en kundparkering. Ett hotell har bytt namn, så det tar en stund att hitta, det är fullt, hotell två är obemannat och fullt, hotell tre ligger bakom en byggarbetsplats, går knappt att hitta och är outhärdligt trist, på hotell fyra checkar man in själv men det går inte att komma in trots att vi drar våra kort i kortläsaren.

Till slut slinker vi in efter några som redan har bokat. Bilen står parkerad på en utfart. Inne på hotellet finns en pekskärm, där man måste fylla i allt från Adam och Eva, och samtidigt springa ut och kolla bilen. Jag har varit med om automatiserad incheckning men inte så här krånglig. Så jag fyller i struntsaker på raden för e-mail-adress, gatuadress… Sedan kommer det: ok, du har betalat, koderna har mailats till dig. Till hitte-på-adressen, alltså…! Gud, tur att de även messar och att vi fyllde i mobilnumret samvetsgrant. Koden ska sedan slås in på fyra olika ställen innan man kommer in till rummet, men där inne har vi det bra. Ett fint rum på Omena hotell för 70 euro. Dubbelt så mycket som för stugorna, men vi kanske har tur trots allt.

A double room in Kuopio, Puijo hill

2011-07-13T14:15:00.000-07:00

Till en början har vi tur med övernattningar, men det vänder i Kuopio. Vi inriktar oss på att köra till utsiktstornet, där de även har ett pensionat, men trots att Puijo hill är en välkänd attraktion skyltas det inte till den vid stadens infart. Så är det ofta i Finland. Man snubblar inte över saker man inte hade en aning om. Nåväl, vi testar en camping istället. Hittills har vi haft bra eller acceptabla stugor, men det här är som en installation av Edvard Kienholz. Inte konstigt att folk kan ha fördomar mot campingar. Vårt nästa försök blir ett pensionat med stängd dörr. Vi ringer på mobilen, de ger oss en kod, till en högljudd tv-launch och till ett litet rum med en till tv… Ingen bra karma. Vid järnvägsstationen har de ett slitet hotell med tungt depressiva rum. Ja, vi kanske inte borde bli förvånade, vill man hamna under tusen kronor natten så blir det skit. Fast så borde väl inte världen se ut? Och så har det inte heller varit för oss. Vi kör till Pujio hill och hittar. Ett enkelt, charmigt rum på Pujio Maja med utsikt mot skogen för 60 euro. Hade vi bara kört till tornet direkt så hade vi sluppit två timmar av meningslöst letande.

På kvällen äter vi middag i den roterande restaurangen och varvar ner till en obruten horisontlinje. Vi har aldrig varit på en roterande restaurang förut, men kan konstatera att nöjet är överreklamerat. Det brummar som en finlandsfärja och ger ganska lite, när utsikten ändå är så vid och generös. Ja, utsikten i sig är det inget fel på, för äntligen får man se det berömda landskapet av sjöar och öar (om man inte kör till Koli, förstås). Landskapet som ser helt galet ut på kartan och som jag alltid velat se i verkligheten. När man kör nere mitt i det är det vatten och skog på ett ganska ospektakulärt sätt, men så här uppifrån stämmer det ju mycket bättre med kartan.

Norrut, till Koli National Park

2011-07-12T14:06:00.000-07:00

Vid sjöarna hade vi fantastiskt väder men nu när vi ska ett snäpp vidare för att paddla kajak blir det femton grader och regn. Av väderprognosen att döma är det ingen idé att ruttna i en stuga så vi griper efter reservplanen och kör norrut till Kolis nationalpark. Vägen dit går via dystra skogar och på bensinmackarna kan man få en flottig hamburgare. Redan södra Finland kändes kärvare än Sverige, och det här känns som det finska norrland.

Vårt första stopp på vägen blir Kärimeki kyrka, en fin träkyrka som till och med jag går in i. Annars får Niklas själv gå in i kyrkorna som han upptäcker längs vägen. Jag är inte så intresserad. Niklas däremot är urskillningslöst intresserad av allt. Jag vet att det är en bieffekt av hans goda sidor, men det skär sig ändå mellan oss. Han känner sig jagad av mig hela tiden. Jag känner att jag behöver vänta på honom när han ska köra in i varenda Nässjö och upptäcka något. Javisst, det är charmigt att upptäcka dolda småskatter, men vi måste väl komma fram till det vi vill se också, i någon vettig tid. Men behöver inte Niklas vänta på mig? Jo, när jag ska äta hela tiden. Vadå hela tiden? Jag har aldrig varit med om någon som bara vill dricka kaffe och äta kaka tills solen går ner. Så skriker jag till honom i en stuga av timmerstockar mitt i den vita natten, men det är först flera timmar senare.

Vårt andra stopp på vägen är Valamo kloster. Det har sina ljuspunkter men överlag är det under förväntan. Här kör vi hela dagen. I kyla och regn, för att hitta några hus på ett fält som påminner om Kista. Inne i kyrkorna är det betydligt bättre. Niklas tittar, jag fotograferar.

Sent på kvällen kommer vi fram till Koli, allt är stängt och skyltarna om övernattningar opålitliga. Vi hittar ändå, en god middag, en fantastisk utsikt och en mysig stuga, och där, när allt är bra igen, har vi som sagt vår urladdning.

Nästa dag är det slöjor av sol och regn när vi åker upp till Kolis toppar. Vi ska äntligen se det vi har kommit för att se: Det Finska Nationallandskapet. Koli Nationalpark är en milsvid utsikt och ett emblem. På 370 meters höjd, stående på en vit klippa av kvarts syns allt det som man gärna förknippar med finsk natur. En rikedom i grönt, blått och vitt. Väldiga barrskogar, vida vatten och enorma bulliga moln. Ett gytter av skogsbeklädda öar mot det stora, blanka och stilla. Det ser ut som mörka borstar slängda här och var på en spegel. Där uppifrån ser vi även var det regnar och var solen skiner, för i en jättelik utsikt kan flera väder få plats. I vänster öga finns blått vatten och grönt land, i höger öga har vattnet skiftat till grått och öarna är svarta. Det är som att se två solar på en gång. Väl värt vägen hit.

Sommarlov i Punkaharju med Retretti och Savonlinna

2011-07-11T13:59:00.000-07:00

Det här är något jag alltid ska minnas. Niklas och jag åker ut på en slingrig väg bland höga tallar och sanddyner. Vi är på en högplatå med vatten på båda sidorna. Tallskogen på de gula sluttningarna och blå tungor av vatten, breda eller smala, på båda sidorna om väger. Vi stannar när vi ser en badstrand. Det är trettio grader varmt och sanden bränner under fötterna. Vattnet är ljumt. Vi simmar ut. Bara rakt ut på den stora stilla sjön. Så gör vi varje dag, här och var i Punkaharjus Nationalpark.

Retretti ser ut som en sämre sommarrestaurang från utsidan men inne finns ett bra, stort konstmuseum. Dessutom, och det är här det blir speciellt, finns det en stor grotta där installationerna samverkar med bergsrummen och de underjordiska vattendragen.

Vi gör en utflykt till Savonlinna, där Niklas velar ifall han ska gå på opera eller inte. Borgen, där operorna går av stapeln, är fin men det är eftermiddagshettan vid Savonlinnas strandpromenader, det glödande blåa vattnet och Marimekko-klänningarna som skapar en alldeles egen ö av magi.

Finland loves me

2011-07-10T13:55:00.000-07:00

Det kommer ett mail som förändrar mitt liv. Just så brukar det vara för mig, nuförtiden. Att stora, vattendelande grejer meddelas med ett stillsamt mail. Saken är den att Aboa Vetus & Ars Nova, konsthallen i Åbo där jag deltar på biennalen, vill köpa min video My Secret Life! Ja, det är sant. Det är första gången jag säljer något till en institution. Jag känner mig som en ny människa. Typ, som en konstnär. Detta firas med en renskavspizza på campingen.

Och jag tänker på en telefonintervju jag hade för Upsala Nya Tidning. Jag var med på filmfestivalen och journalisten frågade vad jag hade för relation till Uppsala.
Jag: Uppsala älskar mig!
Sedan drog jag allt bra som hade hänt mig i Uppsala, professionellt och privat. Det slumpade sig så faktiskt, ett tag var jag stor i Uppsala. Nu är det Finland som älskar mig.

Energier i Borgå, Valkmusa, Lappeenranta och Imatra

2011-07-09T13:49:00.000-07:00

Nu ska vi äntligen ut på vägarna och turista på riktigt. Vi ska se och göra. Det är vi båda överens om, men när det kommer till detaljerna vill vi göra olika. När och vad ska man äta? Hur djupt ska man inventera en viss stad? Så blir det i Borgå. Jag är nöjd med att se den röda husraden vid vattnet, typ en sådan som de har i Hudiksvall, bra, då kan vi åka vidare. Men Niklas vill se mer. Jag väntar i skuggan när han springer till kyrkan.

När det gäller natur har vi dock samma energier och smak. Vi ger oss fan på att hitta den oskyltade nationalparken Valkmusa, ställer bilen på en gudsförgäten parkering och är hela tiden nervösa medan vi går i en timme på spångar och njuter av våtmarkerna.

På kvällen slår vi upp vårt tält utanför Lappeenranta och hör plötsligt ett vrålande oväsen. Vi märkte det inte när vi trötta körde in på campingen och bestämde oss för att stanna. Nu låter det hela tiden, över skogen och över vattnet. Det är Fazers chokladfabrik. Inte visste vi att choklad lät så mycket.

Mest vill jag se Imatra för dess namn skull. För mig är det som Svarta havet eller Katmandu. Imatra är en högst alldaglig stad med en stor damanläggning över något som en gång i tiden var ett vackert vattenfall. Men vi är båda nyfikna på dammanläggningen och pressar oss sedan in på museet med våra journalistkort.

Hanaholmen – Hanasaari

2011-07-07T12:47:00.000-07:00

Vi åker till Finland. Det är tredje gången i år och femte gången på två år. Innan Niklas träffade mig hade han aldrig varit i Finland. Inte så att jag är en representant för allt det finska, det har bara slumpat sig så… Först fick jag ett vistelsestipendium på Åland, sedan blev jag inbjuden att delta på Åbo-biennalen, därefter var Niklas och jag gästlärare på en konstskola i Kokkola och nu fick jag ett vistelsestipendium till Hanasaari, Hanaholmen. Så vi tar en färja över den oändliga skärgården, som förbinder de två länderna, och kastar oss återigen handlöst in i något okänt.

Hanasaari-stipendiet syftar till att öka kulturutbytet mellan Sverige och Finland. Ett första steg kan då vara att komma till Hanaholmen eller Hanasaari, utanför Helsingfors och spendera några dagar där. Varje gång jag är på ett vistelsestipendium blir jag förvånad över hur olika de kan vara. Allt från folkliga Dalagårdar där man är moll allena till postmoderna ateljéer vid fjordar där man sällskapar med polska designers. Hanasaari är förstås speciellt på sitt sätt. En stor hotellanläggning på en liten ö sju kilometer öster om Helsingfors, allt förbundet med kraftiga motorvägsbroar till andra öar och till fastlandet. Vi är de enda konstnärerna på plats, och så gott som de enda gästerna. Det är mer ett konferenscenter som lever upp under terminerna och stänger i juli. Vi är där under de sista skälvande dagarna innan sommarsömnen och utforskar det modernistiska komplexet. Det andas nedtonad elegans och svårmod. Det är jordbundet av allt det bruna men har samtidigt en ambition om att lyfta blicken.

Själva sänker vi blicken ner i bassängen där vi badar minst en gång om dagen och ner i tallrikarna som serveras oss på den fina restaurangen. Vi är själva, allt är gratis och vi känner oss som kungar. Men vi skärper oss också, Niklas övar piano och klipper sig. Vi åker in till Helsingfors och ser utställningar jag kanske ska skriva om. Men det är ändå badet som är det klart bästa och det är där vi spelar in scener till såväl gamla som nya filmer.

Midsommar

2011-06-30T12:04:00.000-07:00

Det blir en så äkta midsommar som det bara går. Himlen är ett stålgrå lock, grönskan vrålar och spriten packas i bilen. Vi ska fira utanför Lysekil där My med familj och vänner har ett sommarhus. Niklas är som vanligt galen, han tar med tält, gitarr, frisbee, boule och dragspel. Tältet visar sig vara en hit och fastän vi fryser i regnet är jag nyfrälst. De uppblåsbara madrasserna däremot är svårare, pumpen funkar inte och Niklas får blåsa upp de med mun-mot-mun-metoden, så att säga. Sedan blir det sång, dans och allmän villervalla som pågår i omkring ett dygn.

Åbo-biennalen

2011-06-10T12:02:00.000-07:00

Det heter Turku Biennial, men jag har slutat säga det för alla hör bara ”turk-biennalen”. Det är hursomhelst där jag deltar med videon My Secret Life. Bah, inte bara med videon, utan med en tvåkanalig videoinstallation. Så kan man säga för att det ska låta större och seriösare. Fast det är redan ett stort projekt, även utan fackuttryck.

Det började med att curatorn Magdalena Malm frågade mig för ett år sedan ifall jag ville vara med på biennalen. Hade jag kanske dessutom lust att fundera på ett verk som utgick från huset där det skulle visas? Jag brukar ju utgå från olika skumma miljöer och huset i Åbo kanske kunde inspirera… Niklas och jag åkte dit i juli förra året, fotograferade och tänkte. Vilken historia kunde jag berätta med mig själv om stadspalatset i art deco stil? Om badrummet med Anish Kapoor skulpturen, om den förbjudna parken med fontändammen, om de arkeologiska utgrävningarna och om samtidskonstens salar? Jag skrev manus och vi återvände i september för att filma (se blogg från föra året). Under hösten har vi redigerat och klippt. Jag har visat det pågående arbetet under olika föreläsningar på konstskolor och kommit på nya idéer med Niklas. Filmen växte till två filmer som ska gå samtidigt. Under våren blev alla detaljerna klara och nu ska det ställas ut.

Niklas och jag kommer till Åbo för tredje gången, och det känns som att komma till Hollywood. Alla de platser vi sett om och om igen på film finns plötsligt där, framför våra ögon. Och inte bara det, vi ser dessutom våra filmer stort projicerade i ett fint rum. So far so good. Vi är nöjda, glada, går ut på stan, handlar kläder, går och badar. Men nästa dag hinner problemen ifatt oss. Filmen är kornig och suddig utan att någon vet varför och ljudet är dåligt. Gud, så är det alltid för mig. Varje gång jag visat film är det dålig kvalitet. När ska jag någonsin komma ur det? Tack vare Niklas har jag börjat filma med bättre kameror, efterbehandla bild och fippla med ljud, men vad hjälper det när man sedan måste komprimera den finputsade filmen till något skit-format och ha dåliga högtalare?

Teknikern som har bestämt vilket format det ska vara i och vilka mediespelare som ska köra det hela är i Helsingfors och har fullt upp med andra utställningar. Visserligen finns det en tekniker på plats som hjälper oss massor, men han har inte riktigt den datakompetens som skulle behövas. Tur att Niklas har det, men hans insats begränsas av att han inte styr processen i sin helhet. Efter en omfattande felsökning visar det sig vara ett konstigt värde i mediaspelarnas programeringsskript. Niklas programmerar om. Ett annat problem är färgerna. Ingen vet varför de är åt helvete. Niklas går igenom projektorernas samtliga inställningar och hittar till slut.

Något mer? Ja, den vänstra filmen rycker. Är det filen, är det skriptet, är det mediaspelaren, är det projektorn? Vi komprimerar om filmerna hela natten och skickar till teknikern i Helsingfors. Han kan inte läsa dem för han har PC och inte Mac. Hela konstvärlden har Mac. Så är det också taskig överensstämmelse mellan projektionens fyrkant jämfört med den vita fyrkant som målats upp på väggen. Projektionen läcker utanför projektionsytan och de två filmerna överlappar varandra i mitten. Teknikern som är på plats är noga med det men projektorerna hasar ner. Niklas och jag målar om kanten, det svarta mot det vita, det vita mot det svarta, om och om igen, hungriga, i 35 graders värme, i ett mörkt rum, medan sommaren ropar utanför. När skymningen kommer och jag är helt bortom trötthet får jag äntligen äta, revbensspjäll på Pinellas uteservering.

Vi träffar andra konstnärer, de har inga problem alls med sina filmer. Magnus Bärtås och Hyun-Jin Kwak, till exempel. Så skulle världen också kunna se ut, det hade väl inte varit så långsökt, men nej. De lever i en parallell verklighet, så nära, men ändå så oåtkomlig för mig. Filmen jag visar, My Secret Life, handlar just om detta glastak, och återigen får jag vatten på min kvarn.

Men förutom att det ena och det andra är fel, är det en jättefin installation. Folk väller in, förstår, skrattar och vill prata med mig. Jag är stolt under pressvisningen och vernissagen. Hade jag kommit till en utställning och sett en sådan videoinstallation så hade jag varit avundsjuk. Jag hade tänkt: varför gör inte jag sådana saker? Jag hade plågat mig själv med förebråelser om att jag är oproffsig, medan alla andra… Nu råkar det vara jag som har gjort den proffsiga installationen. Men istället för att vara glad över det gräver jag ner mig i det som inte fungerar fullt ut. Det är därför mitt framgångsrika liv förblir My Secret Life, även för mig själv.

Working Girl

2011-06-02T11:59:00.000-07:00

Jag är så trött på att vara rotlös frilans. En tjänst och en titel hade gjort mig tryggare, rikare och vackrare. Ja, faktiskt, för jag hade kunnat växa. Veckla ut vingarna som redaktör för Paletten eller rektor för Gerlesborgskolan. För bara några år hade jag inte ens våga snudda vid tanken. Nu söker jag jobbet.

Paletten vill helst att två personer delar på tjänsten, och om en dem har sin bas i Stockholm så ska den andre helst ha sin i Göteborg. Jag ringer runt bland vänners bekanta, går på personkemi, och hittar en lämplig partner. Vi skriver en ansökan, och blir kallade till intervju. Vi får reda på att vår ansökan var mycket bra och vi är också nöjda med vad vi presterade där i ögonblicket. Drygt en månad senare kommer ett nej. Det var den andra konstellationen som fick tjänsten. Den andra, fanns det inte fler? Tja, vi var en av de två som blev kallade till intervju. De andra var mer välkända namn och hade jobbat som redaktörer för Paletten förut. Ett förutsägbart och därför lite tråkigt val, kan den bittre tycka. Nåväl, jag plockar ihop bitarna och går vidare.

Gerlesborgskolan i Stockholm söker en ny rektor. En kvart efter att jag mailat min ansökan ringer de och är glada för att jag söker. En månad senare blir jag kallad till intervju. Vi sitter där i två timmar och förhör oss om varandra. Mest oklart framstår arbetets omfattning. I tjänstebeskrivningen står det 60% men de skämtar om att det är 110%. Jag kan inte jobba heltid, inte minst av den anledningen att jobbet kräver att man har ett fungerande konstnärskap. Hade jag vetat det är 110% hade jag haft en medsökande, säger jag. Och det visar sig vara något essentiellt. Gerlesborgskolan fick omkring 60 ansökningar, kallade 8 till intervju och 2 till omintervju. De två som gick vidare var konstellationer om två som skulle dela på tjänsten. Ok, mer tid för mig åt annat alltså, åt konst. Nej, åt bitterhet.

Niklas suckar. Det är tjaskigt att du inte får jobben för att du är så bra, säger han. Men det skulle ta så mycket tid från det andra som går så bra, alla projekt och uppdrag, och ditt konstnärskap. Ja, kanske det. För mig är det så lätt att inte se den redan fullbokade kalendern.

Mälardalens Högskola

2011-05-30T12:00:00.000-07:00

I maj är jag inte så mycket skribent eller konstnär utan lärare i utställningsteknik. Jag stiger upp sju på morgnarna och åker tåg i Mälardalen, mest till Eskilstuna och Västerås. Klassen jag har går kursen Rumslig Gestaltning och ska göra en utställning på Västerås Läns Museum. Till grund för utställningen finns statistik från tjejjouren Ronja, det är deras siffror och berättelser som klassen ska gestalta och skapa en utställning av. Utställningens namn ska vara "Verkligheten bakom".

Jag inleder med en föreläsning om min konst och visar mina filmer, men det är inte som på en konstskola. Många elever är ovana vid konst, förstår inte riktigt, förstår inte hur det ena eller andra knyter an till rumslighet innan man förklarat det grundligt. Nästa gång jag har dem gör vi ett studiebesök i Stockholm, det är min revansch. Jag guidar de på Moderna Museet, Nationalmuseum och Kulturhuset, pratar på ett outsinligt sätt och verkar veta allt om allting. Sedan är det dags för handledningsomgångar och utställningsbygge. Arbetet är intensivt, samtalen givande och installationer växer fram.

Jag är sprudlande glad inför varje kursdag, det finns värme och ömsesidig förståelse men när jag läser uppsatserna förstår jag att det också finns en annan berättelse. Att det på vissa håll finns en stämning av misstro, mot mig, min professionalitet på olika områden och mitt konstnärskap. Jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att det inte skulle ha blivit så. Eller jo, jag borde skämta mindre, vara mer känd, sluta göra filmer om mig själv, skriva i en större tidning än GP och vara äldre. Då hade jag nog varit mer på riktigt. Men den riktighet jag har i det jag gör räcker för mig, och jag ser också att jag varit en inspirerande för många av dem. Jag är nöjd med utställningen vi gjorde och jag tackar ja till att fortsätta även nästa år. Utmaningar, bring them on.

Världsvan på toa

2011-04-18T11:56:00.000-07:00

Efter att ha lämnat in arbetsprover till Carnegie Art Award (ja, jag blev nominerad, men det ledde inte till något) är jag väldigt kissnödig. Hade jag varit mindre nervig hade jag kommit på att jag var kissnödig när jag lämnade proverna och gått på en flashig Carnegie-toa, men nu befinner jag mig några kvarter längre bort. Jag orkar inte betala för en latte bara för att jag ska på toa. Museerna brukar ju ha toaletter, kommer jag på, och går till Nationalmuseum. Men det är måndag. Museerna har stängt.

Alldeles bredvid National ligger Grand Hotel. Där måste de ha en toa. Jag går in som om ingenting. Kastar vilda blickar omkring mig i den gyllene vestibulen, men nej. Försöker åka upp med guldhissen, i tron om att de kan ha en toa i någon korridor, men man måste ha rumsnyckel för att komma till något våningsplan. Jag måste alltså gå in på restaurangen. Där är det inte en kotte och servitrisen kommer emot mig.
Jag: Åh, jag ser att mitt sällskap inte har kommit än.
Hon: Vad heter ditt sällskap?
Gud i himlen, nu är jag avslöjad! Men vänta, varför frågar hon mig det? Tänk, tänk.
Jag: Åh, måste man ha bokat bord?
Hon: Nejdå.
Jag: Så bra. Jag ska bara gå på toa.

Ibland tror jag att jag krånglar till saker bara för att få vara med om något. Något litet äventyr i avsaknad av de stora.

Världsvan på tåg

2011-03-30T11:55:00.000-07:00

Tågbiljetten är borta. Det brukar den inte vara, för att den vanligtvis inte ens finns. Vanligtvis får jag biljetten som ett sms till min telefon. Men nu är det en arbetsgivare som bokat åt mig och skickat en pappersbiljett och den är försvunnen. Fast det är ingen fara. Som tur har jag skrivit upp bokningsnumret och jag har hört av SJ att man kan åka bara man vet sitt nummer. Jag ringer till SJ för att kontrollera saken. Förvisso, men man ska kontakta personalen på stationen och betala 200 kr för att de ska skriva ut ett papper. Det vägrar jag. Både de och jag vet att biljetten finns och att ingen annan kommer att använda den. Så under telefonsamtalets gång förhör jag mig bara om mitt platsnummer och lägger på.

Jag kliver ombord utan tågbiljett och med dunkande hjärta. Vilken historia jag ska dra för kontrollanten? Jag sitter som på nålar och kan inte koncentrera mig på något annat. Hade det inte varit värt 200 kronor att slippa denna vånda? Nej. Det här är en principsak och en sport. Jag har så många gånger undrat om jag skulle lyckas att åka utan biljett och nu har jag chansen att testa det, light. Efter någon halvtimme reser jag mig upp, går mellan vagnarna och lokaliserar kontrollanten. Jag smiter in på en strategiskt lämplig toa, mellan kontrollanten och min sittplats. Väntar. Går ut och sätter mig i restaurangvagnen som kontrollanten redan passerat.

Där sitter jag i någon timme och tänker på biljetten. Jag kan inte förstå hur den kunde komma bort. Jag som är så ordentlig. Som lägger ner så mycket tid och kraft på att vara ordentlig. Sorterar allting i mappar på datorn, i pärmar, skriver upp saker, säkerhetskopierar... Jag kunde lika gärna slarvat vilt, och det hade gett samma resultat. Förresten, det här med att jag är ordentlig – hur många gånger ska jag bli motbevisad för att ändra uppfattning? Nåväl, det man inte har i ordentlighet får man ha i list. Tågresan gick ju bra.

Gerlesborgskolan i Bohuslän

2011-03-29T11:58:00.000-07:00

En gästlärare på en konstskola. En handelsresande i sig själv. Jag ska vara på Gerlesborgskolan i en vecka och ge allt jag har. Så var det i Kokkola i vintras och så är det nu till våren. Men på Gerlesborgskolan blir det inte fullt lika intensivt. Eleverna är upptagna med ansökningsarbeten och en handfull kommer till kurserna jag har tillsammans med en annan lärare. De som kommer är förstås hängivna och vi lär ut intervjuteknik, både hur man kan intervjua någon och hur man blir intervjuad. Vi går igenom ljudutrustning för intervjuer, redigeringsprogram, och pratar psykologi. Vi sätter också ihop en fingerad konsthögskoleintervju. Vi leker att vi lärare är panel och eleverna är de sökande som kommer med varsin portfolio. Usch, man blir nervös bara av upplägget, men det gick bra för oss alla.

Efter dagens slut promenerar jag runt i det bohuslänska landskapet och riktar kameran mot allt stillastående. Det är vackert. Havet, klipporna, de slitna husen och de märkliga stenbumlingsbergen som plötsligt välver sig ur fältens flacka linje. Ett sådant landskap, både platt och kulligt, finns på lite olika håll i världen. Hampi i Indien, Meteora i Grekland och Viniales på Kuba. Jag har sett dem alla, jag skulle kunna hålla en föreläsning om det. Låt gå för att de nyss nämnda platserna var mer spektakulära, men Gerlesborg är också fint.

Och jag tänker: hade jag haft familj, så som jag önskar, så hade det här inte gått, jag hade inte kunnat resa hit. Men tursamt nog är jag en vinddriven existens som kan åka närsomhelst, varsomhelst. I den uppsplittrade tillvaron gäller det att ta alla uppdrag som bjuds. Att planera in semester annat än i juli vore ett sabotage, för tänk om någon vill att jag ska jobba någonstans? Så jag åker till Gävle, Simrishamn, Hudiksvall, Kokkola, Gerlesborg och andra småställen. Bor på stadshotell, vandrarhem och vindar. Överallt jag hamnar går jag ut efter jobbet och fotograferar. Mina jobb har ersatt mina semestrar. Det är i jobbet som jag reser, det är då jag fotar och det är det jag bloggar om.

Kokkola, Nordic Art School

2011-02-06T15:27:00.000-08:00

Kokkola, det är något som både Niklas och jag har hört om i tio år. En förberedande konstskola i norra Finland. Titt som tätt stöter man på någon som varit elev eller lärare där, och nu ska vi äntligen få se den österbottniska källan. Vi ska undervisa där i två veckor i video, så vi packar ihop tekniken och landar mitt i en julkalender. Kokkola eller Karleby är gamla, fina trähus i djup snö. Vi blir inkvarterade i en röd stuga med blå dörr, vi går i gryningen längs med snörräta rader av snickarglädje och når till slut skolan som är en magnifik jugendbyggnad i trä.

Där inne har eleverna redan samlats vid ett långbord. Vänliga, nyfikna och blyga. Så skulle man också kunna beskriva oss, men vi har inte tid att vara blyga, vi måste berätta om oss, om video, om allt. Efter den första timmen i hetluften går Niklas och jag ut i snön och strålar mot varandra. Det gick bra, och på engelska till och med. Inte visste vi hur det skulle gå egentligen. Vi pratar aldrig på engelska annars och vi har aldrig undervisat tillsammans. Vi kan störa oss på varandra i olika sammanhang, men föreläsningar hör tydligen inte till den genren. Sån tur. Men nu är pausen slut, nu ska vi in på scenen igen och prata om annat, ständigt om något annat.

Min idé för kursen handlade om hur man bygger upp en narrativ i ett videoverk. Sedan växte uppdraget till mycket mer. Varje morgon håller Niklas och jag föreläsningar om videokonst. Vi avhandlar teman som dokumentärt material i videokonst, installationer med videokonst, populärkultur som tema i videokonst och visar mängder av filmer. På eftermiddagarna har vi mer praktiska genomdragningar av filmprocessens olika steg. Hur skriver man manus? Vad ska man tänka på när man filmar? Hur klipper man ljud och film i Pro Tools och Final Cut? Jag berättar också om hur man kan sätta ihop en portfolio och jag börjar ha ateljésamtal. Tisdag kväll har vi föreläsningar om våra egna konstnärskap och torsdag kväll leder jag krokin. Under den första veckan har vi tretton föreläsningar sammanlagt.

Hur klarar vi det och hur orkar eleverna? Tja, det går alltid bättre med lite motion mellan varven. Det var verkligen inte planerat men det är tråkigt att bara sitta och de har en så fin målarsal och Niklas har arbetat en del med skådespelare och dansare… Så vi kör rörelse- och röstimprovisation varje förmiddag. Och visst är det roligt att stå i ring och göra konstiga saker. Jag lyckas exempelvis få dem att dansa Cancan och att skrika allt de har, även om vissa rodnar efteråt.

Vår schemalagda undervisningstid är till 15.00 men Niklas och jag blir besatta av skolan och dröjer oss kvar mycket längre än så. När vi inte är på skolan pratar vi om skolan och planerar nästa dag. Samarbetet med de andra lärarna känns mycket bra och det är så skönt att kunna göra nytta på ett så konkret sätt. Det känns också exotiskt för Niklas och mig att ha något som många skulle kalla vardag. Vi bor tillsammans, vi går till jobbet på morgonen, vi vet vad vi ska göra. Inget av detta är aktuellt i vårt distansförhållande och i mitt frilansliv. Vi stortrivs, får massor av energi och samtidigt är vi helt bortom trötta. Vi hinner inte prata med varandra om oss, bara om skolan. Kanske är det ännu ett sätt att fly in i en bubbla, en strategi som vi ofta använt oss av.

Under helgen som kommer är vi med på skolfesten och spetsar den annars stillsamma tillställningen med dans. Vi bär ut högtalarna till målarsalen och jag väljer vilt på Spotify. Samba, Robyn, Ramones, finsk tango eller jazz. Stor succé. När alla stupar av trötthet samlas vi vid bordet. Niklas spelar Beatles-låtar på gitarr och vi sjunger med.

Andra veckan går i samma uppdrivna tempo. Eleverna har kommit igång med sina filmer och ska nu redigera. De vill arbeta med olika specialeffekter och jag kör på varje fråga de har, så Niklas hjälper dem med tekniken medan jag har handledarsamtal. Han tröttnar på uppdelningen. Att jag är konstnären som får glassa runt i deras ateljéer medan han verkar vara någon sorts tekniker. Jag är också trött på våra roller men ser dem från ett annat håll. Han är gud och jag hans assistent. Nåväl, jag samlar ihop mig och hjälper några elever att fota deras arbetsprover. Jag skulle vilja vara med dem alla mycket mer och verkligen se till att de kom in på konsthögskolorna.

Ryktet om oss har nått pressen så Österbottens Tidning kommer för en intervju. Fotografen har inte tid så vi spelar bara med i hans bildidéer. Det blir en fin, men klichéig bild. Niklas med filmkameran, jag med blomma i håret. Jag borde haft kameran och Niklas blomman.

På fredag, några timmar innan vårt flyg ska gå, har vi genomgång av elevernas filmer. Att se filmerna tillsammans på stor duk och att diskutera dem gör något med oss. Niklas och jag är imponerade och jag tror att de själva är stolta. Vi samlas efteråt för ett sista gemensamt samtal. Det utväxlas beröm och kramar och jag får tårar i ögonen. Man kommer så nära varandra, är med om så häftiga saker, och plötsligt bara hejdå. Redan under tillbakavägen börjar vi fila på mail, sammanställa foton och ordna med en vimeo-kanal http://vimeo.com/nordicartschool

Fortsättning

2011-01-07T15:28:00.000-08:00

God fortsättning! På vadå? Ja, på allt man vill, allt man inte hinner. På alla drömmar. Alldeles nyss var det före jul. Jag tänkte massor på hur julen skulle vara och vad jag ville göra. Nu är chansen plötsligt förbi. Julen är bortvirvlad och inkapslad långt bort någonstans. Och jag har inte ens hunnit skriva om den. Om julsångerna vi sjöng med Niklas släkt. Vi sjöng på polska, engelska, tyska, franska, latin och finska. Inte för att alla kunde allt, utan för att det fanns en nyfikenhet. Och pianon fanns i varje hus, så det var bara att sätta igång. Sedan följde mellandagar då vi redigerade film och Niklas köpte dyra kameror till Atalante. Det följde en nyårsafton då jag som vanligt hade mild ångest för att mitt liv inte är så roligt som det borde vara.

Det kom en sagolik första januari då Niklas och jag åkte till Marstrand. Vi gick i det vidsträckta klipplandskapet i eftermiddagssolen. Isen på havet hade luckrats upp och vågorna gick under huden på den. Runt skären var det som lavaströmmar, men allt i vitt. Klipporna var rostbruna, röda, snön vit och violett. Det var löjligt halt. Stigarna som frusna, buckliga bäckar. Vi var ute hela dagen, det började skymma mitt i det snorhala stenlandskapet och mina ben darrade av hunger. Det var så vackert vid havet och på vägen hem i bilen kändes det som att allt var på rätt plats. Vi hade varit med om något och vi ville ha mer. Ständigt mer. För visst var det oförglömligt där på ön, men vi har kapacitet till så mycket mer oförglömligt som vi vill men som inte blir av.

Istället för att vara i nuet ägnar vi våra liv till att tänka ut hur det borde vara. Nu i jul ville vi följande:
- Komma långt med filmredigeringen på My Secret Life.
- Åka på utflykter i skärgården.
- Åka utomlands. Bara ta en galen resa någonstans, helst till tropikerna.
- Måla om dörrarna i hallen. Det är ett projekt vi haft på tapeten i ett år.
- Spela in polska julsånger. Det hade varit en jätterolig julklapp för mina föräldrar, jag sjunger falskt och Niklas spelar. (Inspelade julsånger går förvisso att uppbringa på annat sätt, men då är det körer och uppstyltat tjafs).
- Spela in sånt som Niklas gärna sjunger och spelar. Hans liv går ju utan att han spelar in sin musik!

Jaha, och vad blev det? Vi hann till punkt 1,5. Det är alltid en början. Men den goda fortsättningen som alla pratar om, den lyser med sin frånvaro. Nu hivas alla de resterande punkterna överbord för vi måste göra annat, jobba med annat och resa från varandra. Och listan med sånt vi vill göra kommer bara att bli längre. Är det så här det ska fortsätta?

Till låns

2010-12-22T12:32:00.000-08:00

Till sin julshow har Niklas skrivit en låt som handlar om mig. Han sjunger den vid pianot inför trollbunden publik. Låten heter ”Till låns” och går så här:

Jag ville väl. Jag ville dig. Och jag fick dig. Till låns.
Till låns av ett liv som skänkte en tid som levde oss runt. I rus, i frid, i mening, i kamp.
Det var en tid. En tid som var till låns av ett liv som började ställa krav. På dig. På mig. På oss.
Då gick det inte. Lånet var slut. Det var dags att börja betala av.
Med dagliga strider i tomhet och sorg började resan tillbaks. Mot ensam, frihet och uppgiven fröjd.
Det var en saga. Och den finns kvar i den berättelse som blev vår.
Så kort. Så intensiv. Så svår. Och hela tiden bara till låns. En tid.

Jättefint. Klart jag grät när jag hörde den första gången, men nu hör jag den för femte gången och istället för att grina säger jag att Niklas har mig på omlån i vinter. Så vi skriker julsånger i bilen (ja, jag har lättare att pricka tonerna om jag får ta i), vi köper fikon i cognac och hänger upp ljusslingor i fönstren. Det blir ännu en jul i Sävedalen.

Julshow

2010-12-22T12:30:00.000-08:00

Niklas och Clara glänser i sin julshow på Atalante. Hon sjunger, han spelar och orkestern backar upp. Clara som tycker om tider som flytt går upp på scenen i lösögonfransar, partyhandskar och fjäderboa. Hon kör låtar från 10- till 40-talet och en del nytt som Niklas skrivit. Hennes röst är en kabarédivas, mörk, stark och häftig. Gud, tänk att kunna sjunga så. Niklas sitter vid pianot och spelar som en ängel. Gud, tänk… Men nu är det paus, nu är det inte tänk längre utan agera. Jag springer ut, jag har också en uppgift. På grund av manfall får jag stå i baren.

Naturligtvis vill alla dricka på samma gång, kön står som en klump framför mig och handhavandet är bökigt. Det hela underlättas inte heller av att jag själv bara brukar dricka vatten. Jag har ingen aning vad som skiljer punsch från sherry, jag tittar länge på flaskorna och frågar Niklas saker som ”var är den tredje spriten?” För Niklas svischar förbi ibland, ett lejon i vit skjorta, slips och kavaj. Jag pillar på blomman i hans kavajslag och säger ”den vita nejlikan är grön”, medan kassaapparaten piper. Undrar vad alla tror om oss. Det spelar ingen roll vad de tror. Jag tänker åt dem ”oj, tror den där inkompetenta kassatjejen att hon har chans på stjärnan?”

Hemma på kvällen spelar jag lite låtar för Niklas från Spotify och sjunger med. Han somnar i mitt knä, så jag kan sjunga hur falskt jag vill. Jag kör min egen julshow.

Sista gången

2010-12-12T11:24:00.001-08:00

Det är den sista veckan på Zon Moderna och vi samlas tre dagar i rad. Sliter med utställningsarkitekturen och städar rummet. Jag bär sopor, dammsuger och spikar fast mattor, tills jag kommer på att eleverna kan göra allt detta också. Jag sätter de i arbete. Nackdelen blir att jag får förklara i detalj vad som ska göras, och det är där tiden inte räcker till. Det är där som Lena och jag till slut gör deras jobb. Men så är det inte alltid. Flera tar ansvar och arbetar heroiskt i det tysta. Och utställningen tar form. Äntligen kan man se det diagonala mönstret av trasmattor på golvet. Äntligen växer skärmarna fram och skapar små rum där verken flyttar in. Verken, konsten, det är klart! Men inte helt och hållet. Många elever har varit sjuka och inte hunnit klart. De får komma tillbaka och avsluta sina verk nästa vecka. Då får de träffa Lena, för min tid med Zon Moderna är slut. Konstigt.

Jag knäcker en chokladkaka i bitar och samlar ihop gruppen. Det har varit intressant att lära känna er, säger jag. De nickar, inte bara av artighet. Jag säger att vårt arbete har varit ett äventyr som gått genom alla klimatzoner. Ett leende sprids. Åh, det har verkligen varit en stark upplevelse och ett minne för livet, och nu är det så märkligt att säga hejdå. Jag är inte gjord för det och ändå består mitt liv av så många avsked. Alla dessa frilansuppdrag och ständiga uppbrott. Vi ses på vernissagen nästa vecka, tillägger jag. Jag tillägger det många gånger och börjar snabbt prata om något annat. Att jag ska ta ett tåg om ett par timmar för en anställningsintervju (på Paletten, de söker ny chefredaktör). Det är himla tur att jag har den där intervjun. För vad skulle jag annars göra? Tja, fortsätta med mitt liv som vanligt kanske? Men mitt vanliga liv har ju helt gett vika för Zon Moderna. När jag kommer hem ikväll öppnar jag ett dokument på datorn. ”Att göra” heter det och jag har inte rört på veckor. Gud så skönt det varit. Men jag har längtat efter mitt vanliga liv också.

Schack matt

2010-12-12T11:22:00.000-08:00

Tre tjejer i gruppen gör ett schackperformance. Det ska vara levande schackpjäser som agerar i ett drama, spelet om Sverige. Striden står mellan den traditionella och den moderna sidan. De har skrivit manus, hittat på koreografin, gjort masker och målat schackgolv. De har kontaktat MM:s vänner och föreslagit att de ska vara aktörer i spelet. Nu är det dags. Nu har golvet lagts ut i en av museisalarna och modernas tre fotografer springer runt och riggar kamerorna. Alla schackpjäserna samlas. Den vita drottningen står i höga boots, fluffig kappa, och lösögonfransar. Men var är den svarta drottningen?

Den vita drottningens kompis, tjejen som ska spela den svarta sidans stolthet är borta. Hon har försovit sig. Lena ringer och vill fixa en taxi, men det är för sent. Spelet måste börja. Du får vara den svarta drottningen! Jag? Ja. De sätter en krona på mitt huvud och snör på mig en korsett. Jag står rakare än jag någonsin gjort och lyckas komma ihåg mina repliker. De andra schackpjäserna sköter sig också, när vi kör scen efter scen och det blir sagolikt bra på film.

Den riktiga svarta drottningen kommer precis när vi filmat klart. Jag tar av mig kronan och sätter på hennes huvud. Åh, det kan vara så lätt att missa ett kungarike, även om det regnar kronor från himlen.

Niklas är i stan

2010-12-06T03:57:00.000-08:00

Niklas har slitit sig från Göteborg och är i Stockholm i tre dagar. Så ser mitt förhållande med honom ut. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Och kanske inte han heller när han sa att han ville ”allt” med mig. Men om det nu är så, så måste vi fixa allt på tre dagar.

Niklas följer med mig till mitt Zon Moderna-jobb på Moderna Museet. Där behöver saker köras. Varken Lena eller jag har körkort och teknikerna är lediga, sjuka eller upptagna. Niklas och jag kör till Hjorthagen. Det är tät dimma och man ser inte femtio meter framför sig, men vi hittar rishögen som parkförvaltningen tipsade om och lastar in två stora träd i bilen. Sen snabbt tillbaka, för att sponsorerna ska komma till Zon Moderna och jag ska ta hand om dem. Sponsorbesöket går mycket bra. Eleverna som behöver träd till sin installation blir också mycket nöjda. Men var är lunchen? Lena som brukar fixa den, var är hon? Eleverna tittar på mig, och jag svarar sanningsenligt att hon är ute på vägarna med min man. För Niklas kör mer idag, han kör hela dagen. Han hämtar skrivbord i Bromma och skrivmaskiner på Söder…

När Niklas kommer hem efter körningen får han konvertera film. Jag ska ha med en film på Vårsalongen, en film vi samarbetat i. Nu ska den exporteras i lagom bitrate för att inte förlora HD-kvaliten men samtidigt inte vara för tung. Följande format är tillåtna H.264, Matroska (MKV), MPEG1, MPEG2, MPEG4, TS, WMV9 HD (VC-1), Xvid, vob. Det är inte så att jag är helt tappad bakom en vagn, men grejerna är ganska svåra, även för Niklas som har tjugo års längre erfarenhet av det än jag. Efter ett antal trial and error fixar det sig.

Andra dagen får Niklas korrekturläsa mina texter. Den ena om Inge Schiöler, den andra om Martin Wickström, totalt 20 000 tecken. Sen är det dags att åka till mina föräldrar på middag. Men det är inte vilken middag som helst, det ska sjungas polska julsånger. Niklas tar med sig gitarren och lär sig melodierna på stört. Vi sjunger dåligt, han spelar himmelskt, och allt blir väldigt lyckat.

Sista dagen som Niklas är här måste vi lägga schemat för Kokkola. Det är en konstskola i Finland där vi ska vara gästlärare i två veckor. Schemaläggningen är komplex. Det ska vara en kurs i video, allt från manus, via filmning, redigering, efterarbete och export, men inte bara det. Vi ska också ha konstteoriföreläsningar, ekonomikurs och portfoliokurs. Niklas och jag sitter länge och råddar och jag blir sur. Sur inte bara för schemat, utan för att han ska åka tidigt nästa dag. När vi äntligen blir klara med Kokkola och jag lugnat mig något kommer jag på en sak till. Jo, jag har köpt ny mobiltelefon och kan inte öppna den. Det är som att försöka öppna en trilobit. Niklas tar i allt vad han kan, men kan inte heller till en början. Sen går det förstås. Och han hjälper mig med telefonen också.

Jag tycker inte heller det är idealt att Niklas måste hjälpa mig med allt. Jag hade också velat ha körkort och kunnat öppna mobiltelefoner. Men jag förstår bara inte hur andra klarar sig helt själva i sin vardag. Vissa saker kanske man till och med vill göra tillsammans? För det ses väl inte som våpigt att jobba med korrekturläsare eller undervisa som duo? Hade Niklas och jag dessutom bott i samma stad så hade vi inte behövt göra allt på tre dagar. Då hade gracerna spridit sig över några månader och jag hade inte behövt ha dåligt samvete. Och det viktigaste av allt, detta "allt" vi en gång ville och sa, det avser inte summan av ovannämnda göromål. Det är något större som jag inte längre orkar med, för jag betalar det med så mycket ensamhet.

What would Jesus say

2010-12-02T12:47:00.000-08:00

Jag blir inbjuden på frilansmingel och film. De visar What Would Jesus Buy, och den är rolig, men paret som sitter bakom mig är inte alls skoj. Mannen tar hela tiden spjärn med knänen mot mitt säte och ändrar ställning. Det känns som sparkar i ryggen. Jag säger till.
Första gången jag säger till: mannen förnekar att han har vidrört mitt säte, bara sätet bredvid.
Andra gången jag säger till: mannen låtsas om ingenting. Han stirrar bara förbi mig.
Tredje gången: kvinnan säger att det var hon den här gången. Hon säger att det är märkligt att jag känner av det. Hon säger att de har långa ben.

Det är kanske inget märkligt med att man får säga till någon, och att den personen säger ursäkta. Men istället för ett oj, ursäkta, är det alltså så här man ska göra:
1. Förneka händelsen.
2. Ignorera den som säger till.
3. Säga att den som blir utsatt för obehag är konstig.
4. Hävda att de måste göra något som stör deras medmänniskor för att de är beskaffade på ett visst sätt.

På en vit häst

2010-11-30T16:04:00.002-08:00

Jag sitter i min lägenhet och skriver en artikel. Grannarna bakom vardagsrumsväggen spelar TV-spel och det mullrar som ett åskoväder. De spelar hela dagarna. Vi har bråkat tre gånger. Grannen bakom sovrumsväggen har däremot skärpt sig och slutat röka. Annars kände jag av varje cigarett han tog. Grannarna under pratar. Ja, det hörs också. Varje gång någon öppnar käften eller går över golvet i en funkislägenhet så hörs det. Jag har fem grannar, så många grannar man kan ha och ändå ha fönster, och alla lever ett normalt liv. Det vill säga att de är hemma på dagarna, jobbar natt och har efterfester till 04.00. Så såg inte det vanliga livet ut då de lyhörda husen byggdes av rubbade män i hatt. Då var det ordning.

Jag skriver, som sagt, en artikel. Den handlar om Erik Aaltos alter ego Sir Eric Beyond och ska publiceras i Artlover. Jag kollar upp honom på nätet. Sir Eric poserar på en vit stegrande häst. Hm… Ända sedan jag flyttade in i detta snygga funkishelvete har jag klagat. Åh, kan inte någon bara komma på en vit häst och rädda mig? Underförstått att han har en lägenhet jag kan flytta till. Okej, Sir Eric har alltså hästen. Jag kollar in hans cv. Men vad fan… Han bor på samma gata som jag. I ett exakt likadant hus. När det för en gångs skull finns en man på en vit häst så bor han i samma funkisskit som jag. Jag återgår till att skriva färdigt artikeln istället för att ringa honom.

Utställningsarkitektur

2010-11-30T16:04:00.001-08:00

Det är vernissage på Zon Moderna nästnästa vecka och inga verk är klara. Jag försöker vara överallt samtidigt och hjälpa eleverna. Men egentligen är det en annan sak som det är ännu mer bråttom med. Utställningsarkitekturen. Hur ska rummet gestaltas? Vad? Jo, rummet som är ganska intetsägande och slitet ska väl göras om på något sätt… Du kanske har några idéer? Så säger Lena till mig medan jag ser ut som en fån. Inte hade jag tänkt mig att det skulle hända något med rummet. Eller, visst, de solkiga väggarna kan väl målas mer vita. Men sen hade jag bara tänkt mig att verken skulle ställas där och that’s it. Precis som det är på Mary Kelly-utställningen, exempelvis. Skillnaden är att vårt rum inte är en toppklassig museisal där allt ser bra ut och att vår utställning kommer att bestå av många olikartade verk som mår bra av något samlande estetiskt grepp. Dessutom har alla tidigare Zon-konstnärer förhållit sig till rummet på något sätt.

Ok, bara jag vet det så ska jag nog hitta på något. Jag borde fattat. Jag börjar spåna på idéer om trasmattor, frigolitberg och bubbelplast och blir riktigt entusiastisk. Från att ha ställt mig skeptisk till idén går jag loss. Men kommer jag att hinna? Det är där vi börjar fundera på en utställningsarkitekt. Någon som kan spinna vidare på utställningens tema och skapa en miljö som lyfter verken. Lena har en vän som kan vara den person vi söker, Birger Lipinski. Han har arbetat med utställningsarkitektur på Moderna Museet tidigare och känner till rummen som sin egen ficka. Vi installerar Skype och ringer upp Birger som tillbringar vintern i Brasilien. Med hjälp av några stödord för vad vi vill uttrycka i utställningen gör Birger ett förslag. En skiss som vi köper rakt av. Det är löpande trasmattor i ett diagonalt rutnät, vissa mattor går upp på väggen, och avskiljande skärmar av träreglar och bubbelplast. Det ser fint ut, som en korg eller en present, kostar peanuts och teknikerna kan banka ihop det på en pisskvart. Hoppas vi.

På kvällen kommer det ett mail. Det rör något helt annat, men handlar ändå om samma sak. Jag ska vara gästlärare på en kurs för inredningsdesigners på Mälardalens högskola. Från att ha varit ytterst tvär till utställningsarkitektur blir jag nu indragen i det mer än någonsin.

Snurror

2010-11-19T07:27:00.000-08:00

Tiden på Zon Moderna har händer, fötter och vingar. Den förflyttar sig snabbt som ett vidunder. Efter två dagar har det gått tre veckor. Vi står halvvägs och men är långt ifrån halvfärdiga. Vi jobbar, men det finns en tröghet och den beror på två saker. Den konstnärliga processens karaktär och materialvalet.

Lena och jag vill att eleverna ska försjunka i en kreativ, tankeutvidgande process. Att de inte ska få en bilduppgift utan att de ska testa olika infallsvinklar på det de är intresserade av. Om det nu är träd, striptease, porslinskoppar eller stress som de fastnat för så ska de leta bilder och information på nätet om det. Utforska sitt ämne och skissa på gestaltningsförslag. Vi vill inte att de ska nöja sig med första bästa bildlösning de kommer på. En del gånger går det jättebra, elever glöder och jobbar. Andra gånger visar det sig vara svårt att förankra. Lena och jag stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven sysslolös igen. Så kan det vara för mig också, i min egna konstnärliga process. Att jag i teorin vet vad jag ska göra, men att jag sen inte riktigt bottnar i det i praktiken. Men när jag ska ha hand om fjorton elever som går igenom en sådan svår sak så känns det som att ha fjorton snurror. Jag springer till en snurra, snurrar igång den, springer till nästa, men då har den första snurrar stannat…

Det kan också handla om att folk är sjuka eller glömt ta med sig hårddisken med bilderna på. Precis så har jag också gjort, kommit till ett viktigt utställningsmöte utan bilder, för hårddisken låg hemma. Jag förstår så väl, men jag är också orolig för att vårt arbete blir stillastående.

Den andra stötestenen är materialet. Vi vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga gör. Vi vill att de ska tänka efter vilket material de vill arbeta med. Jag har blivit positivt överraskad över att så många vill arbeta konceptuellt med installationer. Att de har visualiserat starka och känsliga verk och att de är öppna för ett, för de, okonventionellt sätt att jobba på. Men en sådan process kräver att Lena och jag ringer och fixar. Vi ringer till parförvaltningen för att få tag på ett träd, till neontillverkare för att få offertförslag och till privatpersoner från Blocket som säljer runda bord. Vi tycker inte att eleverna är i position att kunna göra det själva. De har exempelvis inte budgetansvar. Så det blir Lena och jag som mailar Moderna Museets vänner och frågar om de kan ställa upp som schackpjäser i ett performance och kontaktar museets fotografer för ett stort foto inne på Nationalmuseum. Åh, det tar aldrig slut, det är logistiska trapetskonster och vi har försatt oss i det helt själva.

Att ringa och fixa ett träd istället för att göra det för egen hand i papier-maché är en vanlig strategi för konstnärer idag men ett sådant handlande tar tid. Och vad ska man göra när det svaras att jo, ett träd, det kanske vi har nästa vecka? Ligger det konstnärliga arbetet nere då? Det är därför Dan Wolgers säger att man ska ha fem projekt på gång samtidigt. Så att man inte blir sysslolös när man blir strandsatt i ett projekt. Men på Zon Moderna har vi inte tid att ha så många parallella projekt. Elevernas plan B får vara att hjälpa varandra, titta på konst och göra studiebesök. Igår gick vi till Magasin 3 och till en ateljékorridor där Thomas Broomé och Jens Fänge tog emot oss i sina universum. En mycket givande eftermiddag att ha med sig som inspiration till nästa veckas tuffa jobb.

Ok, och i privatlivet då? Det som jag inte skriver om när jag skriver blogg för Moderna Museet och kopierar över texten till den här bloggen? Jo, Niklas och jag har haft en fin vecka i Stockholm. Vi har bråkat, varit nykära, sett film, köpt stereo, högläst skönlitteratur och sjungit. Jag har skrivit en ansökan som Niklas hjälpt mig med och jag har hjälpt honom med en fotografering. Men oavsett hur mycket vi gör känns det ändå inte som att vi inte hinner allt vi vill. Vi lägger oss 03.00 på natten. Vi kommer aldrig att bli klara med varandra.

Höstlov: saknad på nätet och skratt i Gävle

2010-11-05T06:55:00.001-07:00

Det är höstlov på Zon Moderna i Stockholm, vilket innebär att alla håller till på nätet och skriver att de saknar varandra. Jo, jag håller med, även om det är skönt att slippa konstpedagogiken ett tag. Men nej, jag slipper den inte. Jag åker till Gävle och leder en videokurs i Gävle Konstcentrums regi.

Till kursen kommer det tjejer från högstadiet och killar från mellanstadiet. Vi gör två filmer, en dans- och en actionfilm. Ni kan ana vem som gjorde vilken. Hursomhelst är det riktigt roligt, och det var väntat. Jag har ju valt att arbeta med videokonst av någon anledning... Man skrattar massor när man spelar in, sen skrattar man stort på nytt när man ser materialet igen och klipper i det. En sån lyckligt gapflabbande process har man definitivt inte när man fotar, målar eller skulpterar. Jag brukar säga att jag valde video för att där finns både bilden och berättelsen, det visuella och det verbala. Men är det egentligen så att jag valde video för att man har så himla kul när man jobbar med det?

Det är den ena sidan av steken. Den andra sidan är all frustration inom inspelningsteamet och strulande teknik, och då är det verkligen inga glittrande skratt som hörs. Tekniken var under kontroll i Gävle, men gruppdynamiken fick sig ibland en törn. Jag sa till en av tjejerna: ”Varje gång jag och min kille spelar in en film blir vi sura på varandra.” Hon sken upp. Vad kan vi lära oss av det? Ingenting. Men jag hoppas att någon på Zon Moderna vill arbeta med video.

Jaha, vad var det här för rafflande upplösning? Vad var där här för blogg? Inga utelämnande detaljer, inget som handlar om förhållanden eller Niklas... Niklas säger att min blogg blivit trist. Men det tar emot att skriva om allt det svåra vi går igenom. Och allt det fantastiska vi har... Det känns inte heller riktigt som bloggmaterial. Världen har plötsligt blivit så allvarlig.

Andra veckans kaos

2010-10-26T14:34:00.000-07:00

Hej och hå till gruvan vi gå. Det är den första dagen av den andra veckan och allt har börjat kännas invant. Folk vet vad som kommer att hända, vad de kan förvänta sig… Så är det på ett plan. På ett annat plan är det kaos. Plötsligt vet folk inte vad de vill göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projekten? Ja, säger hon. Absolut. Hon har varit med i så många år, hon borde veta. Jag bestämmer mig för att lita på henne. I alla fall kommer det inte bara vara mitt fel om vi inte hinner. Meh, det är väl klart att vi ska hinna! Jag har lärt mig att jag är en hemsk tidspessimist, så det är inget att bry sig om.

Lena och jag har handledarsamtal tillsammans hela dagen. Vi är en duo som sätter oss på bägge sidorna om en elev och kör. För det mesta tycker vi likadant så eleven får samma sak serverad i stereo. Lyckligtvis uppstår viss variation då vi har olika sätt att uttrycka oss på. Hursomhelst, vi går igenom samtliga projekt och försöker destillera essensen. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter. De måste våga ge sig in i en konstnärlig process.

Likadant är det med bloggen som eleverna lagt upp. Lena och jag är stormförtjusta över all energi, alla filmklipp, foton och glada tillrop, men vi saknar en berättelse om konsten. Konsten vi ser och konsten vi gör under de här veckorna. Hur ska jag säga det till dem på ett bra sätt? Jag lyckas inte. Stämningen sjunker trots att jag berömmer dem, trots att jag bugar för dem på skämt. Jag levererar ju viss kritik och sånt är känsligt. Men vi landar mjukt ändå. Två elever utses till att föra en processdagbok och intervjua de andra. De ska få de andra att formulera sig om utställningarna vi ser, och om det egna arbetet. Det ska inte kännas pliktskyldigt och trist. Jag skulle dö om jag inte fick fläta in humor i allt jag gör. Jag tror att vi förstår varandra där.

Underbart. Lena och jag går ut från mötet med de två eleverna och viskar ”underbart” till varandra. Gud vad bra. Så är det ofta under den här dagen. Att vi när vi pratat klart med en elev blir alldeles saliga över hur bra det går. Och när vi inte är saliga, när projekten inte känns lika självklara är vi väldigt nyfikna på vad som kommer att hända. Jag bättrar på sminket och ser fram emot morgondagens kaos.

Svenskhet och tårta, kärlek och hat

2010-10-21T14:33:00.000-07:00

Idag kommer det en ny elev till gruppen. Jag visar honom utställningarna, visar honom mina verk och när jag är klar tar Lena vid. Vi berättar allt det vi berättat för eleverna hittills och vi är glada. Vi brinner för det här och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre? Tidigare jobbade jag som guide på Moderna Museet och nu korsar jag mina egna spår i ny skepnad, som konstnär. Jag slutade guida när jag började skriva konstkritik, det skulle uppstå lojalitetskonflikter annars. Skrivandet älskar jag också, på andra sätt, mer om det en annan gång. Nu till den nya eleven.

Han har en utländsk bakgrund, är uppvuxen i förorten och han säger att han inte visste att det fanns rasism förrän han var 11 år och började åka in till stan. Där han är uppvuxen är alla olika. Vi pratar om vad han vill göra på Zon Moderna och han skissar snabbt upp en minimalistisk installation i sin anteckningsbok. Det är fyra stolpar, alla kastar skuggor åt samma håll förutom en. En skugga går åt ett annat håll. I Sverige är alla olika, det är vad svenskhet är för mig.

Jag samlar ihop hela gruppen och vi pratar igenom idéerna som kom upp under gårdagens enskilda samtal. Det handlar om en mängd saker på gott och ont och om hur man kan gestalta känslor. Vi pratar om fikakulturen där det är viktigt att hålla sams. Det är fint med god stämning, men vad gör man med allt det som inte ryms i trevligheten? De mörka känslorna kan kanske uttryckas med texter inne i kaffekoppar och det ljusa som man visar upp på kopparnas vita utsida? En elev säger att svenskar söker trygghet och följden blir att de inte vill säga upp sig från ett dåligt jobb eller avsluta ett uselt förhållande. En annan elev säger att kurder är mycket mer så, att svenskar hela tiden söker sig till friheten och vill testa sina vingar.

Vi pratar alkohol som en flykt från landet lagom. Skulle man kunna ställa dalahästar runt en vodkaflaska och inne i flaskan en massa andra djur som hästarna förvandlas till när de dricker, eller kommer det bara tolkas som om man hatar Sverige? En elev säger att hon var stolt över att vara svensk tills SD kom in i Riksdagen, och det kanske inte var SD:s mål att svenskar skulle känna sig förödmjukade? En annan elev berättar om hur svårt det är att förklara för hennes filippinska släktingar att de måste stå till höger i rulltrappan. De vill inte stå på rad, de vill stå bredvid och prata. En elev vill göra ett projekt med asagudar eller kungar. Jag säger att han ska undersöka vad som är så svenskt i svenska symboler. Tor som var så hetlevrad, han var ju värsta blatten, och att Karl XII gillade turkisk mat. En elev vill undersöka fördomar som svenskar har mot svenskar. Hon har fått slåss mot förutfattade meningar om sig själv på grund av sitt utseende. Så hur ser en svensk bitch ut?

Vi avslutar dagen med tårta. En i gruppen fyller år och prinsesstårtan delas i arton tunn-tunna bitar. Sedan skyndar jag hem och där finns ingen. Ingen människa och garanterat ingen tårta. Det är första gången i mitt liv som jag bor själv och jag hatar det. Men i Sverige ska man gilla att bo själv. Jag har ett distansförhållande med en man i en annan stad. Sånt ska man också kunna klara av, tydligen. Jag kanske ska göra ett konstprojekt om det?

Guidefloran och det personliga samtalet

2010-10-20T14:32:00.000-07:00

Jag kommer för sent. Jag satt uppe till 03.00 inatt, redigerade en text till tidskriften Konstvärlden och arbetade med bilder för en presentation jag ska ha ikväll på Berns. Min dröm har alltid varit att ha fullt upp och nu har jag fått mitt lystmäte. Jag äter frukost medan eleverna tittar på och Lena Malm drar det praktiska. Sedan delar vi upp oss. Hon berättar för halva gruppen om tidigare projekt på Zon Moderna, och jag… Jag kommer snabbt på att jag kan berätta om textbaserad konst för dem. Det var inget jag hade förberett men jag hittar det i stunden. Så sker det från dag ett, att Lena och jag faller in i ett smidigt sätt att komplettera varandra på.

Vi får en guidad visning av Modernautställningen med Anders Karnell och det blir många skratt. Anders som är en sann estradör drar igång sin show. Han gör personliga djupdykningar i fyra verk och får eleverna med sig. Direkt efteråt slinker jag in på en visning av Mary Kelly, en annan utställning och en annan guide. Göran Ståhle berättar också kunnigt och engagerat, men på ett helt annat sätt, med ett helt annat manér. Vad häftigt att man kan gå på två så olika visningar på Moderna Museet, att det finns så olika sätt att berätta som båda fungerar så bra.
Efteråt diskuterar Lena och jag om olika sätt att guida på och om konstpedagogiska tillvägagångssätt. Vi står i köket medan eleverna äter och tjafsar i bästa sämja. Jag säger att dialogpedagogik är en svår genre som få behärskar. Anders är bra på det, men det får inte bli den enda måttstocken. Ingen har dött av en kunnig föreläsning och balansen mellan vad man ger och hur mycket man släpper in publiken får prövas från fall till fall.

På eftermiddagen har jag handledarsamtal, enskilda samtal med varje elev. Vi går igenom deras idéer och hur de ska fortsätta. Jag blir imponerad av att många har tänkt till. De är entusiastiska och jag rycks med. Tillsammans utvecklar vi deras projekt. Ja, precis, vi utvecklar projekten där och då. I stunden, i samtalet kommer vi på nya idéer och det föds saker som ingen av oss kunde ana när vi satte oss ner för fem minuter sen. Sånt är härligt.

Andra elever känner sig mer vilsna. Det behöver inte alls vara dåligt. Du ska akta dig för idéer, så sa Anders Widoff till mig när han var min lärare, och nu säger jag det till dem. Ni kommer att ändra er tusen gånger om vad ni vill göra och det är bara ett hälsotecken. Ni ska bli oroliga om ni inte ändrar er. För då blir det tråkigt. Då blir utförandet av verket bara en transportsträcka. Till de som ännu inte vet vad de ska göra säger jag: you can’t hurry love. Du kan inte bestämma dig för att bli förälskad ikväll, eller komma på en idé idag, och man ska inte underskatta värdet av att sova på saken.

Själv sover jag inte, jag går till Berns och är en av föredragshållarna i Pecha Kucha. Det är en japansk föreläsningsform där varje talare får prata till 20 bilder och varje bild visas i 20 sekunder. Jag pratar på så mycket jag hinner, det blir en performance i sig. Efteråt får jag ett tack-mail från arrangören ”du var grym! Autentiskt förvirrad och stringent på samma gång. Sant konstnärskap.”

Dag 1. Nu gäller det!

2010-10-19T14:31:00.000-07:00

Kvällen innan jag ska börja som konstnärlig ledare för Zon Moderna sitter jag och spånar på ett tema. Jag ringer mina kompisar ondgör mig över att det är en så svår utställning. Hade jag bara fått arbeta med Salvador Dalí eller Edvard Munch skulle det gått som på smör. Då hade jag kunnat peka på mina videoverk och sagt: titta, självporträtt! Titta, uppmärksamhetstörst. Personliga problem, färger, humor, surrealism och kärlek. Men finns inte allt detta i Modernautställningen? Jo, naturligtvis, men inte lika lättillgängligt och inte lika samlat. Det är en utmaning och hittills har jag sökt mig till just utmaningar.

Första dagen för Zon Moderna och jag skyndar dit i regn och blåst. Det är relativt tidigt. Allt som har med barn och skolungdomar att göra måste börja tidigt på morgonen och eftersom det här handlar om ganska vuxna människor, gymnasieungdomar, börjar vi relativt tidigt, 9.30. Lena Malm tar emot mig i Modernas verkstad, rummet där vi ska hålla till. Lena och jag ska samarbeta och jag känner att det kommer gå bra. Gruppen som redan sitter i en ring när jag stormar in får också godkänt vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam.

Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig. Det är ett väl beprövat knep som jag brukar köra i olika sammanhang, men det funkar inte nu. De är för många och presenterar sig för snabbt. Nåväl, jag presenterar temat, det om olika konstnärliga strategier, om svenskhet och om forskningsprocesser (se föregående inlägg). Sen går vi till Modernautställningen, jag berättar om några verk och de får nosa på egen hand också.

Efter lunch har jag en presentation av mitt eget konstnärskap. Jag står i det stora auditoriet med en reflektor i ögonen och eleverna sitter en kilometer ifrån mig. Det är tyst. Det här är gång nummer 13 som jag föreläser om mitt konstnärskap sedan jag gick ut Konstfack 2008 och jag är van vid en mer karnevalisk stämning. Folk brukar skrika, skratta och tigga om mer. Så sker det alltså inte, även om det tänds något leende och lite frågor söker sig fram. När jag ventilerar det med Lena säger hon med eftertryck att jag inte ska ta det personligt, att det alltid är så första dagen. Det räcker som förklaring för mig. Men varför kom det bara en person från Moderna Museets hela personalstyrka när alla var inbjudna? Det förstår jag inte. Moderna, ni bjuder in en konstnär och sen är ni inte själva på festen…? Nåväl, en första dag har passerat och jag är taggad för nästa.

Bakgrund: Temat för Zon Moderna hösten 2010

2010-10-18T14:30:00.000-07:00

Varje konstnärlig ledare på Zon Moderna får hitta ett tema för arbetet med ungdomarna, ett tema som knyter an till den aktuella utställningen. Modernautställningen som jag går i dialog med är en samlingsutställning utan någon lättdefinierad linje. Vi kommer därför att arbeta från tre utgångspunkter.

1. Konstnärerna på Modernautställningen använder sig av en mängd olika uttryck, tekniker och material. Vilket arbetssätt skulle du välja om du var konstnär idag?
Skulle du jobba med performance, video, textil, måleri, skulptur, installation, teckning, textverk eller foto? Eller kanske en blandning av alla dessa? Skulle du arbeta själv eller i grupp? Skulle ditt arbete vara självbiografisk och handla om din vardag, eller skulle det handla om dig men vara fiktivt? Kanske skulle det istället handla om andra. Men väljer du det dokumentära eller det fritt fabulerande? Skulle du använda dig själv i din konst, skulle du exempelvis fota dig själv, eller skulle du be andra att ställa sig framför kameran?
Uppgift: Välj ett material och ett tillvägagångssätt som du känner skulle passa dig.

2. Modernautställningen utgår från en tydlig frågeställning om Sverige idag. Hur ser svensk konst ut idag och finns det något sånt som svensk konst?
Jag vill att ni ställer er frågan vad svenskhet är för er. Vad innebär det att leva i Sverige idag? Vad innebär det att vara svensk? Vad är Sverige för något? Var gärna personlig och ge din egen bild av detta. Ni kan, som sagt, arbeta med olika material, arbeta i grupp eller själva, välja att hitta på en berättelse eller dokumentera och kommentera något. Vi kommer att utveckla detta tema med diskussioner i grupp och i enskilda samtal.
Uppgift: Vad är svenskhet idag?

3. Många konstnärer på Modernautställningen använder sig av forskning i sin konst och jag vill att vi ska utforska vårt arbete med projektet genom att skriva en processdagbok. Dagboken skriver vi gemensamt utifrån de diskussioner vi har och lägger upp som en blogg. Det kan vara texter, foton och små filmer. Detta material kommer att sammanfatta våra dagar tillsammans. Naturligtvis är inte bloggen slutmålet, det är en del av projektet.
Uppgift: Att beskriva processen.

Vårt Zon Moderna projekt avslutas med en utställning där vi presenterar de färdiga verken.

Bakgrund: Vad är Zon Moderna?

2010-10-17T14:29:00.000-07:00

Zon Moderna är ett konstnärligt och konstpedagogiskt projekt på Moderna Museet som varit igång sedan 2004. Varje termin bjuder museet in en konstnär att arbeta med en grupp gymnasieungdomar apropå den aktuella utställningen. Hösten 2010 handlar det om Modernautställningen och jag är inbjuden! Gymnasieungdomarna brukar vara ungefär 16 stycken, komma från typ 4 skolor och gruppen träffas 15 heldagar spridda över terminen. Konstnären stakar ut kursen, väljer ett tema och samarbetar med konstpedagogen Lena Malm som alltid finns på plats. Zon Moderna-projekten kulminerar i en presentation av elevernas arbeten. Oftast en utställning i museets verkstad, men det har även varit happenings på stan eller performance i museisalarna.

Paris, Österlen och what not

2010-10-17T08:39:00.000-07:00

När Niklas och jag övningskör kommer jag upp i 130 km i timmen på motorvägen innan han säger att jag måste sakta ner. Och ungefär i samma hastighet går hösten.

Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.

Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.

Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.

Aboa

2010-09-16T17:01:00.001-07:00

Efter alla kriser och med många tankar på hur vi ska ha det åker Niklas och jag till Åbo för att filma. Och det blir underbart. Det börjar redan på båten. Niklas har aldrig åkt på finlandskryssning, för det gör man inte från Västkusten, och vi är helt klart inställda på att testa allt båten har att bjuda. Vi dansar. Men inte bara lite i ett hörn, utan showar loss ordentligt. Eftersom jag ska spela in en film har jag med mig kläder jag aldrig har annars, men som jag jämt borde ha: klänningar och högklackat. Och eftersom det är lågsäsong har vi dansgolvet för oss själva. Orkester spelar, publiken applåderar, vi kommer fram till Åbo i gryningen, checkar in på hotellet och lägger oss för att sova.

Först mot sen eftermiddag går vi till museet, säger hej vi är här nu, till Turku-biennalens curator och börjar filma. Det går också förvånansvärt bra. Annars brukar vi båda bli gråtfärdiga när vi spelar in film, för det är så himla jobbigt. Knepet för den här eftermiddagen är att vi tar alla scenerna som ett test. Vi ska inte använda materialet, vi bara kör igenom allt. Sen sitter vi på en kinesisk restaurang med världens snabbaste service och dricker sött vin.

Inlullade i falsk trygghet möter vi dag två men då går det plötsligt dåligt. I filmen ska jag spela två roller, den jag är och den jag skulle vilja vara. Den andra personen är självsäker på ett lugnt sätt och saker fixar sig för henne. Hur ska jag kunna spela en sån när jag grips av panik? När vi ska flyga hem imorgon eftermiddag och filmen som ska bli klar inte ens är påbörjad? Jag minns inte replikerna och utstrålar allt utom värdighet. Naturligtvis kan jag inte vara den självsäkra som jag skulle vilja vara. Så dumt av mig att tro att jag skulle kunna det! Skulle jag kunna vara henne så skulle jag inte behöva göra den här filmen, säger jag till Niklas.

Vi betar oss ändå igenom scenerna. Vi blir också insläppta i den hemliga parken, en rest från tiden då museet var ett stadspalats åt en tobaksmagnat, och som fortfarande är privat mark. Jag har efter många mail utverkat tillstånd om att få bada i fontänen. Men det är mer kallt än kul. Jag tänker också på det de skrev, att jag gör det på egen risk för vattnet kloreras inte och byts sällan. I vintras gjorde vi en annan film, jag hällde ketchup på mig själv i femgradig kyla i ett norskt fjordlandskap och sen dess har jag en rödprickig kind. På grund av det vänder jag bara vänster kind till i nästa film. Men nu har det gått bort lite, och då ska jag bada i septiskt vatten så att jag får amputera något. Nej, så roligt blir det inte. Istället sitter vi på den kinesiska restaurangen och har glömt hotellnyckeln i parken.

Dag tre är en försoningens dag. Vi blir klara. Och något som jag bara anade konturerna av når fram till mig, det går väldigt bra att filma på Aboa Vetus & Ars Nova. Jag kan inte komma på något museum i Stockholm där det skulle finnas bättre förhållanden för att filma. Inget museum där det finns en generös lounge, med sköna soffor som varken känns lyxiga eller sjaviga, och bakelser som både är bra och inte sätter en i konkurs. Vi kan lämna kameran på bordet, utan att den blir snodd och utan att det stör någon. Jag kan hänga kläderna precis vid kassan och behöver inte strula med skåp och stället är öppet till 19.00. Det är snyggt och tillåtande. De gör sitt jobb som ett offentligt konstmuseum och det gör det möjligt för oss att göra vårt jobb.

Vi åker hem. Från flygfönstret ser vi den Åländska skärgården i skymningen och alla tusen öar i våra inre på vilka Niklas och jag har glidit ifrån varandra ter sig ändå ganska fina, så här på distans. Vi håller hand.

Cash

2010-08-25T09:58:00.000-07:00

Jag har inga pengar. Jag har aldrig brytt mig om pengar och det var för väl, för då slapp jag bli jurist eller ekonom utan kunde lugnt välja att vara konstnär. Problemet är bara att när man inte har några alls, så tänker man på dem hela tiden. Pengar…! Det var inte så här mitt liv skulle bli. Men nu är det som det är, och då är det dags att gräva där man står.

1. I bostadsrättsföreningen där jag bor finns femhundra lägenheter. Många av dem har utsikt över Norr Mälarstrand, och har man det så har man också råd att ställa ner champagneglas i soprummet. Jag tar glasen och ställer upp på hyllan i köket. Men så slår det mig att jag även kan ta saker som jag inte vill ha själv, och sälja på Blocket. Jag frekventerar soprummet, men ser inget som kommer i närheten av glasen.

2. Via Internetdejtingen träffar jag män som gärna bjuder på mat och då kan man i rask takt boka upp: frukostdejt, lunchmöte och en mysig middag. En inte helt oväsentlig utgift i min budget skulle kunna falla bort helt. Så blir det dock inte. Jag tröttnar på dejtingen innan jag ens har satt min plan i verket, och om jag känner mig själv rätt skulle jag aldrig göra så.

3. Ibland går jag på promenader med en kille från kultureliten. Honom har jag inte träffat på nätet. Han vill visa mig många fina promenadvägar. Han berättar också en del intressanta saker när vi går tillsammans. Jag säger att jag snart kan ge ut en bok: ”Promenader med XX” Succén skulle tätt kunna följas av andra, mer pikanta titlar i serien, fantiserar jag.

4. De ringer från radion, de vill ha mig som gäst i studion till en debatt om konst. Under förutsättning att jag liberal. Ja, de har redan en konstnär som är vänster. Nu vill de ha en konstnär som är höger, så det blir lite dynamik. Mmgrph… ideal eller bröd? En kvart senare ringer det någon som vill ha sitt porträtt tecknat. Jag är väl konstnär, eller? Jo, men jag hatar att teckna. Inte heller där kan jag hjälpa dem eller mig själv.

Internetdejting

2010-08-25T09:55:00.001-07:00

Jag har alltid velat dejta på nätet och nu ska det äntligen bli av. Med sedvanlig effektivitet och viljestyrka skriver jag upp mig på fyra dejtingsajter: Happy Pancake, Spraydate, Match och Parship. Min kontaktannons ser ut så här:

Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.

Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.

Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.

En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.

Julikrisen

2010-08-25T09:53:00.000-07:00

Den här bloggen borde ha blivit skriven för länge sen. Åland var fint i juni, Niklas och jag filmade på slottet, dansade och reste en midsommarståg. Vi tog de små färjorna tvärs över den åländska skärgården och badade bastu. Vi kom till Finland, på Turkubiennalens bekostnad, och hade ett hotellrum med en bild av en jättestor ros över sängen. Jag skrev ett manus som jag vill filma i Åbo, en film som jag ska ha med på nästa biennal. Och Niklas ska filma mig. Men sedan vet vi inte längre. Vi kanske måste göra slut. Vad? Varför? När vi berättar det för våra vänner känns det helt sjukt. Vi sitter där och är kära i varandra. Vi brukar bli sura efter fyra dagar tillsammans, och det var inte bara en idyll på Åland, men inför den stora krisen står vi bara kvar med alla starka och rena känslor. Vi skulle lika gärna kunna hålla hand medan vi berättar att vi ska göra slut. Men visst förstår vi varför vi ska göra slut, och här är mina skäl.

Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.

Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.

Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.

Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.

Åländsk specialitet

2010-06-21T10:35:00.000-07:00

Niklas och jag cyklar runt på Åland. Grönskan bolmar, det är hela hav av hundkex och doftande syrener och alla foton ser underbara ut, men det är kallt som i ett kylskåp. På en väderlekssajt står det: sexton grader, känns som tolv. Det betyder att det blåser mycket och då känns allt på ett annat sätt. För myrorna också. De går in i huset, som de gör på vårkanten. Ingen fara, de är ganska små, och inte så många. Man kan döda dem med fingret. Niklas som är en gentleman ut i fingerspetsarna dödar dem genom en pappersservett. Han är den hygieniska mördaren.

Vi släpper myrorna ett tag och bläddrar i en turistguide. Niklas säger att det ser kallt ut på varenda bild. På ett par foton har de betalat folk för att klä av sig och leka sommar. För oss är det bara en klädsel som gäller, allt vi har med oss. Vi upprepar hela tiden att det är fint ändå. Och visst är det vackert när glittriga vågor slickar röd granit, men hade det varit som i Bingsjö förra året så hade allt varit annorlunda…

Ja, där var det sommar på riktigt. En annan inte helt oväsentlig aspekt var att vi var nya för varandra. Nu har det gått ett år och vi sitter i var sitt rum och jobbar. Meh, hur ska man annars göra? Man måste ju jobba, äta, sova. Inte bara vara helt galna i varandra. Nej, det skulle vara outhärdligt i längden. Men är det här uthärdligt? Att allting har sin gilla gång?

Vi skärper oss och åker till Mariehamn. Där finns det verkligen inget att göra. Gud, varför måste jag envisas med dessa vistelsestipendier i kylan? Varför är vi inte i New York istället? Det blir bättre när jag ätit socker. Åländsk pannkaka med sviskon och snömos (grädde). Sen ser vi en påfågel som spänner upp alla sina fjädrar. Det har jag aldrig sett i verkligheten, och trodde verkligen inte att jag skulle se här. Vi går på ett mysigt museum. Vi badar. Det där sista är det bästa. Mariebad är ett riktigt äventyrsbad med mängder av sätt att njuta av vatten på. Bubbelpool, strömma kanaler, simma som vanligt, vattenrutschbana, ångbastu, lek med stora skumgummibitar, simma ut i utomhuspoolen och se utsikten. Vi gör allt, om och om igen. Sen tar vi den sista bussen tillbaka till slottet.

Nästa dag paddlar vi kanot och det är också häftigt. Jag börjar skriva på ett filmmanus om favoritsaker. Annars brukar jag jämt klaga på allt i mina filmer. Men här sitter jag och tänker efter varför jag tycker om olika grejer. Det får inte bli för smörigt, bara. Det kanske inte är så illa här ändå?

Åland, Eckerö Post- och tullhus

2010-06-21T09:56:00.000-07:00

När jag satt på mitt vistelsestipendium i Norge kom jag på att jag måste fixa något fint boende till sommaren också. Jag mailade en ansökan från en vintrig fjord och fick ett slott vid Ålands hav. Eckerö Post- och tullhus, där jag sitter nu, var en gång i tiden Rysslands västligaste utpost. Här gick gränsen mellan tsarens Ryssland och det svenska fastlandet, fyra mil bort. Det skulle markeras med ett pampigt slott! År 1828 byggdes, på order av den ryske tsaren Alexander I, en maktlåda i gul puts med huvudbyggnad och två flyglar.

Det överdimensionerade posthuset blir idag en hägring för Eckerölinjens lulliga passagerare, när de närmar sig Åland, och båten ankrar bara 500 meter bort. Så de kör förbi, går in på borggården och undrar vad som döljer sig bakom dessa murar. Artist in residence! Alltså jag. Dock disponerar jag bara ett par modesta rum i fil mot gården. Resten av slottet tas upp lokalt producerade utställningar, museum, café och hantverksaffär. Under 1950-1994 användes det som ett semesterhem för Postens anställda. Sedan har det förvaltats av Ålands landskapsregering. Vad ska man ha ett slott till idag? Buden har varit lite olika, orkidéodling, massageinstitut och pensionat. Själv ska jag spela in en film här, tror jag.

Jag fotar också en del, men missar Postrodden. Den folkliga begivenheten som genomförs i åminnelse av postgången över Ålands hav. Yrvaken skyndar jag till postbryggan, motströms en människomassa, men tio över tio är båtarna bara små smulor på horisonten. Istället läser jag i en broschyr: ”Eckerö Post- och tullhus utgjorde en viktig del på den långa och farliga Postvägen från Stockholm till Narva och senare till S:t Petersburg. Färden över Ålands hav i postrotebåtarna var den farligaste delen. Här färdades bland andra Carl von Linné och Gustav den III. Väl i hamn på Eckerö skulle post och passagerare vidare med häst.” En annan sak som jag inte håller reda på är: ”Den svenska arméns slutstrid om det som kom att bli det ryska storfurstendömet Finland, utkämpades på isen utanför Eckerö.” Nu tror jag att jag ska sova vidare.

Alla sov

2010-06-20T14:18:00.000-07:00

Sommaren har kommit igång på allvar. Niklas och jag har hoppat studsmatta och blivit jagade av kossor. Det var på Niklas systers sommarställe i Halland. Va? Packade jag inte nyss upp kartongerna på Lundagatan? Jo, men sen skulle jag föreläsa på HDK och då passade vi på att hälsa på Lotta också…

Jag skriver nöjt ytterligare en plats som Niklas och jag har sovit på under det år vi varit tillsammans. Listan heter ”Alla sov” och från juni förra året har det blivit 21 stycken. Genom de första trevande vandrarhemmen i Stockholm, mina vistelsestipendier i Norge och Dalarna, vänners lägenheter i olika städer, hotell i Venedig och London, reservlägenheter när Niklas hus renoverades, min gamla lägenhet i Stockholm när Tomas var bortrest, sommarställen och tillfälligheter. Och nu den tjugoförsta platsen på ett år som vi slarvigt kallar ”hem” när vi går hem från vår kvällspromenad.

Det har varit ett galet jobbigt år. Det snurrar i Niklas huvud när han tänker på det. En del av allt det här hade vi gärna sluppit. Men mycket är självförvållat. Vi trissar upp varandra till att ständigt göra mer. Om några dagar åker vi på vistelsestipendium till Åland.

Lundagatan

2010-06-20T13:53:00.000-07:00

Äntligen ska jag flytta till min egen lägenhet. 41 kvm funkis vid Zinkensdamm. Stora fönster med utsikt, fina trägolv, bevarat glasparti och vita väggar. Ingen annan lägenhet jag tittade på var lika fin. Den kändes så leende och lycklig, och jag tänkte: nu när jag inte vill flytta från det hem jag skapat och när jag för allt i världen inte vill bo själv, men måste, så kommer jag bli deprimerad och då är det bra om lägenheten är lycklig. Ja, jag måste ha en lägenhet som är lätt, när jag själv är så tung. Så budade jag sönder alla andra och fick den. Jag tittade på den i tio minuter och betalade mer än för något annat jag någonsin köpt. Nu packar jag trettio kartonger och gråter.

Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.

Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.

Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.

Men, är inte Niklas upptagen?

2010-05-20T15:18:00.000-07:00

När jag träffar folk i Göteborg och säger att jag är tillsammans med Niklas blir de förvånade. Det blir lite tyst och sen säger de: Men, är inte han tillsammans med Eva? Jag säger då snällt att nej, de skilde sig för fem år sedan men båda fortsätter att vara konstnärliga ledare på Atalante.

De första tio gångerna roade det mig, men nu går det mig på nerverna. Vad förväntar sig folk när de frågar så här? Kanske följande samtal.

Jag: Niklas och jag är tillsammans…
Valfri person: Men, är inte han tillsammans med Eva?
Jag: Ja men visst! Attans, jag glömde det. Eller… Vad sa jag förresten? Sa jag verkligen att Niklas och jag var tillsammans…? Nej, det menar jag inte. Niklas är ju förstås tillsammans med Eva. Ni har rätt, jag har fel. Nej, Niklas och jag… vi bara… vänstrar! Just det! Det är ganska hemligt, egentligen. Det är därför jag säger att jag är tillsammans med honom. Säg det inte till Eva, bara!

Har jag inte flyttat till Göteborg än?

2010-05-20T15:15:00.000-07:00

Det är ett år sedan jag blev tillsammans med Niklas. Han bor i Göteborg och jag i Stockholm, och vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta. Tja, ett förslag är att flytta… Förslag hit och dit från utomstående har jag inga problem med. Men jag har problem med följande:
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”

Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.

Scilla

2010-05-10T05:27:00.001-07:00

Tomas och jag går på promenad. Det är svinkallt som vanligt men vårblommorna har börjat komma upp. Jag pekar på några påskliljor och säger: påskliljor.
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!

Inte imponerade

2010-05-10T05:26:00.001-07:00

Jag ska ha en föreläsning på Mälardalens högskola. Mycket bra går det och eleverna är kanske imponerade. Men det handlar inte om det. Det handlar om saker som utspelade sig innan.

För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.

Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.

Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.

Barn nu. Bäst före datumet går ut.

2010-05-10T05:23:00.000-07:00

Jag läser Maria Zennströms bok ”Hur ser ett liv ut om man inte får tillräckligt med kärlek”. Den handlar till stora delar om hur den 45 åriga Maria förgäves försöker få barn. Hon testar allt. Akupunktur, inseminering i Danmark, fertilitetskliniker, och helt vanliga killar som man kan ligga med bara för den sakens skull. Inget hjälper. Det skulle kunna vara en trist bok. Men den är vacker, litterär och gripande. Jag läser den i ett streck, från det att solen står högt på himlen till att månen syns utanför fönstret. Maria och jag liknar varandra. Vi tänker likadant och vi har ett liv fullt av osäkerhet när det gäller jobb, försörjning, livsprojekt och självförverkligande. Ska jag om tio år fortfarande sitta i samma frilansskit, lika ensam och lika oförverkligad som nu?

Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.

Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.

Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.

Drömmen om Mejan

2010-04-26T05:20:00.000-07:00

Kungliga Konsthögskolan, top of the heap, crème de la crème och alla hobbykonstnärers dröm. Tänk att få komma in där… När jag gick på förberedande konstskola var Mejanfixeringen total. The Konsthögskolan var toppen av lyxpiramiden bland konsthögskolorna och vissa elever sökte bara till dit. Jag hoppas också hett, såg klasskamraterna komma in, men kom aldrig in själv. Efter fem år på Konstfack och två år i det riktiga konstlivet har upprördhetens damm lagt sig lite. Konstfack var säkert bra för mig, och livet efter Konstfack är säkert detsamma som efter Mejan.

Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…

På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.

Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.

Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.

Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.

Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.

När möblerna dricker mellanmjölk

2010-04-14T10:51:00.000-07:00

Efter att Niklas skjutsat mig till flyget och kommit hem plockar han bort fruktfatet från bordet och ställer stolarna dit han vill ha dem. Han njuter. Nej, han är sur, för han får inte plats i sitt eget hem. För jag tar för mycket plats. Jag vill måla om hans möbler, slänga hans grejer och bestämma var fruktfatet ska stå. Så länge vi tycker samma är det förstås inga problem men bortom detta finns inget ”vi”, där finns bara han eller jag. Någon måste bli överkörd. Så har det inte varit tidigare i våra liv. Han levde med någon som hade tålamod att pröva sig fram. Jag levde med någon som lät mig hållas. Nu är det annorlunda och jobbigare än vi trodde.

Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.

Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.

Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.

Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.

På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.

Hål i bloggen, hål i huvudet

2010-03-26T15:37:00.000-07:00

Här på bloggen ser det ju ut som om inget hänt på flera veckor. Helt missvisande. Jag har haft vernissage i Eskilstuna, köpt lägenhet, Tomas har köpt lägenhet. Men det är hål i den här bloggen för att jag skrivit för Konstfrämjandet istället. Jag glömde att tala om det här när järnet var varmt och nu är mina texter där skrolligt långt ner. Men visst, give it a try, om ni vill www.konstframjandet.se

Härom kvällen åt jag middag med en man som inte tycker om att bli ombloggad. Han sa att jag skulle dricka mer. Tanken var att jag inte skulle minnas något då och följaktligen inte kunna skriva. Jaha, är det därför man super ner småtjejer (nåja) nuförtiden? Senare under kvällen sa han att han i sina försök att supa ner mig under bordet söp ner sig själv dit istället. Äh, så illa var det inte. Och själv lovade jag att ha ett hål i huvudet.

Bostadsrätter säljes och köpes

2010-03-05T10:27:00.000-08:00

Tomas och jag har sålt vår lägenhet för 4,3 miljoner. En etagelägenhet på 78 kvm på Söder i Stockholm kostar tydligen det. Till en början ville ingen ha den, för den låg på fjärde våningen utan hiss. Jag blev förbannad. Folk springer på löpband varje dag innan jobbet men ingen kan tänka sig gå i trappor…! Ett annat aber var att lägenheten knappt hade kök. Dinks skulle kunna köpa den, tänkte vi, double income, no kids. Men helt otippat var det en barnfamilj med tre ungar som la upp cashen. Jag avundas dem i varje por, jag älskar den här lägenheten men nu ska vi alla gå vidare. De ska flytta in i maj och Tomas och jag äntligen köpa var sin 1,25:a att bo i.

Vi vill köpa billigt så vi letar på Hemnet med sökordet ”renoveringsbehov”. Snart kommer vi på att det heter ”renoveringschans”. Är lyan sliten bortom sans och förnuft kan det också kallas ”potential”. Vi fastnar för samma sunkiga lägenhet här på Söder och går tillsammans på visningen. Ja, tillsammans, vi har skiljt oss, men vi går på lägenhetsvisningar ihop och säger saker som ”om du köper lägenheten, får jag vara inneboende hos dig då?” eller ”banken vill inte ge mig lån, kan inte du låna mig pengar?”. Mäklaren skriver upp mig på listan och tror att allt är klart. Tomas säger till mäklaren att vi inte är tillsammans. Mäklaren skriver upp honom också.

Så går Tomas och jag till vår egna, sålda, gemensamma lägenhet och bråkar. Vi sitter i vår underbara sekelskiftesetagepärlamåsteses och tjafsar om vem som ska få köpa det fula härket några gator bort. Jag hotar med att jag ska buda upp det för Tomas, om han inte låter mig köpa vraket till utgångspris. En dag senare har vårt drömvrak gått upp med 800 000, till 2,7 miljoner och ingen av oss vill ha det längre.

Nästa dag springer jag på en annan visning. Lägenheten är liten, utan charm, ligger off och på bottenvåningen i ett slitet hus. Men om den bara kostar 2 miljoner så vill jag ha den! Egentligen vill jag inte ha den alls, men jag okynnesbudar mot en annan tjej och det kostar henne 200 000 extra, helt i onödan. Sen ringer jag Tomas och vi går en promenad i snöslasket för att svalka nerverna. Jag går framför honom i min fula vinterjacka. Han: Varför har du bajsbrunt på dig? Jag: Jag har inte råd med någon annan färg.

Lägenhet till salu

2010-02-04T07:46:00.000-08:00

Tomas och min lägenhet på Ringvägen i Stockholm är till salu. Japp, det stämmer, kom och bo i Magdalenas lägenhet! Tomas har städat som aldrig förr och jag har gråtit massor som vanligt. Vi tycker båda att lägenheten är den bästa vi haft och jag avundas de som kommer bo här.
Fotona blev förresten mycket snygga.

Och nu mer utförligt. Jag kommer hem från Norge, från stipendievistelsen, för att vara i Stockholm i två dagar och recensera två utställningar. Allt i lägenheten är bortplockat. Mikron, datorn, vattenkokaren, mattan... Det är homestylat till smärtgränsen. När Tomas och jag fortfarande var tillsammans och sålde lägenheter var det jag som homestylade. Om vi ställer stolen där kommer vi säkert att torska minst 20 000! Så nervös var jag. Nu har jag suttit vid fjorden medan Tomas har gått lös. Det är kliniskt snyggt i det som tidigare var vårt hem och jag tänker något jag aldrig kommer kunna hålla. Jag ska aldrig mer klaga på Niklas när han vill ha saker liggande framme. Niklas tittar på mäklarbilderna och säger att det ser hemskt ut, men snyggt. Han är nog helt ensam om att tycka att det är hemskt. Nuförtiden vill folk bo i strikt fulländning. Men är det någon som mot förmodan gillar ett mer vildvuxet hem så kan jag skicka bilder på hur det ser ut nu, 24 timmar efter att mäklarfotografen var här.

Computer love

2010-01-30T09:44:00.000-08:00

På morgonen skriver jag brev och lyssnar på musik. Sen lånar jag en bok, går en kurs i samba, köper lite teknik, efterbehandlar mina foton, ser en film och pratar med någon i en annan stad. Så när dagen är slut har jag använt mig av papper, pennor, cd-skivor, stereoanläggning, bibliotek, biograf, kursverksamhet, affär, mörkrum och telefon. Nej. Det enda jag har använt är datorn. Min silvriga Mac som jag lärt mig att älska. Mail, Skype, Spotify, Pirate Bay och Photoshop. Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt utan det här. Jag är full av kärlek och tacksamhet. Det är nästan så att jag gråter.

Ibland får jag för mig att jag skulle vilja leva i en annan tid, i en avlägsen historisk epok. Skitsnack. Är det någon tid jag möjligen skulle vilja byta till så är det framtiden, då tekniken har utvecklats ytterligare. Men skulle det inte vara roligt att gå ut och träffa lite människor av kött och blod? Ja, men det gör jag ju också! Skillnaden är bara att många saker som tidigare inte blev gjorda blir av. Lekande lätt går det. Och så som det är nu sitter jag ensam i ett snöigt och tyst Dale. Hade jag inte haft dator och internet så hjälpe mig gud. Tja, hade jag inte haft nätet så hade jag fått handskas med tiden på ett annat sätt. Det hade varit en utmaning och visst kan jag vara svag för ett sånt hard core, men att ha tillgång till hela världens kunskap och dårskap med ett klick är också väldigt utvecklande.

Hopp för människorna

2010-01-30T09:35:00.000-08:00

Jag sitter och jobbar koncentrerat i ett snöigt Dale. Ensam med datorn hela dagarna. Människorna och deras sätt lär jag känna via det de skrivit, sagt, gjort och lagt upp på internet. Jag känner mig mer och mer som en marsmänniska som betraktar jordefolket på håll och jag har följande att rapportera från min antropologiskt distanserade horisont:

Människorna tycker om att ha roligt. De är ganska smarta och de har gjort fantastiska saker men hela tiden tittar de bara efter hur de skulle kunna ha det kul. De sitter och jobbar, men inte så mycket, för rätt som det är förälskar de sig, får barn, går på fest, köper glittriga kläder, åker till stranden, skaffar katt och äter godis. Människorna vill helst bara vara med andra människor. Tända ljus, äta gott, röra vid varandras mjuka kroppar, skratta mycket och titta på något vackert.

Här skulle man kunna bli förbannad, men jag blir rörd. Jag tycker det är så häftigt att människor tillåter sig själva att vara så pass barnsliga och luststyrda under en så stor del av sina liv. Och att det finns en ekonomi som kan bära upp ett sånt sätt att vara på. Åtminstone just nu och i en liten del av världen. Men är det inte just det som är problemet? Att västvärlden flummar sött medan resten av klotet får betala? Ja, det stämmer, men det som gör mig glad och lite förbryllad är människans stora lust till att leka och le. För så fort de har skjutit färdigt för natten i Sierra Leone så bakar de också en kaka och planterar en blomma. Kakan får man hål i tänderna av och blomman vissnar om några dagar, men under tiden har man haft det fint, roligt och gott.

Vinter på NKD

2010-01-12T13:17:00.000-08:00

Jag vaknar och det är knäpptyst i mitt stora rum av trä och glas. Jag går ut på balkongen och tittar på berget. Det är också knäpptyst. Klockan är tio och landskapet är ordentligt upplyst men solen har inte kommit över bergskrönet än. Vid sådana förhållanden behöver inte ens jag missa soluppgången. Jag går ner till Dales centrum, det är vitt. På samma sätt som husen är röda i Sverige är de vita i Norge och tillsammans med snön blir det überfräscht. Men jag ger efter och fotar lite röda stugor också. Vid vägen ut från stan står en skylt, Bergen 143 km. Bra, då vet jag på ett ungefär var jag är.

Nästa morgon ryker fjorden. Ångorna stiger högt i viken, högre än husen. När Vättern kokar kommer isen, så säger man. Jag har ingen aning om hur kallt det är för alla affärer i centrum har sålt slut på sina termometrar. Färjan till Eikenes går fortfarande tryggt fram och tillbaka.

Det är en man som skottar snö uppe på NKDs platta tak. Jag tar foton på honom och har ingen aning om att vi tjugo minuter senare ska bestiga berg. Ahmed kommer från Istanbul och är volontär på centret. Han har gått upp för berget många gånger, han springer. Jag blir svettig och tar av mig tills jag bara har en t-shirt under jackan. Kom, vi måste gå snabbare för att inte missa solen! ropar han. När vi nått en viloplats med himlastormande utsikt säger jag att det räcker för mig. Han kan springa resten av vägen om han vill. Jag är sanslöst andfådd och spyfärdig. När jag lugnat ner mig packar jag upp matsäcken och vi sätter oss. Att äta makrill med händer, dricka lite snö till och titta på en rykande fjord, det är väl en norsk upplevelse? Runt oss är det helt stilla och milsvida vackert. Det är precis som att befinna sig inne i en tavla.

Vägen tillbaka går mycket lättare för vi glider och hoppar ner för stupen. Snön yr om oss och famnar runt allt det som står still. Varje kvist är kladdig och varje form är mjukt rundad. När vi vadar fram i detta lekfulla kaos av mild vithet tänker jag på grädde och badskum. Hade snön varit varm så hade vinter varit min favoritårstid, alla gånger. Det är något skämtsamt med snön som tilltalar mig. Det är som om vi alla larvade runt i en stor gräddtårta, och eftersom de flesta inte ler när de gör det blir det bara ännu roligare.

Solnedgången kommer vid halv fyra. Den häller ut sig själv över bergen och ner i vattnet. Jag fotar och det blir rena Rocky Mountains. Fjorden har förvandlats till apelsinläsk. Det är märkligt att så mycket varma färger kan finnas i ett så kallt landskap. Att det är rött och rykande utan att det vita smälter bort.

Det blir svart och stjärnklart. Jag sitter med min bärbara dator och älskar att leva nu, i den här tiden av datorer, internet och digitala bilder. Aldrig att jag skulle vilja leva i någon annan tid. Det som räddar mig från mig själv här i stugan är Spotify och Skype. Niklas och jag skypar för första gången och ser varandra i bild! Jag blir förlägen först, men ganska snart visar jag brösten. Det är lite som att sitta i fängelse och få besök. Ett amerikanskt fängelse på film där man får meddela sig med varandra genom ett glas.

När jag tänker efter är det väldigt få saker jag lärt känna via direkt erfarenhet, men här i Dale har jag lärt mig att inte frysa, skypa och att göra upp eld. Bra saker att bära med sig i sitt konstnärskap.

Nordisk Kunstnarsenter

2010-01-12T10:55:00.000-08:00

Jag söker ett vistelsestipendium vid NKD, Nordisk Kunstnarsenter Dalsåsen, http://www.nkdale.no/ Eftersom jag vill komma dit på sommaren funderar jag ut ett projekt som bara kan förverkligas då det är grönt och varmt ute. NKD hör av sig direkt, de vill ha mig men de har bara vintermånader att erbjuda. Okej, jag tar det! svarar jag med vändande post. Så är det med mig. Jag vet alltid vad jag vill, tvärsäker i några sekunder, tills nästa infall kommer. Den här gången visar det sig vara helt rätt.

Två propellerplan tar mig till Dale i Sunnfjord. Från kabinfönstret ser jag ett vidunderligt landskap. The terrible beauty. Mörkblå berg, vit snö, rosa himmel och svart fjord. Jasmina, koordinator på nkd, hämtar mig i stor bil från den lilla flygplatsen. Vi kör från Førde till Dale i 40 kilometer i timmen. Ibland måste hon stanna för att släppa förbi mötande trafik. Inte för att skrämma dig, men jag körde av vägen häromdagen, säger hon, det är så mycket snö. Ja, vintersagan fortsätter även när man inte flyger. Det är perfekta bergstoppar, poetisk frost på träden, fabulöst med snö och en gnistrande fjord. Jag klarar inte av all denna skönhet! Det är översinnligt. Jag är tokigt heltsåld innan jag ens har kommit fram.

Jasmina är mer van, hon håller ögonen på vägen och tar mig tryggt till huset där jag ska bo. Där är dags för ännu mer förtjusning. Den så kallade stugan är en postmodernt finurlig limpa av trä och glas. Förutom mina glada utrop är det helt tyst runt oss, och mörkt. Du är inte rädd? frågar Jasmina. Inte än, svarar jag.

Nej, rädd behöver jag inte vara i mitt stora lyxhus, men frusen. Stugan är underbart fin med sitt panoramafönster från golv till tak, med det höga välvda taket, med sin rymd… Ni hör hur kallt det låter. Jag eldar i kaminen och all den gosiga värmen lägger sig någonstans under taknocken, högt ovanför mitt huvud. Äh, det blir varmt. Men det sipprar ständigt in kall luft från fönstren. Jag tätar med maskeringstejp och lägger alla kökshanddukar ovanpå. Sen sätter jag mig i soffan fast mest i en upplyst glaskub. De stora fönstren från alla håll gör natten påtaglig. De vita nätterna är säkert underbara här men nu sitter jag sårbart synlig i mörkret. Jag reser mig och diskar, spiller på det obehandlade träet. Diskhon är infälld i en träskiva och ytan runt om är vattenskadad. Nästa dag är problemet ur världen för det finns inget vatten i kranen. Huset är byggt på styltor istället för att ligga på marken så ledningarna fryser lätt. Åh, jag älskar mitt stipendiehus, men hatar att man bara har tänkt på estetik här och aldrig på vinter.

Ateljébyggnaden går i samma stil och jag blir helt lycklig av livsrummet. Jag dansar fram över de ändlösa trägolven, jublar av fem meter högt i tak och står förtrollad vid fönsterväggarna men så märker jag att jag har täckbyxorna och tjockjackan på, utan att smälta av svett. Termometern visar 2 grader inomhus. Hur mycket kostar det inte att värma upp såna rymder? Hur häftigt är det inte att man ändå, på tvärs mot vintern och allt förnuft bygger sådana miljöer och menar att japp, nu ska det vara precis så flådigt som vi vill, för det är vi värda.

En man från Jemen

2010-01-10T07:44:00.000-08:00

Jag går på det lilla propellerplanet som ska ta mig från Göteborg till Oslo. De andra ser ungefär ut som jag, påpälsade och lugna. Men så finns det en man från Mellanöstern som vrider och skruvar på sig. Han tittar på mig, och tittar igen. Det handlar inte om en flört, jag märker att det är allvarligare än så. Till slut står han inte ut och sätter sig bredvid mig. Skulle jag kunna hjälpa honom med en sak? Skulle jag kunna ta hans pass över gränsen? Nej. Jag reagerar instinktivt med ett nej. Det är olagligt, säger jag, utan att veta om det är olagligt. Jag har ett anslutande plan till Førde och folk väntar på mig. Hade det varit Stockholm, hade jag varit på väg hem… Nu har jag inte tid att bli inblandat i något.

Han lirkar vidare, jag står fast vid mitt nej och blir ledsen. Han är en flykting från Jemen som inte fick uppehållstillstånd i Sverige och vill nu vidare till Norge. Tar polisen honom med passet så makulerar dem det. Men om han inte har sitt pass i Norge så blir det också problem. Jag kanske gömmer passet på toaletten, säger han, jag litar på Allah. Jag vill hjälpa honom men vågar inte. Vadå vågar inte? Morföräldrargenerationen gömde judar hemma hos sig och jag vågar inte ta med någons pass över gränsen. Det är ju inte så att jag hade blivit skjuten på plats. Oslo flygplats, går jag ut i kylan och skäms.

Passionens pris

2010-01-10T07:39:00.000-08:00

Vi är hemkomna från London, vi har haft jul och blivit sjuka. Nu sitter vi i soffan och kurerar oss, Niklas med starksprit och jag med honungsvatten. Naturligtvis pratar vi om oss, om vårt förhållande och dess svårigheter. Krisen i London är förvisso utagerad men vi måste ändå dra några varv till i samma rondell. Att vårt förhållande blir problematiskt ibland kan bero på att det är så passionerat, menar Niklas. Alltid när han har läst om passionerade par i klassikerna har han tyckt att de är söta. Livsfrämmande litterära konstruktioner. Nu vet han bättre. Det är på allvar och passionen har sitt pris.

Det där sista vill jag inte höra. Varför ska det vara ett pris? Om det är bra, kan det inte bara få vara bra? Varifrån kommer priset? Hursomhelst, jag trodde aldrig att jag skulle ha ett förhållande om vilket jag skulle kunna sucka och säga det är svårt… men det är så häftigt! Det är kallt och varmt, bråk och kärlek. Så primitivt. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna så klyschigt. Inte jag heller, inte jag heller, säger Niklas passionerat och fyller på sitt glas. Vi är rörande överens om att vi inte är dem vi tycks ha blivit.

De närmaste dagarna läser jag två bra understreckare om kärlek och passion. I den ena skriver Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, om kritikern och essäistens Cristina Nehring och hennes försvar av passionen.

”Passion är även i vår liberala kultur provocerande. Vi må vara sexuellt frigjorda, men passionen vill vi ändå disciplinera socialt och politiskt. Den är tabubelagd mellan äldre och yngre, mellan fula och vackra, mellan feta och smala, mellan intelligenta och korkade. Den passion som den sociala konventionen bejakar ska vara symmetrisk. På politiskt språk säger vi att relationer måste vara jämställda. […] Kärleken ska vara bekväm, lätt och okomplicerad. Våra partner ska vara så lika oss själva som möjligt för att vi ska känna trygghet: den symmetriska enkelheten. […] Men tänk om passionen inte är eller bör vara jämställd eller lättillgänglig? Tänk om passion också bär med sig faror, mörker, ångest och maktkamp?”

Den andra streckaren handlar om hur kärlek och vardag går ihop och är skriven av Lars Fr H Svendsen, fil dr i filosofi vid Bergens universitet.

”Än i dag ingås majoriteten av äktenskapen på jorden på andra grunder än kärlek. Äktenskapsinstitutionen och den romantiska kärleken har uppstått ganska oavhängigt av varandra, och frågan är hur bra de två går ihop. Den romantiska kärleken har sina rötter i medeltiden, och var då explicit sammankopplad med attraktion mellan två personer som inte var gifta med varandra. Det var inte minst ouppnåeligheten – att de två älskande inte kunde få varandra – som var ett väsentligt element i romantiseringen. Det handlade om något absolut idealt som aldrig kunde förverkligas i denna världen. I det moderna samhället blev det dock i tilltagande grad ett ideal att denna lidelse skulle förverkligas inför ramarna av äktenskapet, men det var först i det tjugonde århundradet som denna kombination av äktenskap och kärlek blev normen i det västliga samhället.”

[…] ”Därför är äktenskapslöftet en hybris, ett vanvettigt övermod. Inte bara ska man säga att man älskar någon precis just nu, vilket i sig inte är något obetydligt påstående, men också att man ska fortsätta att älska någon livet ut. Det är frågan om att lova något för alltid i förhållande till något som alltid förändrar sig, där förutsättningarna är i ständig förvandling. Det är att satsa absolut allt på något, väl medveten om att det kan förändra sig radikalt och kanske svika. Är detta irrationellt? Det är det kanske, men livet skulle vara outhärdligt tråkigt om man inte kunde påbörja dylika hasardartade företag. Och oavsett det är det en del av att fostras som människa. Kärleken är oberäknelig, irrationell och påminner om besatthet. Men det kanske kan vara av godo att vara besatt. Det grekiska ordet för lycka, eudaimonia, betyder att vara besatt av en "god ande", men oroväckande många hemsöks snarare av en "ond ande".”

Länkar
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids tragedi_3946935.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/aktenskapets-vanvettiga-overmod_449283.svd

Krisen i London

2010-01-10T07:36:00.000-08:00

Niklas och jag ska åka till London och jag borde vara glad men jag gråter. Vi kommer ha en kris i London, säger jag, precis som vi hade i Venedig. Först är vi lyckliga över att få vara så nära varandra, men efter ett par dagar kommer våra olikheter fram, och eftersom jag alltid brukar få som jag vill går jag honom på nerverna. I ett sådant läge har vi ett allvarligt samtal. Mycket riktigt hade vi ett i London också, och jag hatar det. Niklas å sin sida tycker inte alls att våra samtal är farliga. För vad är det att vara rädd för? Vi pratar ut och det blir bra igen. Helt bra faktiskt. Vi läker utan ärr.

Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?

Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?

Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.

Döda grisen och andra skrönor

2010-01-10T07:32:00.000-08:00

Det ringer hos min kompis, det är polisen. Gå genast ner och öppna för oss! Konstigt att polisen inte har portkoder till alla hus i Stockholm och konstigt att det är helt tomt utanför dörren när han öppnar. Men det är inte tomt. Poliserna stod bara och tryckte på sidorna om dörren. När han öppnar rusar de in med dragna vapen. Gå genast in och lås om dig! säger en av dem strängt. Det razzia i en lägenhet i huset. Dagen efter slår restaurangen på bottenvåningen igen. Sedan är allt tyst. Och luktande. Jag hälsar på och står inte ut, det stinker i trapphuset. Min kompis går omkring och tror det värsta, det är katten som blev kvar i lägenheten, det är barnet, det är en tragedi... Han tar sig samman och undersöker saken närmare på kvällen. Det visar sig att restaurangen som så hastigt flydde fältet lämnade en slaktad gris i ett avstängt kylskåp. Nåväl, saken åtgärdades och allt är sant.

Häromdagen fick jag ett mail, som inte alls har med saken att göra. Det var från en kille som undersökt olika bloggars popularitet och min låg på 16 000 plats av 100 000. Det är vad jag har att berätta, från min dubiösa horisont, när min kompis berättar sanningen om grisen. Men vad kommer hända med den tomma restauranglokalen? Så frågar vi oss när vi äter en bjudmiddag på en helt annan restaurang. Lokalen kostar 100 000 kronor. Jag kan inte köpa den, säger jag snabbt. Min blogg är bara värd 22 000 kronor. Jag vet inte om det är sant men så stod det på nätet.

Jag säljer ugnen och åker till San Francisco

2009-11-13T10:01:00.000-08:00

Renoveringen i Niklas hus fortsätter. Ni kanske minns att det renoverades i somras? Det är inte klart än. Både Niklas och jag är helt bortom trötta. Vi ville inte renovera men var tvungna för stammarna skulle bytas. Vi går på Bauhaus och är så nära, så nära, mellan tummen och pekfingret, att gå sönder. Annars brukar ju par tycka om att inreda. Varken jag eller Niklas befinner oss i den fasen, det finns tusen andra saker vi hellre vill än att välja golv, men vi måste.

Jag vet åtminstone vad jag vill ha. Jag går in i affären och pekar, fin, ful, ful, fin. Han måste ha mer betänketid. Niklas, du har inte semester för det här! Det är inte sommar längre, du har en opera att sätta upp och jag ligger back med min utställning. Jag står där och skäller. Aldrig att jag trodde det om mig själv.

Sen är det dags för ugn. På affären hittar jag en billigare än den vi först såg, och sen en ännu billigare. Jag drar den billigaste ugnens fördelar och går ut för att köpa ris på ett thaiställe (jag är för snål för att köpa en hel rätt, det kan man inte göra varje dag, och wok kan vi fixa själva i det provisoriska köket i hallen utan rinnande vatten). Jag kan inte hitta thaisyltan, så jag går fram och tillbaka i kylan, mörkret och regnet, längs en bilväg i Partille, hysteriskt hungrig och premenstruell, och tänker att det här har du gjort fint, Magdalena Dziurlikowska. Du vet minsann hur en slipsten ska dras, hur man lever sitt liv och roar sig och det här har du valt helt själv! Du kunde välja precis vad du ville men du ville uppenbarligen ha skit.

Niklas kommer ut ur affären, han har köpt den mellandyra ugnen. Det var droppen. Jag blir tvärsur. Det tar några timmar, men vi blir vänner igen och följande dag byter Niklas ugnen till en ännu dyrare och så var problemet ur världen! Ja, för Niklas ville inte heller ha den mellandyra, värsta kompromissugnen. Vi kommer ha ett helt minerat hem, där varje grej minner om ett trauma.

Niklas vill ha saker med kvalitet, själv lägger jag hellre pengarna på resor. Niklas menar att ugn skaffar man en gång i livet. Jaha, men är vi inne på svindyra grejer man gör en gång i livet så vill jag hellre gifta mig. Jag säger att jag säljer ugnen och åker till San Francisco. Där kan vi gifta oss, men det kan vi inte i ugnen. När vi kör förbi spisaffären säger jag att vi träffades på Fylkingen och gjorde slut på Elon. Vi är inte skapta för att välja hushållsapparater ihop och lyckligtvis behöver vi inte göra det till en hobby.

På middagen hos några vänner berättar Niklas att vi bråkade. Wow, vad roligt att det inte bara är jag som kommer med flagranta avslöjanden. Men kan man verkligen säga att vi bråkade? Vad som hände var att vi låg i sängen och allvarsskämtade om hur mycket vi hatade varandra samtidigt som vi hånglade. Sånt älskar jag. Så ska en slipsten dras!

Gondolträsket

2009-10-10T12:19:00.000-07:00

Det är fjärde gången jag är i Venedig. Jag får aldrig nog. Det känns lite skämmigt att jag fastnar så för världens mest turistiga stad, men jag har ett alibi i Biennalen. Vi ska åka och se Biennalen! Det är så det heter när Niklas och jag åker till Venedig. Och visst ser vi Arsenale liksom Giardini samvetsgrant, men sedan väntar La Serenissima…

Niklas och jag är här i en hel vecka så vi åker vaporetto fram och tillbaka på Canale Grande av hjärtats lust, äter glass varje gång vi ser någon och promenerar i samtliga stadsdelar. San Polo och Santa Croce är vindlande. Cannareggio avslappnat. Dorsudoro, San Marco, Giudecca… Vi känner av nyanserna och tittar var vi kan bo någonstans. Ja, varför inte?

Här har vi en våldsamt stilig stad med mycket konst, film, sol och vatten, god mat och fint språk. Vi bor några dagar i en uthyrningslägenhet i Castello, tvätten vajar över gränden, barnen leker och espresson ryker. Blir man trött på att följa Fellinifilmen live från uteserveringen är det bara att ta båten till Lido och bada. Till kyrkogårdsön och lukta på cypresserna, eller till Murano och köpa en kristallkrona i form av en flamboyant godis.

Bäst är lugnet och skönheten. Inga bilar. Tystnad. Och ljudet av en stad, en stad minus motorer. En massiv viskning av fötter som sätts mot stenläggningen, ett mjukt muller av röster, ett vågskvalp mot stentrappan. Vi vaknar på ett gammalt hotell nära Rialtobron, mitt i smeten alltså, och det finns en finkornig tystnad där, som innan elektriciteten, eller något? Vi kan inte förklara det.

Skönheten då, kan vi förklara den? Vi försöker hela tiden. De eleganta, kapriciösa palatsen, de tivolirandiga stolparna i vattnet, skrattet och solkatterna. Allt som guppar och kluckar, maskernas guld och kanalernas smaragdsörja. Gränderna är svala, trånga och djupa som ådrorna i ett stendjur. Plötsligt öppnar sig vägen i ett torg, ett brett leende med bänkar och höstblommande träd. Lika plötsligt kan gränden ta slut med en kaj, vi får gå tillbaka. De eviga tvättstrecken över våra huvuden och en madonnabild med några instuckna plastblommor.

Sista dagen åker vi gondol, och det är häftigare än jag trodde. Men precis som jag måste ha ett alibi för att åka till Venedig, måste jag bortförklara gondolen med att jag gör en film. Mer om filmen i annat skede, nu om gondolen. Äntligen får man se Venedig så som staden är tänkt att ses. Man sitter ner i all stillhet, begrundar de lagom slitna fasaderna och glider mitt i det smaragdgröna. Armen vilar på en svartlackerad kant. Gondolen är en farkost mitt emellan ett instrumentetui, en likkista och en fräsig bil. Så man känner sig som en violin, greve Dracula och en raggare. Rekommenderas.

Lycklig på distans

2009-09-12T13:02:00.000-07:00

Niklas och hans kusin och dennes fru sitter i trädgården i Partille, de pratar förhållanden. Själv är jag inte i lustarnas trädgård, jag är i Stockholm. Så jag får allt berättat för mig först på kvällen på telefon. Så är det varje dag.

Det äkta paret sa till Niklas att de kände flera andra par som levde på distans och det de hade gemensamt var att alla var mycket lyckliga. Detta har jag sannerligen inte gemensamt med alla distanspar! Jag hatar att ha mitt förhållande på distans. Niklas träffar sin före detta fru mer än vad han träffar mig och jag umgås mer med Tomas än med honom. På kvällen bedyrar vi per telefon att vi tänker på varandra. Jag säger till Niklas att vi bara har det här förhållanden för att plåga varandra.

Okej, Niklas kommer upp till Stockholm. Han kan bara stanna en natt men bättre det än ingenting. Och visst, det är underbart. Underbart är kort. Jag träffar min kompis F som tycker att Niklas och mitt upplägg är bättre än att nöta på varandra varje vardag. Själv är jag definitivt den nötande typen. Jag vill bo ihop och jag vill lyssna på min favoritlåt på repeat. Priset man får betala känner alla till. Så jag kan ju glädja mig åt att vårt förhållande aldrig tappar i fräschör. När vi träffas… Det är som att få äta när man bantar och svälter sig själv. Aldrig har mat smakat så gott. Det är gudomligt. Men varför väljer inte folk att svälta sig varje dag för att få uppleva euforin? De flesta verkar istället äta mest hela tiden. Det är bara jag som inte får.

Varmt förvånad - så får du jobb

2009-09-12T12:23:00.000-07:00

Förutom att jag skriver om konst ska jag börja recensera böcker. Litteraturansvarig och jag kommer fram till att jag ska skicka en lista med förslag på böcker och återkomma om en vecka. Så sker. När jag ringer upp har han inte tid. Kan du ringa imorgon? Javisst. Vad annars?

När jag ringer följande dag säger han:
– Ja, vi kan ju höra av oss om det skulle dyka upp något.
Så det var alltså det han inte hade tid att säga igår? Var det för det jag skulle skriva en lista och vänta i en vecka? Jag frågar inte honom så. Ibland har jag påtalat det solklara för chefer men då har de skrikit åt mig eller frusit ut mig. Vad jag säger istället, med värme och låtsad förvåning är:
– Så det var inget på min lista som var intressant?
– Böckerna måste ju komma in först.
Här gäller det att tolka det kryptiska uttalandet. Han menar att förlagen ska ha skickat böcker till redaktionen. Men jag har beställt recensionsex. av förlagen i eget namn, till egen adress. Vad tror ni? Hur ska man annars ha en chans? Jag, snabbt:
– Men jag har flera hemma.
– Jaha, vilka då?
Jag läser upp titlar. Han:
– Okej, du kan väl skriva om XX.

Vad kan vi lära oss av det här? Att ligga steget före och att inte säga det som borde sägas. Framför allt: när någon säger ”nej tack” säg aldrig ”jag förstår”. Spela förvånad istället. Och glöm inte värmen.

Allt för kärleken

2009-08-22T14:32:00.000-07:00

Tredje gången som jag kommer till Göteborg och Niklas hämtar på stationen har jag flottigt hår och oknutna gympaskor, och Niklas är inte ens där. Vi har alltså nått målet, en avslappnad relation där man kan vara sig själv. Vi har nått vardagen. Men vilken vardag är det? Ja, har man ett distansförhållande så är vardagen vild och krävande. Ponera att man vill ha en puss. Då får man buda på Tradera på småtimmarna, packa den stora ryggsäcken och åka tåg sex timmar tur och retur. Pussen som skulle ha tagit ett ögonblick har utvecklats till ett vansinnesprojekt.

Många vuxna hinner inte ha vänner för då måste man ringa dem och bjuda på mat. Det blir mest att man umgås med dem som är till hands på jobbet. På kvällen kommer man hem och har en relation med den som är hemma. Annars skulle man ju aldrig hinna. Men Niklas och jag bor inte ihop, vi bor inte ens i samma stad och ändå försöker vi oss på ett förhållande. När vi ses är det väldigt speciellt. Vi har inte setts på dagar så vi sitter och tittar på varandra i timmar. Vem hinner med ett jobb under sådana omständigheter? Vi tycker också att vi borde göra något extra de gånger vi ses, kanske åka på en utflykt? Som om jobbet och vardagen inte vore nog! Som om man inte redan hade dåligt samvete för allt man inte hinner med ändå.

Okej, men då har vi alltså våra uppslukande kulturjobb, den sedvanliga vardagsdjungeln och distansförhållandet. Var det allt? Nejdå, det är också ett stambyte på gång, och här blir det helt surrealistiskt jobbigt. Plötsligt är badrummet borta. För det är precis det man behöver när man kommer hem och tusen saker väntar på en. Toalettstolen ligger slängd i trädgården och vi måste åka till ett varuhus och välja spis. Vi köar på Siba, det är rea och det regnar. Det är inte det här vi är gjorda för. Det var inte därför vi blev tillsammans. Men vi måste tydligen genom det här också.

Jag måste packa igen hos Niklas efter att jag har packat inför Göteborg för vi ska bo i Niklas föräldrars lägenhet ett tag. Snart måste vi till den gamla lägenheten igen för Niklas ska raka sig och rakapparaten är ju där. Men i bilen på vägen dit kommer jag på att jag måste gå på toa och toan finns ju inte där vi är på väg utan i Niklas föräldrars lägenhet… Åååh, och så har vi som sagt världens mest tidskrävande förhållande. För det handlar inte bara om skilda städer, det handlar också om en alldeles samma lust till att vara med varandra så mycket som möjligt. Och här blir det omöjligt på ett sätt som är värt att leva för.

Inte den lätta vägen

2009-07-30T08:27:00.000-07:00

Andra dagen som jag är hos Niklas bär vi en massa saker ner till källaren och garaget. Stolar, bord, fåtöljer och spetsdukar ryker. Niklas, göra dig av med dina möbler, för jag måste få plats med mitt ego! Så är det inte. Han har själv tänkt att styra upp huset som han övertagit efter sin mormor, så vi går igenom alla skåp tills han får utbränningskänslor i bröstet. Åh, vi vill så mycket. Vi målar träpanelen i hallen, men det blir inte bra. Så river ner panelen, hyr ett släp för att forsla bort brädorna, spacklar hål i väggen, slipar allt, allt dammar, vi sprutar in fem pistoler fogmassa mellan karm och vägg och målar till slut, tre gånger. Det som skulle ta ett par timmar tog en vecka och till och med Niklas blir irriterad. Vi kunde ha tagit bilen och dragit ner till Venedig men istället plöjer vi ner oss i fucking hallen. Jag vet inte vad jag ska säga där jag står i min ut-och-in-vända t-shirt (för att inte fläcka ner den). Klänningarna jag tagit med hänger i garderoben och dansen ute i trädgården har regnat bort.

Återigen måste vi inse att vi är helt galna och att vi inte tar den lätta vägen precis. Vi gick ut hårt redan i juni och testade oss själva i Bingsjö. Vi isolerade oss en vecka i ett kulturhus i Dalarna för att se hur vi fungerade ihop. Utan tv, radio eller andra människor var vi med varandra jämt, och det gick jättebra. Så nu är vi tvungna att utsätta oss ännu mer och renovera hus dygnet runt medan vi låtsas att resten av världen inte finns.

Upprepade gånger känner Niklas att han inte får plats med sig och sitt. Han vill att jag ska trivas, att saker ska bli som jag vill och eftersom jag lätt tar kommandot och blir uppeldad av hur bra grejer kan bli så snurrar fixarkarusellen allt snabbare. Vi pratar, allt blir bra, och jag pratar även om ”problemet” med en vän. Han raljerar: jaha, det är inte en så manlig man som du är tillsammans med… Det är han visst! svarar jag eldigt. Han är en jävla man, som kan många konster, till skillnad från dig XX som aldrig vet hur något ska göras och som aldrig får arslet ur! Det sista säger jag inte, det vore orättvist. Det enda jag kan säga är att Niklas och jag kommer gå helskinnade ur det här och att vi haft en del dolce vita mellan varven också, med fikon i cognac och en massa annat roligt som den uppmärksamme läsaren kan ana sig till.

Älskade exil

2009-07-30T08:26:00.000-07:00

Det är juli och jag är ledig. Jag gör slut med min man, packar väskan och tar tåget till Göteborg. Till Niklas Rydén som jag är kär i. Vem skulle inte vilja göra något sånt? Naturligtvis hade allt varit enklare om Niklas bott i Stockholm, men dramatiken blir bättre av att jag tar tåget genom halva Sverige än om jag åkt tunnelbanan ett par stopp. Han hämtar mig på stationen och vi är båda skräckslagna. Nu är det allvar. Tidigare svävade vi i euforisk lätthet och vi kunde ha nöjt oss med det, men nej, vi ville ha hard core, och vi ville ha varandra med grädde och mos och allting på. (Den som fortfarande tycker att det låter lättvindigt hänvisas till föregående blogg)

Det känns otroligt stort att vara hos Niklas och himlastormade lyxigt att vakna upp tillsammans, men balansen mellan vilja/kunna/skall har blivit rubbad. Tidigare ville vi väldigt mycket men kunde inte, och ”skall” fanns inte på kartan. Nu är det plötsligt väldigt mycket ”skall”. Vi ska kunna samexistera, för hur skulle det annars se ut? Vi har rivit upp våra liv och gjort folk ledsna och så ska det sluta med att vi inte kan? Klart vi känner att vi kan, vi är ju förälskade men jag blir lite förlamad av att vi förväntas hålla ihop till världens ände. Vem kräver det? Ingen egentligen, mer än kanske min mamma som frågar ifall han inte kommer lämna mig. Mamma, jag kanske lämnar honom. Det vill jag verkligen inte! Men ingen vet hur det kommer att kännas om några år, eller ens nästa vecka. Jag gråter och Niklas säger att det inte är farligt. Det är en oerhörd trygghet att han är så lugn, och samtidigt helt galen.

Att riva upp himmel och jord

2009-07-30T08:23:00.000-07:00

Det här trodde jag aldrig, och ingen annan heller. Jag gjorde slut med Tomas. Vi hade varit tillsammans i elva år och jag älskar honom som människa, men jag blir förälskad i andra och det är ett ohållbart mönster. Jag grät hysteriskt när jag sa det till honom, när jag sa det till mina föräldrar och när jag berättade för mina vänner. Det är så mycket som har varit så bra och jag trodde att mitt liv var färdigt. Jag trodde att Tomas och jag skulle sitta tillsammans på ålderdomshemmet och jag var nöjd med den tanken. Men under våren började jag tänka på ett annat sätt, och jag ville dela mitt liv med någon som var mer lik mig. Ja, jag blev kär i någon annan, men det handlar inte bara om det, utan om att leva ett liv i större sanning.

Tomas och jag hade en underbar vardag, all den förståelse, kärlek, ömhet och alla galna skämt. Vi bråkade aldrig, vi gick heller aldrig omkring och undertryckte ilska, vi passade så olidligt bra ihop – men ändå inte. Vem som helst kunde se att vi var väldigt olika, men det som ingen såg var hur surrealistiskt rolig Tomas var, för han spelade inte ut det med någon annan än mig. Nu är det slut. Tidigare var jag beredd att riva upp himmel och jord för att han inte skulle bli ledsen, nu är det jag som orsakar smärtan. Jag gör jag så att han gråter, fastän jag tycker så förtvivlat mycket om honom. Han är familj för mig, men likväl är allt det här nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare i våra liv.

Tomas blev mycket ledsen, men tog det hela med fattning och grävde ner sig i arbete. Det är mest jag som oroar ihjäl mig, för hur ska det gå med lägenheten, med firman vi har tillsammans, men framför allt med kontakten oss emellan? Bra ska det gå. Vi pratar ofta, kan sova i samma säng om det behövs och vill fortsätta att resa tillsammans. Han ska köpa ut mig ur lägenheten och jag är lättad över att jag inte måste köra en bulldozer över allt vi skapat. Firman får vi dela upp, och jag får börja stå mer på egna ben.

Bikram yoga

2009-07-03T02:54:00.000-07:00

I tre år har jag tänkt att jag ska spela in en film i vilken jag gör alla saker som jag länge tänkt göra. Skaffa iPod, lära mig hur man deklarerar, ta en joggingrunda… I filmen ska det stå hur många år jag väntat med att exempelvis jogga, och sen en intervju om hur det kändes. Man skulle också kunna ta en avslutande intervju om hur det kändes att göra alla saker man har dragit på i åratal under loppet av en dag.

Förutom att jogga vill jag också yoga. Och nu blev det av. Precis som när jag tränade kampsport en gång i tiden blev det den inriktningen som hade lokal närmast min hemadress, shorinji kempo, respektive bikram yoga. Till den senare träningsformen hör att man utövar den i fyrtio graders värme. Äh, när vi var två månader i Indien var det jämt över trettio, och den senaste veckan har vi haft samma temperatur i vår lägenhet. Ett tiogångerskort, tack, för hur illa kan det vara?

Hur illa som helst. Vi stod, låg, tänjde och spände i nittio minuter i svindlande hetta och jag trodde hela tiden att jag skulle svimma eller kräkas. Man får inte gå ut ur salen medan passet pågår och en gång, fick jag veta, blev en kvinna hysterisk. Själv var jag mest irriterad på att övningarna inte kändes välgörande utan tvärtom skadliga, exempelvis att böja ryggen bakåt. Efteråt säger jag det till tjejen i receptionen.
Hon: Ja, men det är för att man aldrig annars böjer ryggen bakåt.
Jag: Precis, så varför ska man göra det nu?

Min vän, tillika chef på Polska institutet, tränar två gånger i veckan och räknar upp en lång rad positiva effekter. Man orkar mer, blir gladare, snyggare, vigare... Inget av det biter på mig. Jag tycker att det räcker som det är (för första gången). På mitt träningskort syns två silhuetter i omöjliga och vackra poser. Tomas: Hade det inte varit roligt att kunna göra så? Är det inte värt två års konstant lidande?

Nej, det är det verkligen inte, men ikväll ska jag träna igen. Va? Ja, det är lite som wasabi. Förjävligt starkt men inga men efteråt, och då är det bara Jackass-roligt. Dessutom vill jag veta vad det hela handlar om och då räcker det inte med att träna en gång efter att ha funderat i tre år utan träna i tre år och sen fundera på saken. Och sen ska jag skriva en blogg till.

Danielsgården i Bingsjö och andra viktiga hållpunkter

2009-07-03T02:52:00.000-07:00

Det började redan i våras på Jan Håfströms vernissage, folk frågade: ska du till Biennalen? Och jag: Nej, till Bingsjö.
Jag fick vistelsestipendium till ett kulturhus i Dalarna, Danielsgården i Bingsjö, 40 km öster om Rättvik. Jag har varit på vistelsestipendier i svenska hålor tidigare och det har betytt mycket för mig. Första gången var det på Ricklundgården i Saxnäs, vid Marsfjäll, nära den norska gränsen, tänk Vilhelmina och västerut. Andra gången var jag i den numera nedlagda Salagården i Delsbo, Hälsingland.

Ricklundgården var ett vitt klassicistiskt hus med italiensk stenläggning mitt bland fjällbjörkar och kåtor. Från ateljéns mezzaninvåning var det milsvid utsikt över fjällen och en lång sjö med en lång ö som kallades Japan. Jag ritade en två meter lång teckning av ön den dagen som det var dimma så jag stod vid utsiktsplatsen och tittade på ett foto istället. Jag cyklade till Trappstegsforsen och lärde mig vara själv, och mindfullness utan att känna till ordet. Sen gjorde jag två filmer där märkligheter i huset förenas med gammalt inspelat material.

Salagården var ett mystiskt 1800-talshus i vemodigaste idyll. Vajande gräs, mörk sjö med roddbåt, hallon, rallarros och storlinjiga landskap. Jag fotograferade och badade. I grannhuset bodde en familj i början av sitt förhållande och med barn från tidigare äktenskap, vi umgicks och jag analyserade. På nätterna kunde jag inte sova så jag slöt ett avtal i mitt huvud där jag delade upp huset mellan mig själv och det andra. Sen gick allt bra. Långt efteråt fick jag reda på att många inte klarade av att vara där för det spökade så mycket.

Direkt när jag kom till Danielsgården kände jag att det inte spökade där. Jag som aldrig har trott på sånt opererar nu med en känsla för fenomenet. Lite trist att det var helt utan skumheter men klart behagligt i de ljusa rymliga rummen. Jag åkte dit med Tomas, då var det regn och tolv grader inomhus. Vi fick upp värmen, han skulle tillbaka till jobbet. Jag stannade och promenerade i novembervädret på timmervägar i björnskogen. När Niklas kom var det trettio grader och sol. Jag övningskörde och sjöng med honom, och grät, för det gör jag alltid när jag ska lära mig något. Vi gjorde en film om hur jag plågar mig själv en vanlig dag genom att vara sträng och ibland även destruktiv mot mig själv. Sen fotograferade jag natthimlar, och fåglar ur gamla målningar.

James Bond, med rätt att leva

2009-06-20T12:22:00.000-07:00

Jag sitter på tunnelbanan i diagonal linje från en man som inte kan slita blicken från mig. Han vill prata med mig men vågar inte. Åh, det är hjärtskärande. Så jag börjar prata med honom. Jag snackar upp mig själv åt honom. Jag gör jobbet. Inte helt och hållet, för vi pratar bara och byter inte visitkort, men klart bättre än om han hade fått sköta det hela.

När jag kommer fram till Tensta konsthall går jag in i videorummet och säger hej till en man som sitter där. Jag brukar annars inte störa andra besökare men det här är en vernissage och chansen finns att man är vagt bekant med någon. Vi sitter i videosoffan, i varsitt hörn, och byter några ord. En underbar film av Henrik Andersson spelas. Efter ett tag kommer jag på varifrån klippen är hämtade. Det är asexuella klipp ur ”Fäbodjäntan” men med annan dialog. Jag klatschar till mig själv på låret och vänder mig till honom: är det inte Fäbodjäntan? Jo, det är det, han vet. Han har suttit och vetat det ett bra tag nu. Men aldrig att han skulle säga det till mig.

Nästa dag står jag i duschen när telefonen ringer. Det är min bärbara dator som levereras. Jag springer ut till dörren med handduken om mig. Budkillen ber mig underteckna och jag måste använda båda händerna. Men handduken då? Nej, den släpper inte. Och nej, han skämtar inte om handduken.

I en gammal film öppnar James Bond dörren till ett hotellrum och där ligger en kvinna i badet. Han och hon känner varandra lite.
Hon: James Bond, you’ve got the wrong room!
Han: I think not.
Vad som sen händer beror väl på stämningen, men hade det här hänt nu i Sverige så hade han bara: jag är hemskt ledsen, du ska aldrig behöva se mig mer och jag ska definitivt sluta prata med dig.
Det är inte så att jag vill ligga med varje budkille, jag vill bara att alla, män också, ska våga leva lite mer.

Eskilstuna konstmuseum tar mig på sängen

2009-06-20T12:21:00.000-07:00

De ringer från Eskilstuna konstmuseum, de har sett min film ”Attention whore” och vill ställa ut mig. I filmen säger jag att jag jämt måste knacka på dörren och peka på mig själv, aldrig att någon annan vill mig något.
Kvinnan från Eskilstuna: men nu var det vi som ringde dig!

Ja, onekligen, hur kunde de ta mig på sängen så här? Jag har faktiskt tänkt höra av mig till konsthallar i medelstora svenska städer och föreslå mig själv. Jag har tänkt så i tre år, men det har inte blivit av. Under tiden har jag fixat annat men undrat ibland om jag har för lite tålamod. Kanske skulle de andra höra av sig till mig om jag bara väntade lite…? Javisst, och nu vet jag hur lång tid sånt tar. Knackar man inte på dörren själv tar det tre år.

Kulturhuset – Sakernas tillstånd

2009-06-04T16:04:00.000-07:00

Ah, det var en underbar vernissage med massor av folk. Mina verk var fint placerade. Det är superroligt att ställa ut på Kulturhuset. Och nu till saken. Kulturhuset har vetat länge att de ska ha utställning. Ändå görs allt i sista sekund.

Dagen innan pressvisningen kommer mitt stora tändstickscollage upp, och som väntat skevar det. Jag har skrivit till två hängningsansvariga vad man ska göra om det skevar, och bett dem vidarebefordra till teknikerna. Nu drar jag det två gånger för teknikerna också. Man kan slå in spikarna tätt vid kanten av collaget så att de håller skivorna mot väggen med sin hatt. Jag pekar och tar ögonkontakt. När jag kommer följande dag är fem skruvar dragna genom collaget.

Nåväl, jag ska visa en film också och det är dags att börja bry sig om den för pressen dricker kaffe på plan tre. Var är min film? Det pekas mot en TV där ”The Day of the Locust” går för fulla muggar, det är inte min film. Under brinnande pressvisning börjar det letas efter min film. Den var i ett bankfack. Nu stoppas den in i dvd-spelaren och ljudet är förskräckligt. En kvinnlig tekniker fattar snabbt vad som hänt. Tjejen som dekorerade har klistrat tidningspapper på TV:n och nu har limmet gått in i högtalarmembranen.

Med proffshastighet monteras det nya högtalare. Namnskyltarna kommer också upp, efter pressvisningen… Men vernissagen var strålande och alla saker hamnade på plats.

Skriva för korrektur och redaktör

2009-06-04T16:02:00.000-07:00

Sedan Peter fick fast sällskap har det inte varit någon ordning på korrekturläsningen av mina texter. Peter som annars läste i ett nafs har plötsligt inte tid, och jag är glad för hans nyvunna begränsningar. Då får Niklas den äran, och för det mesta är vi överens. För det mesta är det som i Nils Claessons bok "Blåbärsmaskinen" om Stig Claesson. När en favoritredaktör anmärkte på Stigs text gick Stig lycklig till skrivmaskinen för att skriva om.

Ibland tycker dock Niklas att han varit för hård. Nej, så känner jag inte för han förstår mina texter. Så har det inte alltid varit med alla läsare som har haft något att säga till om. Sämst var det med en redaktör för två år sedan. Här en parodi på hur det kändes.

Jag:
Barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig.

Redaktören:
Magdalena, meningen är något tillkrånglad. Jag föreslår att verbet flyttas fram: ”Jag ska vandra med dig barfota, utan strumpor och skor.” Se också över detta med ”barfota” i kombination med ”utan strumpor och skor”, det är en pleonasm. Jag föreslår: ”Jag ska vandra barfota med dig.” Tycker du inte att ”vandra” känns lite tungfotat? Går det att byta ut mot ”gå”? Informationen om barfota är också överflödig då den inte åtföljs av vidare anvisningar, och här kommer vi till det viktigaste, nu när vi destillerat fram essensen: ”Jag ska gå med dig.” Jag tror du måste ställa dig frågan vem som ska gå med vem, varför och vart. Där anser jag att du har ett meningsfullt uppslag att arbeta vidare på. Vi kan väl höras imorgon?

Foto: Tomas Viberg

2009-06-04T15:58:00.000-07:00

Tomaas! Så fort det är ett konstprojekt jag gör så är Tomas inblandad. Visserligen har han drömt om att bli min assistent på heltid. Följa med mig jorden runt, hålla kameran i ena handen och en drink i den andra. Han skulle få leva ut sitt tillbakalutade jag, och jag skulle få vara som min intensiva handstil och göra konsten som försörjer oss bägge.

Men så är det förstås inte. Istället för tropiker, cocktails och stålar står vi i strilande regn och Tomas får den otacksamma uppgiften att upprepa ett fotografi. Jag har ofta ett foto som är för mörkt eller lågupplöst men annars perfekt och då ska det goda upprepas. Det går inte att stiga ner i samma foto två gånger, men jag vägrar tro det.

– Tomas, stå där så ska jag fota dig så som jag vill ha mig själv!
Som om det skulle hjälpa. Jag skulle kunna ha en hel utställning med foton på Tomas som står uttråkad i meningslösa kompositioner. Exempelvis på en promenadväg vid Årstaviken. Men mig hjälper det att planera en bild. Vid Årstaviken skulle jag stå i aftonklänning och skrika, men först skulle Tomas stå där på stigen, så att jag kunde tänka fram vad jag ville ha. Han:
– Jag kanske inte behöver skrika?

Nej, det slapp han och till slut fick vi bilden. Jag skickar glad iväg den, med texten foto: Tomas Viberg. På så sätt har Tomas varit fotograf i dagstidningar, tidskrifter och publikationer. Tomas kliar sig i skägget:
– Jag kanske skulle bli fotograf? Fast jag har bara ett motiv...

Aldrig nöjd

2009-05-21T13:26:00.000-07:00

– Hur är det? frågar folk. Det frågar folk jämt, men under den senaste tiden har de fått ett annat svar:
– Tack, bra!
Till och med Tomas har märkt något och sagt att jag verkar ha flyt. Jag visar film, deltar i utställningar, skriver artiklar och får snart vara covergirl…

Richard: ”När är det du ska vara på Palettens omslag?”
Jag: ”Mitt i sommaren, ingen kommer att se det.”
Här stampar Richard i golvet och höjer rösten: ”Meh, du blir aldrig nöjd!”
Jo, jag är nöjd, men ska jag vara helt dum i huvudet och bortse från det faktum att färre läser tidningarna om somrarna? Jag ringer Niklas och han förstår precis, han är heller aldrig nöjd. Så du kommer inte att stampa i golvet när jag redovisar objektiva fakta? förhör jag mig. Följande text är tillägnad de som klarar av fakta.

Jag visar min film ”Home styling” i ett screeningsprogram på Arkitekturmuseet. Åh, den gamla, som om jag inte gjort något sen tre år tillbaka! Och när jag spelade in den med Tomas trodde ingen av oss på idén. Det är därför jag så sällan tittar upp mot kameran och har ett så dämpat utspel. Men vi gjorde filmen ändå. TV skulle ju göra ett reportage om mig och då gällde det att visa någon konst och hålla skenet uppe.

När jag går in på Moderna Museet ser jag mig själv direkt, som stillbild på skärmen i entrén. Så har jag alltid velat ha det – gå till Moderna och se mig själv. Bilden är utdragen så att proportionerna är fel och mitt namn står inte under.

Curatorn för filmprogrammet säger att det blir få gäster för de fick inte iväg utskicket. Filmerna har förvisso gått tidigare i vår men ikväll är vi sex personer. En av oss har inget med filmerna eller museet att göra. Tur att ingen av de jag mailade kom. Jag har en maillista på fyra sidor och tvåhundrasextio Facebookvänner och jag vill inte att någon av dem ska få fel uppfattning om mig. Tur också att ingen av de andra konstnärerna i programmet kom, för då hade de insett att de inte finns.

De flesta filmerna i programmet har jag redan sett, dessutom är jag panikhungrig för att jag bantar. En smörgås på Moderna kostar sextio kronor. I kön framför är det fyra personer, jag äter mackan långsamt men när jag ska betala har jag bara en tugga kvar. Sextio kronor. Sen går jag hem, och är nöjd.

Ja, faktiskt. Men då kanske det har gått bättre tidigare idag? Tja, jag har fått stuva om i en text för Expressen för fjärde gången och så har jag sökt ett stipendium som inte finns. Det fick jag reda på när jag lämnade in mina arbetsprover, för informationen på nätet var gammal. Men jag är helt oironiskt nöjd ändå. Tack alla!

Mitt liv på spek

2009-05-21T13:23:00.001-07:00

Jag och en tjej som jag gärna hade velat känna närmare står och pratar vid klustret. Ni vet, Hudiksvallsgatans gallerier dit jag går en gång i månaden för att positionera mig. Jag drar den aktuella framgångslistan kryddad med några utställningar och screenings. Det är sanningen om min konst. Men det finns också en annan historia.

Sen en månad tillbaka skriver jag bara, för det går mycket lättare än att göra konst. Det är inte så att jag har mer fallenhet för skrivandet. Det är mest omständigheterna som gör det. När jag skriver finns en tydlig beställare. Det blir klart inom överskådlig framtid. Mina ord når en bred allmänhet. Jag får betalt.

Arbetar jag med konst är inget av dessa kriterier självklara. Jag kan lugnt plöja ner mig själv i något i ett år för att sedan bara stoppa ner det under sängen. För ingen står och väntar på resultatet, ingen ser och ingen betalar. Efter ett sånt projekt är jag jättepeppad att göra ett till, och ett till… Det är som om jag skulle skriva varje text på spek. (spek = spekulation, på vinst och förlust)

Den snygga tjejen jag pratar med förstår precis. Hon hade en gallerist men inte nu längre och hur motiverar man sig till att göra förlustprojekt? Ja, men vi är väl konstnärer för sjutton gubbar? Vi ska tycka att det är så himla skoj så vi galengör grejer, för då är man konstnär. Ingen annan yrkeskategori håller på så och för oss framstår det allt tydligare att en konstnär skapas av gallerister och stipendier. Nog hade vi kommit längre i vårt konstnärskap om vi hade haft ett forum. Vart hade jag kommit i mitt skrivande om jag inte hade haft tidningar att skriva i? Inte längre än till bloggen, min konst är på bloggstadiet.

Learn how to fight

2009-05-21T13:23:00.000-07:00

För ett år sedan på min vernissage kom en tjej fram till mig. Hon ville skriva om mig men jag fick ställa frågorna i hennes ställe. Hon ville bli journalist och jag tänkte: woman, you have to learn how to fight! Hade inte jag legat på och slagits om allt så… Ja, så vadå? Jag hade kanske fått samma sak ändå, fast en vecka senare? Och vem säger att hon inte kommer lyckas bara för att hon inte agerar som om hon vore gränslös och berusad, så som jag brukar göra med alla jag träffar.

När jag tittar tillbaka på valfri period i mitt liv finns två känslor där. Jag är nöjd med det som var, och så genomborras jag av en plötsligt smärta. Jag minns hur jag kämpade, tjatade och slet för att jag inte var nöjd med det jag hade. Men nu är jag nöjd. Inte med att jag fightades utan med det jag ändå hade. Ojdå, det innebär att jag kunde ha varit nöjd redan då…! Så vad lär vi oss av det? Att jag slåss mest mot mig själv.

Att uppfinna hjulet

2009-05-21T13:22:00.000-07:00

Vi är tillbaka efter sex veckor i Asien. Tomas går med sina dansande steg till jobbet och jag ångestskyndar upp till ateljén på vinden. Han slinker bara ner till kontoret och vips så uppslukas han av alla sammanhang. Människor äter lunch med honom och arbete läggs i hans händer. Där på hans jobb är det ett stort hjul som snurrar. Han kommer dit, hoppar in, och snurrar med. När jag går upp på vinden ligger mitt hjul i bitar. Jag sätter mig vid mailen och telefonen och börjar upplysa världen om att jag finns. Snart kommer Tomas hem efter en givande dag i hjulet. Själv har jag inte ens lyckats konstruera mitt.

Men jag hade ju ett hjul som jag ratade, Polska institutet hette det och jag hette pressansvarig. Där satt jag och frågade mig själv: är det därför jag är född? Nej, det är för att ha ångest uppe på vinden som jag är född! Egentligen behöver jag inte alls plåga mig själv, jag gör det jag vill göra, jag är bara sugen på ett hjul, eller helst fyra så att jag kan köra igång med saker istället för att bara stå och veva luft.

På håret

2009-04-19T16:08:00.001-07:00

På tunnelbanan, på andra sidan gången, sitter tre killar och diskuterar en hockeyfrilla. En av dem har en och passar bra i den, tycker jag. En helt annan kille sitter snett mitt emot mig och eftersom han tittat lite på mig frågar jag honom vad han tycker om frillan. Jo, han tycker som jag, så jag vänder mig om mot killarna och redovisar vår mening. Hockeyfrillan blir röd i ansiktet och hans kompisar utbrister:
- Föreläste inte du på Gerlesborg om din konst?

Visst gjorde jag det! Och vet ni en annan sak? Världen är perfekt just nu för det är så här man vill framstå i främlingars ögon. Konstnär, igenkänd på stan, får unga män att rodna… Det kunde inte börjat bättre och killen mitt emot föreslår också mycket riktigt att vi ska träffas igen. Vi har gått av vid Medborgarplatsen och jag säger:
- För enkelhetens skull, jag har kille.
Han retirerar genast, och jag vill inte ha det så. Vill inte att livet ska vara så platt. Det står en mängd folk runt omkring oss och tjuvlyssnar och ler och jag är nervös och säger:
- Jag har män…som är kompisar.

Män som är kompisar? Med varandra eller? Jaha, så du bor i ett swingerkollektiv? Jag borde förstås sagt att jag har kompisar som är män. Hur står Tomas ut egentligen?

Hong Kongs femtioeleva underverk

2009-04-03T05:16:00.000-07:00

Hong Kong har aldrig varit ett måste för mig och jag har inte drömt om att se staden. Vi är här för det var på vägen från Vietnam och för att det fanns en bra flygförbindelse till Skandinavien, men Hong Kong har charmat mig vilt. Det är lite som Tokyo och New York, där exotisk kuriosa blandas med en väloljad storstad.

Vi bor i nordvästra hörnet av Hong Kong Island och vart vi än åker i denna jättestad hittar vi inte bättre kvarter. I närheten av Island Pacific Hotel finns Des Voeux Road känd för sin torkade fisk. Allt från spigg till hajfenor är torkat och utställt hos grossisterna. Fisken hänger, sjögurkor ligger i drivor och golven är täckta av märkliga plättar. Konstigt nog luktar det inte mycket och definitivt inte illa. Få turister flanerar här så maten är bra och billig och ingen är ute efter att lura en.

Några gator bort finns örthandlarna som förutom ingefära även mal ner hjorthorn. Fortsätter man upp mot Sheung Wan under några byggnadsställningar av bambu finns branta gator med äldre hus där bottenvåningen mycket väl kan upptas av ett litet tempel som ångar rökelse. Så kommer man till Hollywood Road med antikaffärer, en av dem handlar med snidade mammutbetar. Japp, det finns en del mammutben som museerna inte äger och de kan man karva i; gubbar, hus, träd och flygande tranor, men behålla bågformen så att man ser att det är en bete. Tyvärr fick man inte fota där. Nedan andra antiker samt krafs från Cat Streets mindre nogräknade försäljare.

En station bort finns Hong Kongs finansiella hjärta, det pumpar bankväsende upp till sjuttio våningar. Skyskraporna är glassiga och folket elegant. Det är kostymer, lackpumps och sidenblusar. Lunch intas under palmerna i Hong Kong Park i sällskap av sköldpaddor och papegojor.

Tvärs över ön ligger Aberdeen med gamla husbåtar mot den nya staden. Bussen tillbaka kör en väg som tagen ur tecknade Futuramas vinjett. Smala broar är tryckta mot höga bostadshus så att man åker jämsides med tionde våningen och sedan swisch ner, som i en rutschkana på gatunivå igen. Ok, detta var Hong Kong Island med ett fåtal kvarter. Sedan finns den stora stadsdelen Kowloon med marknader bland annat för jade och guldfiskar, ett antal stora öar utanför Hong Kongs stadskärna och New Territories mot gränsen med Kina med några medelstora städer; med tempel, naturparker, museer och shoppinggallerior…

På kvällen ser vi ljusshowen från Tsim Sha Tsui Promenade. Tvärs över vattnet lyser bankklustret upp rytmiskt till musik. Bank of China är tydligast med sina trianglar som strider mot all Feng Shui men AIG-huset har snyggast regnbåge. Showen upprepas varje kväll.

Ten Thousand Buddhas

2009-04-03T05:11:00.000-07:00

Tomas och jag har sett en sjuhelvetes massa tempel i Asien, de japanska var estetiskt strikta och de indiska kitschigt magiska, men de buddhistiska templen dit kineserna går är som profanerande tivolin. Snyggt är inte riktigt ordet, men roligt och lite läskigt! Ten Thousand Buddhas Monastery i Hong Kong är ett paradexempel och en surrealistisk dröm. Grimaserande guldiga män kantar vägen upp till toppen, blåa grinande jättehundar möter upp på bergets krön, sumofeta skrattande blaffor tittar ner från rosa fasader och kvinnliga bodhisattvor tar hand om en med många, många armar.

Bara inte i Sverige

2009-04-03T05:04:00.001-07:00

En Hong Kong-dollar är lika mycket värd som en svensk krona. Hong Kong har västerländsk standard så långt ögat når men vissa saker är ändå mycket billigare än i Sverige. Vart man än åker så blir det aldrig dyrare än i Skandinavien att åka taxi eller åka kollektivt. En annan sak som verkar finnas i alla andra kultursfärer, förutom den nordiska, är enkla matställen med inhemsk mat. Vill man sitta ner lite snabbt och äta något billigt så finns det bara hamburgare i Sverige. Här äter Tomas och jag miso-soppa, grönt te, kyckling med svamp, groddar och ris. Två portioner för sammanlagt sextio kronor. Var finns en stor tallrik ärtsoppa och ett par pannkakor för 30 kronor i Stockholm? För att inte tala om en halvlång taxiresa till framkörningspriset?

Hong Kong i himlen

2009-04-03T05:03:00.001-07:00

Vi flyger från Hanoi till Hong Kong men när vi landat tror vi fortfarande att vi är i himlen. Så bra är det! Egentligen är saker ganska vardagliga men efter Hanoi är man oändligt tacksam för det lilla. För att exempelvis kunna gå på trottoaren. Det är så oändligt befriande att vara i en stad där det inte tutas exakt hela tiden och där man inte blir akut illamående av avgaser. I Hong Kong behöver man inte betala det sexdubbla priset för att man är turist och bråka med alla från taxichaufförer till vattenförsäljare. Dessutom finns det saker att se, och vi känner oss inte som fångar på hotellrummet för vi har lust att gå ut.

Asien i nöd och lust

2009-04-03T05:02:00.001-07:00

Jag älskar Asien. Varför finns sammanfattat på omslaget till en parlör för olika asiatiska språk. Det är det tropiska klimatet med palmer, bananplantor, stora blommor och risodlingar. Vackra tempel, intressanta vishetsläror och fascinerande kulturer. God mat med spännande kryddor och nyttiga råvaror: ris, mycket grönsaker, örter, kött, och exotisk frukt till efterrätt. Fint hantverk som genomsyrar vardagen med en mängd estetiska bruksföremål: en konisk hatt, en porslinsskål... Snygga, smala, solbrända och snälla människor. Men dessa människor har några stora minus:
1. De petar sig i näsan med sina långa välmanikurerade naglar. Ja, både kvinnor och män, men mest män med lillfingernageln.
2. De nyser en rakt i ansiktet utan att ursäkta sig.
3. De harklar sig och drar in snor mer eller mindre hela tiden.
4. De rapar ljudligt.
Visst finns det asiater som inte gör det, de finns på bilden nedan.

How long in Ha Long?

2009-03-28T06:14:00.000-07:00

Halong, som också kan särskrivas, så som det mesta i Viet Nam, är en skärgård med tretusen klippiga öar. De små bergen reser sig upp från havets platta yta på ett originellt sätt. Ok, vi har sett landskap enligt samma princip i Thailand och på Kuba men är inte trötta än. I Halong levde folk fattigt och isolerat tills någon kom på att klipporna var vackra. Vips började lyxiga båtar kryssa runt. Själva kom vi med organisationen Handspan, den enda det inte har klagats på på olika bloggforum och onekligen är det behagligt. Båten i toppform, hyttmöblemanget av fräsch rotting, middagen bestående av krabba, musslor, jätteräkor och helstekt fisk.

Det enda som kliar lite är det grådisiga vädret, men vi i turistgruppen intalar oss att dimhöljda berg är mystiska. Bullshit! säger killen från Manchester, sen när solen kommer fram och vattnet färgas turkost.

Förutom mat och sällskap avnjuts även flytande byar med skällande hundar. De hundarna verkar inte få mycket motion, och inte vi heller, med undantag för paddlingen. Märkligt nog verkar jag minnas mycket från mina kanotår i Nynäshamn då jag som tonåring var med i en klubb. Även om musklerna försvunnit har jag tekniken i blodet så jag instruerar de andra och stortrivs med att för en gångs skull inte vara sämst på något praktiskt.

På eftermiddagen kommer vi till ön Cat Ba och checkar in på Sunrise Resort. Återigen blir vi strukna medhårs av de fina rummen, stranden, poolen och utsikten. Så hur länge ska man stanna här, how long in Ha Long? Vanligtvis är man här bara några dagar men de flesta som vi möter i Halong är ute med ryggsäcken i flera månader eller ett halvår. Här trodde vi att sex veckor var mycket men bordsgrannen på restaurangen är ute i två år. Han kommer till Europa i augusti nästa år, har långt ljust hår och dricker öl – ifall någon vill fråga något.

Stay another day

2009-03-25T04:39:00.000-07:00

Det finns en organisation som heter ”Stay another day”, de vill att turisterna ska stanna längre, bland annat av miljöskäl, pröva lite andra aktiviteter och sprida sina gracer så att pengarna kommer lokalbefolkningen till del. Jag vet inte om de opererar i Hanoi men Tomas och jag hade varit ytterst svårövertalade för ännu en dag i Hanoi.

På vår sista dag gör förvisso det vi inte brukar, av leda går vi på en föreställning med vattenmarionetter. Dockorna är rätt ruffa och rör sig utan raffinemang men det är vietnamesisk kultur med anor från 1200-talet så vi sitter kvar. Äh, det är ok, det är fint när färggranna dockor plaskar runt i grönt vatten men höjdpunkten är ändå när leopardkaninen åker räls uppför plastpalmens bambustam, roterar hundraåttio grader och sedan – svoosh – huvudstupa ner igen. Jag skrattar för att numret är så dåligt, annars håller jag för öronen när kvinnliga solister tar i så att det studsar mot kommunistisk marmor. Jag hade inte med mig kameran, dels spöregnade det när vi skulle dit, dels kostade det extra.

Utanför teatern vill vi köpa en guidebok för Hong Kong. Den är piratkopierad, ful och inaktuell men försäljaren vill ha priset för en ny originalutgåva och tjafsar surt när vi inte köper. Så skulle man kunna sammanfatta Hanoi. Visst, vi skulle kunna ha åkt till huvudattraktionen, Ho Chi Minhs mausoleum, men det är inte vår grej och dessutom var det kanske inte öppet. Graven stänger tre månader varje år då den store ledarens kropp skickas till Ryssland för restaurering.

Hanoi, tut-tut

2009-03-25T04:38:00.001-07:00

Taxin hämtar oss på tågstationen, och det bokstavligt för taxibilarna får köra in på perrongen. På samma sätt är det fritt fram för motorcyklar överallt. Hjulen rullar och avgaser spyr någon decimeter från råa köttstycken och färska nudlar på marknaden. Det tutas också, öronbedövande och utan avbrott. När vi ska ut tar vi på oss öronproppar men vi får vaderna varma av alla avgasrör. Ett helvete, men också en märkligt estetisk upplevelse då havet av motorcyklar delar sig när man ska över gatan.

Går man bara långsamt över så hinner motorcyklarna manövrera kring en. Det är förvånansvärt enkelt att gå över gatan, däremot är det nästan omöjligt att gå på trottoaren för där är motorcyklarna parkerade och affärer och caféer har annekterat mark. Därför går man mitt i gatan igen och alla tutar. Vill man vara säker på att minnas denna stund kan man köpa en mängd vykort som återger just hårt trafikerade gator. En mildare variant av oväsendet finns att höra om man besöker olika tempel och pagoder omgivna av sunkig park eller vatten. Vi tar oss till ett par sådana ställen, byggnaderna är sådär och platserna gör ett murket intryck, men på fotot är det bättre:

Att ta en cykeltaxi någonstans eller att köpa vatten är däremot spännande. Taxin vill ha det sexdubbla priset men går snabbt med på att gå ner till standard. När vi är framme vill inte chauffören ge tillbaka tillräckligt på den stora sedel vi gav. Blixtsnabbt rycker jag sedeln ur hans hand, han får ge mig resten innan han får sedeln igen. När vi betalar vattnet är det likadant, inga pengar tillbaka. Jag ställer tillbaka flaskan snabbt, säger ”money back!” med höjd röst och ser mig om efter någon i uniform. Mycket riktigt strosar det fram en vakt men då har försäljaren kommit till sans. Puh, det här är inget jag njuter av, jag ogillar varje gnutta av det och får hjärtklappning. På det sättet är Hanoi lite som Gambia där allt var en strid och där allt gick för kraftiga överpriser. Gambia är det enda land som jag varit i som jag inte kan rekommendera.

Däremot kan jag fortfarande rekommendera Vietnam, och Hanoi har sina förmildrande omständigheter. På hotellet är de supertrevliga, på enkla matstället är de bara vänliga, på skrädderiet är de som honung… Och under allt tutande finns det elegans och cafékultur. Tjejerna är slanka och välklädda och folk samlas till täta pauser med många glas. Lite parisiskt, bara det att man sitter på tjugo centimeter höga pallar på gatan och barristan är en ambulerande kvinna med termosar i bärsele. Det hela liknar mer en urban picknick med anonyma deltagare än ett europeiskt café men stämningen är densamma.

En vanlig tågresa

2009-03-24T02:27:00.000-07:00

Tåget från Hué till Hanoi tar nästan 13 timmar och håller därmed en snitthastighet på 50 km i timmen. Höjdskillnaden mellan spåren och plattformen är tio centimeter, med andra ord är det helt platt på stationen och ganska farligt för barn. Tågets vagnar är alla luftkonditionerade men i vår vagn är det fel på maskineriet. Det blir snabbt trettiosju grader varmt. Jag övertalar Tomas att byta vagn, andra västerlänningar följer vårt exempel. Sedan sitter vi i den relativa svalkan i många timmar. Utanför är det ändlösa risfält och inne i vagnen en blandning av det för oss vanliga och exotiska:

En kille tvärs över gången har kläder och frisyr som vilket indie-kid som helst men sen har han långa filade naglar. Hans tjej har långa spetsiga tånaglar och äter ett grått, befruktat ankägg. Varifrån har hon fått det? Från tågets bespisningsvagn förstås! Killen (som jag utgår från i min betraktelse) kan inte använda sitt armstöd för att en tant i pyjamas har satt upp sin nakna smutsiga fot där. Naturligtvis säger han inte åt henne, det är kutym att sätta upp fötter lite varstans och de mer slafsigt klädda går i pyjamas oavsett timme eller tillfälle.

TV:n i vagnen går sönder. Raskt klättrar personalen upp på ett säte för att åtgärda problemet. Medan SJ satsar på tysta kupéer satsar Asien på skränande TV-apparater och kontrollanten står nu i strumplästen på kanten av huvuddynan på någons ryggstöd och mixtrar. Tjejen som sitter i stolen är förkyld och har därför ansiktsmask. Golvet ska sopas rent på matrester med en kvast och en barnfamilj som har brett ut sig i gången plockar ihop. Reser man två vuxna och ett lindebarn bokar man ju inte tre säten men det blir lite drygt att ha barnet i knät hela tiden, därför har man med sig en tjugo centimeter hög plastpall att använda ibland och då kan man också så att alla tre ser varandra. Sen har man förstås som ansvarstagande förälder med sig en solfjäder att fläkta sitt barn. Det blir en massa fläktande på denna helt vanliga tågresa.

På menyn

2009-03-22T05:32:00.001-07:00

Så var det maten igen. Jag är inte helt vän med det vietnamesiska köket. Jag gör en initial avbön: det finns mycket som är gott! Nu till saken: maten ser väldigt bra ut, gröna blad, vita nudlar, lite köttbitar och mängder av små skålar, men för mig smakar det antingen ingenting (risnudlarna) eller väldigt starkt (chili) eller konstigt (kryddväxterna). Antingen rinner flottet om fingrarna på en eller så är det naturellt och ångkokt. Men det som får mig att lägga ner ätpinnarna är slemmet. I vietnamesiska specialiteter är riset hopkletat, pirogerna genomskinliga och gummiaktiga och såserna salivliknande. Men det är inget hemskt, bara rismjöl och vatten, så ge mig en månad i Vietnam och jag kommer att älska slemmet!

Kejserliga Hué

2009-03-22T05:29:00.000-07:00

I norra och centrala Vietnam har man tidiga vanor. Frukost på hotellet serveras från sex, byggjobbarna väsnas på taket från sju och klockan nio knackar städpersonalen på dörren: ”Good afternoon, can we clean your room?” För övrigt är hotell Thanh Noi ett mycket bra val. Inhyst i en gammalt, lågt, kinesiskt trähus och beläget nära palatsområdet. Detta område, eller ”the imperial enclosure”, är den huvudsakliga sevärdheten i Hué.

Sedan vandrar man bland tempel och kungliga palats från 1800-talet, i varierande grad av restaurering. Hué bombades men byggs upp. Hur orkar de överhuvudtaget arbeta med något här under brinnande sol? Vi sitter i skuggan, svetten rinner och syrsorna sjunger så att vi måste höja rösterna när vi pratar med varandra.

På eftermiddagen tar vi en tur med cykeltaxi längs med en å och ser broar av tre bamburör. Upplysningsvis är en sådan bro väldigt smal och halkig. Vi kommer till den välproportionerade Thien Mu Pagoda med utsikt över parfymfloden, och visst är det fint där på kullen men flodens namn är finare än verkligheten. Det är vår i luften i Vietnam, trettiofyra grader och en del kala träd håller på att slå ut i blom. Nederst det senaste vårmodet.